Kompositör
Akira Yamaoka
Artikelnummer
KMCA-120
Utgivet: 3 oktober 2001
Soundtracket till första Silent Hill var, och är fortfarande, en av de viktigaste milstolparna i spelmusikhistorien. Jag kan bara instämma med alla som höjt soundtracket till skyarna; det är helt enkelt en fantastisk lyssningsupplevelse. Musiken har en unik touch och låter verkligen riktigt kuslig. Jag är dock av den uppfattningen att de kolmörka och industriella blocken fick lite för mycket plats, på bekostnad av de mer melodiösa tonsättningarna. Men på Silent Hill 2 Original Soundtrack har kompositören Akira Yamaoka funnit en mer balanserad nivå.
De rockigare numren är inte mindre än sex till antalet här, vilket är glädjande för mig som gillade de låtarna bäst i det första spelet. Dessa skiljer sig en hel del från de liknande låtarna på Silent Hill Original Soundtrack, men om jag måste jämföra så tycker jag att ”She” kommer närmast från det albumet. Den explosiva introlåten ”Theme of Laura” ger lyssnaren en bra inblick i hur rocklåtarna är uppbyggda. Det handlar ganska uteslutande om melankoliskt präglade kompositioner, framförda av traditionella rockinstrument såsom gitarrer, bas och trummor, plus lite ljuva stråkar för den goda smakens skull. Och visst, här finns den förtjusande lilla banjon med igen, precis som i introlåten från det första spelet. Här hörs den i en betydligt mindre roll, men visst är det härligt att få uppleva den igen!
Flera av de resterande gitarrdrivna låtarna är faktiskt ännu bättre än nyss nämnda ”Theme of Laura”. Jag är till exempel väldigt svag för ”Overdose Delusion” och ”Love Psalm”, där en suggestiv elgitarr står för de vackra huvudmelodierna. Många av de här låtarna innehåller oftast en ledande melodislinga hela låten igenom, medan en ny melodi dyker upp mot slutet, på ett smart och snyggt sätt. Det är beundransvärt skickligt av Yamaoka att kunna göra dessa kompositioner så energiska, utan några som helst sångpålägg eller liknande. Lite spår av röster finns det dock i jazziga ”The Reverse Will”. Faktum är att det är en sampling av spelets mystiska lilla flicka Laura som läser en amerikansk barnramsa, fast baklänges! Så här går den egentligen: ”When I lay me down to sleep, pray the Lord my soul to keep. And if I die before I wake, pray the Lord my soul to take.” Ruggigt, men det svänger rejält! ”Angel’s Thanatos” går ut på en ganska så rak melodislinga som trots sin enkelhet fungerar väldigt bra tack vare sitt lite ruffiga sound. Akira Yamaoka kan helt enkelt inte misslyckas när han sitter med en gitarr i famnen.
Starkaste låten är ändå spelets huvudtema, ”Promise”, som fått äran att avsluta skivan. Det är rätt och slätt en instrumental rocklåt, med en helt fantastisk melodi. Det är inte bara den bästa låten jag hört i sitt slag, det är till och med en av de bästa låtar jag någonsin har hört! Den börjar ganska enkelt med en vemodig gitarrslinga, som sen byggs på för att bli riktigt storslagen. Hur någon kan skriva en sådan här fantastisk låt går bortom mitt förstånd. Rocklåtarna, förutom ”Theme of Laura”, ackompanjerar alla de olika sluten man får fram i spelet, beroende på hur man skött sig. ”Love Psalm” finns dock inte med i PlayStation 2-versionen, utan är sluttemat till Xbox-spelet Silent Hill 2: Restless Dreams, där man iklär sig rollen som Maria, bifigur i vanliga Silent Hill 2. Sen har låten från det komiska slutet ”Dog Ending”, av förklarliga skäl, valts bort här.
Jag har bara berättat om de gitarrbaserade låtarna från Silent Hill 2 OST och är redan helt utmattad. Men det finns faktiskt mycket mer från skivan som är värt att nämna. Låtarna som dominerade Silent Hill OST var i grund och botten elektroniska spår med ett väldigt industriellt ljud. Här finns flera liknande tonsättningar med, som är minst lika bra som sina föregångare, om inte ännu bättre. När man lyssnar på de mörka och dystra ljudlandskap som Yamaoka målar upp, så är man helt enkelt så långt man kan komma ifrån de sockersöta melodier som vi återfinner i till exempel Super Mario Bros. De här låtarna är SKRÄMMANDE. Spår som ”White Noiz”, ”The Darkness that Lurks in Our Mind”, ”Block Mind” och framförallt ”Silent Heaven” lyssnar jag inte gärna på ensam, en mörk och kylig natt. Akira Yamaoka vet verkligen hur man förmedlar ensamhet, uppgivenhet och krypande skräck, och han gör det bättre än vad någon annan kompositör i branschen ens kommer i närheten av.
