Kompositörer

Artikelnummer
SCDC-00116~7

Utgivet: 18 juni 2001

Shadow Hearts Original Soundtracks plus1 är soundtracket till PS2-rollspelet Shadow Hearts, uppföljaren till Hiroki Kikutas Koudelka. Även om musiken är ett samarbete mellan Yoshitaka Hirota och veteranen Yasunori Mitsuda, så står Hirota för nästan hela soundtracket – Mitsuda gjorde endast 10 av de oviktigare låtarna (detta var ett litet jobb mellan hans större projekt). Även om Mitsudas säregna stil märks lite här och där, så är det Hirota som ”snor showen”.

Shadow Hearts OST verkar till det yttre följa mallen för det ”typiska” japanska rollspelssoundtracket. Soundtracket ligger på två skivor (66 låtar) och har de typiska ingredienserna, t.ex. låtar som spelas i byar, labyrinter, under vissa situationer etc. Men redan namnet förråder att detta inte är ett ”typiskt” RPG-soundtrack, och de som har spelat Shadow Hearts vet nog vad jag menar…

Huvudkompositören Hirota har sin bakgrund i den japanska club-/technoscenen, och har bl.a. gjort soundtracken till en hel del utflippade japanska filmer. Detta visar sig tydligt på Shadow Hearts OST. Man hör direkt att det inte är någon nybörjare som står för musiken. För det första så är produktionen på Shadow Hearts OST superb. Visst, det kan ha lite att göra med PS2-konsolens magnifika ljudchip, men det räcker ändå inte helt som förklaring. Hirota mixar mästerligt ljuden, och arrangerar musiken på ett verkligt skickligt sätt som får mig att bl.a. tänka på Silent Hill-kompositören Akira Yamaoka.

Men själva mixningen är inte enda länken till Yamaoka. Hirota använder sig nämligen till stor del av liknande genrer av musik, bl.a. industri och mörk elektronisk ambient. Visserligen är vikten i musiken till Shadow Hearts inte alls lika tungt baserad på dessa stilar, men det märks ändå, och ger en skarp kontrast om man jämför detta soundtrack med ”normal” RPG-musik. Låtar som ”Desperation in China ~ Ghosts Jogging”, ”Asahi Village ~ Ruin – Noiz of Fangs” och speciellt ”Murderer’s Mansion ~ Ripper Ripper” får en lätt att tänka på Silent Hill, och de är nästan av samma höga kvalitet och nästan lika intensiva och mörka som Yamaokas mästerverk. Och som du kanske märker om du tar dig en titt på låtlistan så är namnen på låtarna precis lika skruvade som musiken själv!

Men dessa låtar är bara en del av detta mångfacetterade soundtrack. De dominerar inte alls på samma sätt som på SH-soundtracken. Vad finns det mer, då? En hel del, faktiskt. Det finns många olika etniska stilar representerade här. Spelet Shadow Hearts utspelar sig år 1913, i vår värld. Huvudpersonerna reser genom Kina och Europa under sina äventyr, vilket reflekteras briljant i musiken. Soundtracket är faktiskt uppdelat på så sätt att första skivan täcker den första hälften av resan (Kina) och den andra skivan täcker den andra hälften (Europa). Detta gör att de två skivorna, trots vissa gemensamma nämnare, låter väldigt olika varandra. Den första har som sagt ett genomgående kinesiskt/orientaliskt sound. Låtar som ”Shanghai ~ Deception -Shanghai Mood-” och ”Akibana’s Theme -Syu-ka-” låter så mycket kinesisk folkmusik att det bara skriker om det! Det är dock inget plagiat eller hafsigt ihopkrafsat – det låter verkligen autentiskt. Låtarna på andra skivan, de som spelas i bl.a. Tjeckien, Frankrike och England, har samma autentiska ”folkliga” stil, och speciellt de franska låtarna låter väldigt käcka och ”typiskt franska”. Personligen föredrar jag helt klart den andra skivan men den första är absolut inte fy skam!

Mitsudas kompositioner är inte lika slående, och mot hans klassiska soundtrack till Chrono Trigger och Xenogears har de tyvärr inte mycket att komma med. De låter mycket som ett sämre, nedtonat Chrono Cross, eller väldigt likt Tsugunai, ett av hans sämre soundtrack (i mitt tycke). Visserligen var detta för honom ett mindre viktigt jobb mellan Chrono Cross och Xenosaga, men man tycker ändå att han borde har försökt lite mer – jag menar, keltiska harpor och fioler i Kina… (”Pleasant ~ Rice Field of Light”)? Men trots hans mer halvdana låtar så är de inte precis dåliga, och allt är praktiskt taget förlåtet när man hör låten ”Midboss I ~ China Ogre”. Denna är en av de mäktigaste stridslåtarna i spelet, och den är helt enkelt hutlöst bra! Och det är också trevligt att Mitsuda har låtit sig influeras lite av Hirotas speciella stil – bland alla snabba fioler som är typiska för Mitsuda har han lagt in manipulerade röstsamplingar och industriaktiga effekter. Resultatet blir en väldigt skön komposition som blandar Mitsudas starka melodier med hårdare elektroniska tongångar.

