Plats: NorrlandsOperan, Umeå
Datum: 20-21 april
Orkester: Norrlandsoperans Symfoniorkester
På Malmöfestivalen 2006 fick vi för första gången stifta bekantskap med Orvar Säfström och Magnus Johansson i spelmusikaliska sammanhang. Deras gemensamma skötebarn, Joystick, har sedan dess blivit något av ett svenskt konsertfenomen. Kärt barn har många namn och så även detta. Förutom Joystick går deras konserter under olika namn, däribland Score, som enligt Magnus är det som kommer användas framöver, vid sidan av Joystick.
En lika viktig del av konstellationen bakom konserterna är dirigenten, engelsmannen Charles Hazlewood, som leder orkestern med ett rikt kroppsspråk och avslappnad, självklar utstrålning. Han var inte med från början, men när han väl togs ombord var det enligt Orvar och Magnus kärlek vid första ögonkastet, något som av allt att döma är ömsesidigt.
I och med helgens konserter är det andra gången som NorrlandsOperan i Umeå står värd för Score, men på programmet är mycket nytt: sprillans nya sviter ur Shadow of the Colossus och The Legend of Zelda-serien, ledmotivet från Mafia 2 och ett nyskrivet medley från Commodore 64-spel. En dryg tredjedel av konserten ägnas dessutom åt olika Nintendo-spel, liksom för att kompensera för deras totala frånvaro sist.
Under konserten berättar Orvar varför. De hade sökt tillstånd att få spela Nintendos musik i god tid innan den förra konserten, men kontrakten hade hamnat på fel skrivbord borta i Japan och efter mycket om och men inte nått tillbaka till Sverige förrän två veckor efter konserten. Hoppsan.
Välkända tongångar ur Super Mario Galaxy varvades med Super Metroid, Star Fox, gamla Super Mario Bros. och som sagt en helt ny Zelda-svit. Ungefär femton minuter lång var den både omfattande och variationsrik och fokuserade på de äldre spelen, framför allt A Link to the Past, vilket gav positivt gensvar på många håll i publiken. Även tempelmusiken från det allra första Zelda-spelet tolkades på ett suggestivt, dramatiskt och väldigt häftigt sätt.
Just ordet variation beskriver min upplevelse och behållning med konserten väldigt väl. Spelmusikkonserter har i mitt tycke en tendens att låta ganska likartade, med mycket musik i samma stil. Score tycker jag varierar programmet så pass mycket att det sällan känns tråkigt eller stillastående. Magnus säger också att balans och variation är viktiga beståndsdelar när de sätter konsertprogrammet. Dessutom strävar de efter att ytterligare variera både stil och innehåll i framtiden.
Min stolsgranne närmast till höger, en spenslig yngling i lite för stor kavaj och Super Mario t-shirt, viskar lyckligt till sin flickvän när Orvar utannonserar Final Fantasy 9 som nästa programpunkt. Orvar förklarar att, precis som en filmmusikkonsert måste innehålla något av John Williams, måste en spelmusikkonsert innehålla något av Nobuo Uematsu. Men även om sviten är vackert arrangerad och inte gör någon förnärmad – snarate tvärtom – lämnar den inga djupare avtryck, åtminstone inte i mig.
Mina personliga höjdpunkter under kvällen var Zelda-sviten, Killzone 3 (överraskande nog ett delikat och melankoliskt stycke, långt ifrån slagverkstung militärporr!), Mafia 2, Shadow of the Colossus och avslutningen på Commodore 64 medleyt: Monty on the Run. Nils-Petter Ankarblom, som ligger bakom arrangemanget, har gjort den enligt mig i särklass bästa tolkningen av det ofta spelade musikstycket. Delar av medleyt kändes rätt ointressanta, men avslutningen med duellerande violinister som lämnar orkestern för att spela som besatta på scenens framkant var absolut briljant.
Överhuvudtaget fick många solister i NorrlandsOperans symfoniorkester demonstrera sina färdigheter under kvällen och visa att orkestern har många riktigt duktiga musiker. Ett hedersomnämnande bör ges till flöjtisten Henrik Lundberg som helgen till ära lärt sig spela okarina! Var kan ni nog lista ut själva.
Båda konserterna sålde så bra att de även släppte ståplats- och körläktarbiljetter, som även de gått åt. Den gyllene trekraften Orvar, Magnus och Charles är, som det heter på Charles modersmål, a hot commodity. För de som missade helgens konserter kommer det fler tillfällen redan senare i år och trion lär inte sluta än på ett tag så misströsta icke: spelmusikkonserter är still going strong.