Silent Hill 2 OST har faktiskt släppts officiellt i Europa. Det gick tidigare att beställa från synSONIQ Records men har nu blivit slutsålt.
Denna gång har Yamaoka använt sig av lite mer traditionella instrument, även när det är stämningsmusik det handlar om. Mest intressant blir det när han laborerar med piano och mörka synteffekter, som i de mästerliga ”Promise (Reprise)” och ”Theme of Laura (Reprise)”. Ibland tycker jag nästan de överträffar sina rockigare versioner, även fast de faktiskt skiljer sig rätt ordentligt från varandra. När han dessutom kombinerar melodierna från dessa pianon med stråkar, som var så gott som osynliga i första spelet, blir det oerhört vackert. Finast hörs det i melankoliska låtar som ”Null Moon” och framförallt ”True”. Förutom dessa två attribut bärs större delen av låtmaterialet nu upp av trumkomp, vilket ger kompositionerna en mer musikalisk ton. Ibland ger det hela ifrån sig en lite jazzig känsla, och det är då som avtrycken från Yamaokas inspirationskälla (?) Angelo ”Twin Peaks” Badalamenti gör sig mest synliga.
Även om majoriteten av materialet på skivan är mörkt och sorgset, så finns det ett par låtar som bryter mönstret. Både ”Forest” och ”The Day of Night” är i grunden ganska så obehagliga, men någonstans mitt i mörkret hörs en liten vacker melodi, vilket inger ett visst hopp till lyssnaren. ”Pianissimo Epilogue”, musiken från resultatskärmen i slutet av spelet, är ett annat bra exempel.
Här finns även ett par bosslåtar med, som verkligen imponerar. ”Ashes and Ghost” är en riktig tempohöjare, med ett furiöst bankande på trummor som starkaste orsak. En av skivans kraftfullaste låtar är det blytunga stycket ”Betrayal”, som spelas under ett av spelets absolut läskigaste ögonblick. Låtens grund utgörs av ett effektivt metallklank, medan en spöklik kör ger låten en riktigt obehaglig karaktär. Definitivt en av de mäktigaste låtar som Yamaoka satt ihop under sin karriär.
Hela soundtracket är i stort sett felfritt, även fast ett par låtar känns aningen mediokra. ”Magdalene” har exempelvis aldrig känts särskilt intressant att lyssna på. Dessutom kan vissa av de ambienta partierna vara lite för lika varandra, även om det gynnar lyssningsupplevelsen i sin helhet. Låtarna har nämligen placerats ut på skivan med stor fingertoppskänsla, vilket ger ett skönt flyt.
Glädjande nog har Yamaoka dessutom plockat med ett tidigare outgivet spår – det fanns alltså inte med varken i PS2-versionen eller Xbox-versionen. ”No One Loves You” heter det, och har en väldigt Yamaoka-aktig känsla över sig. Dessutom är ”Terror in the Depths of the Fog”, precis som ”Love Psalm”, exklusiv för Xbox-versionen och detta är något så ovanligt som ett dansant (!) Yamaoka-spår, komplett med radioknaster och allt.
Silent Hill 2 OST är trots allt beröm, precis som sin föregångare, inte för alla. De som uppfattade många av kompositionerna till första spelet som inget annat än en massa ”oljud” lär inte ändra sig nu, även om just de musikstyckena har fått en nedtonad roll. Precis som på Silent Hill OST är det heller inte att rekommendera att lyssna på enstaka spår av de industriella bitarna – man måste lyssna igenom hela skivan för att kunna ta till sig helheten och förstå hur vackert och välkomponerat sammanhanget är.
För att sammanfatta det hela; både Silent Hill OST och Silent Hill 2 OST är två suveräna skivor som bör finnas med i varje seriös samlares kollektion, inte bara för att de är milstolpar utan också för att de är så fantastiskt bra. Härligt dessutom att Yamaoka valt att göra skivorna så pass olika varandra som de faktiskt är. Vilken av dem man gillar bäst hänger helt och hållet på vilken av musikgenrerna man tycker mest om, de industriella partierna eller de mer melodiska inslagen. Själv värdesätter jag helt klart det senare mest och därför är Silent Hill 2 OST mitt förstahandsval. Mixen av olika stilar är fortfarande unik, medan helhetsintrycket känns ännu starkare än tidigare. Högsta betyg, helt klart.