Stridslåtarna i övrigt är också väldigt bra – alla utom den första, ”Battle in China ~ Brain Hopper”. Den har ett skönt sväng men förstörs till viss del av löjlig sång (!) mitt i.

Men vad i all sin dar står egentligen ”plus1” för i titeln på soundtracket? Det hänvisar till bonuslåten, ”Bonus Track ~ True Voice”. Detta är en låt med sång som inte fanns med i spelet. Personligen tycker jag att den är ganska dålig, ett kakofoniskt smattrande med trummor och elektriska effekter som totalt dränker sångerskans röst och förstör låten. Slutlåten ”Ending Theme ~ Shadow Hearts”, också den med sång, är då betydligt bättre, även om jag har hört många sånger inom spelmusiken som är mycket bättre. Det är en ganska typisk japansk poplåt med en melodisk refräng och en sångerska med barnslig, gullig röst. Varken bra eller dålig, ungefär. Vad som är roligt med texten är att den är på japanska, men i refrängen blandar dem in de engelska orden ”Shadow Hearts” i det hela. Det kanske var meningen, men det ger ändå låten en smått komisk känsla, vilket jag inte tror var avsikten.

Hursomhelst så är Shadow Hearts OST, trots vissa små fel och fula fläckar, helt klart värt att leta reda på även om man (precis som med de flesta japanska soundtrack) lär få betala en dyr slant för det. Det blandar på ett mästerligt sätt det typiska, äventyrliga rollspelssoundet med mer experimentella och elektroniska tendenser, vilket ger det en unik känsla som få andra soundtrack kan tävla med. Det är som en perfekt blandning av Silent Hill och Final Fantasy, ungefär. Och till skillnad från Silent Hill OST och andra liknande verk kan vem som helst ta till sig musiken på Shadow Hearts OST – läs bara vilken annan recension av detta soundtrack som helst på nätet, så får du se!

Efter en sådan toppdebut kan jag nästan lova att vi får se fler underverk av Yoshitaka Hirota i framtiden!

Artikelnummer
KICA-7950

Utgivet: 5 mars 1999

Jag ska lägga korten på bordet direkt: Silent Hill Original Soundtrack är min absoluta favoritskiva inom spelmusiken. Det finns, i mitt tycke, ingen annan skiva som kommer i närheten, och soundtracket tar sig med lätthet in på min topp 5-lista av samtliga skivor jag har hört i hela mitt liv. Hur mycket jag än försöker kan jag inte komma på något annat soundtrack som på samma gång är så kraftfullt och så originellt. Men samtidigt som jag utan att tveka ger denna skiva högsta betyg, så känns det inte riktigt som om jag kan rekommendera den till de flesta… Låter det konstigt? Läs vidare, så förstår du vad jag menar.

Det är svårt att veta var man ska börja berätta om detta album. Du kanske har hört denna skivas efterföljare, Silent Hill 2 Original Soundtrack. Båda soundtracken är hämtade från spel som är väldigt lika varandra, och båda är skapade av Akira Yamaoka. Men rent musikmässigt så ligger de långt ifrån varandra.

Jag börjar med det enklaste. Det finns vissa låtar på SH1 OST som liknar musiken på SH2 OST. Det jag menar är självklart gitarrlåtarna som spelas i introfilmen och under de olika sluten i spelet. Dessa liknar i stort sett sina motsvarigheter i SH2. Man hör direkt att det är Yamaoka – få andra kan packa in så mycket kraft i en gitarrkomposition och samtidigt behålla den sköna, mystiska atmosfären. Många som har recenserat detta soundtrack har påpekat att dessa låtar påminner mycket om Angelo Badalamentis musik för David Lynchs mystiska TV-serie Twin Peaks, och de har helt rätt. Klassiker som ”Silent Hill”, ”Killing Time” och ”Tears of…” är helt enkelt otroliga. Vem som helst kan uppskatta dessa mästerverk, och personligen tycker jag att skivan är värd hela priset enbart för dessa.

Som tur är finns det mer. Gitarrkompositionerna är trots allt bara 4 låtar av 42 (spår 1, 38, 39 och 40). Vad utgör då resten?

Silent Hill är ett skräckspel. Och inte vilket skräckspel som helst – det är utan tvekan det mörkaste i sin genre. Det finns många andra spel som är roliga att spela i genren (t.ex. Resident Evil och Alone in the Dark), men mot SH framstår de som en 12-årings försök till att skriva en skräcknovell i hemläxa. Medan spel som Resident Evil mest gick ut på att skjuta huvudet av zombies och fly från muterade monster så är Silent Hill-spelen resor rakt in i den mänskliga själens mörkaste vrår – psykologisk skräck som lätt mäter sig med Stephen King och får det mesta Hollywood spyr ut att framstå som trams. I SH-spelen fokuserade sig utvecklarna på att ta hand om tunga ämnen som galenskap, satanism, undanträngda skuldkänslor, incest etc. istället för att fläska på med så tunga monster och explosioner som man bara kunde (vilket de flesta spel i genren gör). Och medan debatten har varit högljudd om vilket av SH-spelen som är bäst rent spelmässigt, så är de flesta ändå överens om att Silent Hill vinner över Silent Hill 2 i kategorierna ”skräck” och ”mörker”. Det andra spelet i serien var på många sätt en förbättring (speciellt grafikmässigt), men det kan inte mäta sig med sin föregångare i skräckfaktor.

Till detta spel skapade Yamaoka det perfekta soundtracket – Silent Hill Original Soundtrack är helt enkelt mörk musik från det mörkaste spelet. Det är här resten av musiken kommer in. De flesta skräckspel följer (precis som de flesta skräckfilmer) slavaktigt mallen för hur den typiska ”skräckmusiken” ska låta. Spel som Resident Evil och filmer som Psycho använder sig ofta av klassiska instrument som snabba stråkar och pianon. Det är inget fel i sig med det men Yamaoka går flera steg längre – för Silent Hill använder han sig nästan helt uteslutande av elektronisk musik, mörk ambient och tung industri.

Det är därför, trots att jag älskar denna skiva, jag inte riktigt är säker på om jag kan rekommendera den till andra. Det finns väldigt lite på denna skiva som egentligen liknar det de flesta människor kallar ”musik”. Själva huvuddelen av soundtracket är just de låtar som är industriaktiga. Dessa har på ett väldigt finurligt sätt smälts ihop till en enda 45 minuter lång ”komposition” som utgör spåren 2-37. Jag känner, varenda gång jag försöker, att det är svårt att förklara detta. Man kan säga att det påminner om techno eller trance, men i så fall väldigt mörk sådan, mardrömslikt förvriden. Om du hart hört band som Brighter Death Now eller Megaptera så kanske du förstår. Inga konventionella instrument används i denna musik – det låter mer som någon orkester som spelar i en fabrik i helvetet, med hammare, motorsågar och maskiner som instrument.

Musiken skiftar ständigt mellan förrädiskt lugn och kaotiskt inferno. Den ena stunden är det mörk omgivningsmusik som kan låta som om någon andas, eller som miljontals bin som surrar långt bort i fjärran. Nästa stund blir man anfallen av en kaskad av oväsen som kan låta som om någon frenetiskt slipar slaktknivar eller sparkar på metalltunnor. Och här kommer den konstigaste biten: det FUNGERAR. Trots att det kan gå en halvtimme utan att man hör en enda musikalisk ton så fungerar det att lyssna på, eftersom alla dessa ljud, alla dessa ”oväsen”, har arrangerats så mästerligt att det helt enkelt låter fantastiskt. Visserligen är jag lite partisk eftersom jag gillar industri/syntmusik så mycket, men jag har hört från många andra som normalt inte lyssnar på musik utan melodi och harmoni att de gillar detta soundtrack. Det finns helt enkelt någon sorts mörk magi här som sliter tag i en och trollbinder en genom hela skivan (precis som i spelet).

Silent Hill OST är ett av få japanska spelsoundtrack som har släppts officiellt i Europa. Här ovan ser ni framsidan för den europeiska versionen.

Trots att den långa perioden mellan spåren 2 och 37 domineras av demonisk ambient och tung industri ska jag dock inte luras – det finns några få lugna stunder där vacker musik sipprar ut. Det mest slående exemplet jag kan komma på är spår 10, ”Claw Finger”. För de som har spelat Silent Hill kan jag säga att det är låten som spelas i Balkan Church, vilket förmodligen säger allt. För er som inte har spelat spelet kan jag säga att detta är en av de vackraste kompositioner jag någonsin har hört. Yamaoka blandar synteffekter och kyrkklockor och resultatet blir musik som helt enkelt inte hör denna värld till. Låten är ganska tyst och nedstämd, men den imponerar ändå. Och effekten av att höra så vacker musik mitt i havet av ”oväsen” går inte att överskatta. Ett annat exempel på ”musik mitt i oljudet” är ”Fear of the Dark”, ännu en otroligt vacker syntslinga som är så mörk att den nästan kan skymma solen. Det finns ytterligare några ”normala” låtar mitt i infernot: ”Far”, ”Only You” och ”Not Tomorrow 1”. Tillsammans med de tyngre industrilåtarna lyckas de skapa en fantastisk känsla av kontrast.

Här måste jag dock komma med en varning. Många har laddat ner MP3-klipp från SH1 OST, och har därefter berättat att de inte tycker om det dem har hört. Eftersom låtarna 2-37 är ”sammanvävda” i varandra är det omöjligt att ladda ner en låt här och där från detta soundtrack – det ger helt enkelt en skev bild av musiken. Vissa låtar är t.ex. bara 20 sekunder långa, och vad tror någon som laddar ner en sådan MP3 där man bara hör vind som blåser i 20 sekunder…? Man måste helt enkelt lyssna på soundtracket i sin helhet för att förstå och se ”the big picture”.

Även med tanke på de ”normala” musikstyckena i Silent Hill måste jag dock varna lite grann: all musik från spelet är inte på soundtracket. Det finns många fenomenala låtar som inte kom med, t.ex. Dr. Kaufmanns låt, den som spelades på ”Game Results”-skärmen och en av låtarna som spelades under de skämtsamma ”Blooper Credits”-filmerna i slutet. Dessutom finns det en speciell sak som jag blev väldigt besviken över, nämligen att låten ”Not Tomorrow 1” klipps av innan den knappt har hunnit börja. Denna komposition, som i spelet spelas under en scen med sjuksköterskan Lisa, är en av de absolut vackraste låtar jag någonsin har hört i ett spel. Men på soundtracket klipps den av efter 48 sekunder, precis innan den bra biten kommer igång. Hur i all sin dar Konami eller Akira Yamaoka någonsin fick för sig att göra detta kommer jag aldrig att förstå, men alla som har hört denna otroligt vackra, sorgliga låt kommer att hålla med mig – det är helt enkelt ett brott mot mänskligheten!

Utöver gitarrkompositionerna och de få låtar som är ”inbakade” i den långa industri-/ambient-biten så finns det ytterligare två undantag; de två sista spåren på skivan. Det första av dessa är ”Esperandote”. Denna komposition är unik av tre orsaker i Silent Hill-spelens korta historia. För det första är den det enda ljud (karaktärernas röster borträknade) i ett SH-spel som inte är skapat av Akira Yamaoka (han har gjort alla andra låtar, samt alla ljudeffekter). ”Esperandote” är gjord av Rika Muranaka. För det andra så är det den enda SH-låten med sång. Och för det tredje är det den sämsta låten jag har hört i serien. Rika Muranaka är enligt min mening en av de värsta divorna inom spelmusiken. När någon annan kompositör på Konami har gjort ett mästerligt soundtrack så smyger hon in och förstör det genom att placera in en hemsk låt med sång. Visserligen var hennes låt på Metal Gear Solid OST ganska okej, men hennes ”I am the Wind” lämnade en hemskt ful fläck på Michiru Yamanes annars fantastiska Castlevania: Symphony of the Night OST, och hennes låt på Metal Gear Solid 2 OST är helt enkelt hemskt dålig. Yamaoka lyckades hålla henne borta på Silent Hill 2 OST (med vitlök och silverkulor, kanske…?), men på Silent Hill OST visar sig hennes ”Esperandote” vara den enda fula fläcken. Det är en argentinsk tango med spansk sång! Visserligen måste jag medge att den inte är så dålig, och den är väldigt professionellt gjord, men den passar HELT FEL in på detta album. I mitt tycke den enda dåliga låten på Silent Hill OST.

Den sista låten börjar med 4 minuter och 44 sekunders tystnad (!). Därefter kommer låten som spelas under den skämtsamma sista filmen i spelet, ”Silent Hill (Otherside)”. Denna låt passar inte speciellt bra in heller, men den är väldigt bra. Den har ett skönt, lugnt jazz-stuk som är ett perfekt slut på en skiva som denna, hur konstigt det än låter.

Slutintrycket av Silent Hill OST? Det är, som amerikanerna säger, en ”hit-or-miss”-skiva. Antingen älskar man den eller så hatar man den. De två SH-soundtracken är mina absoluta favoritsoundtrack, så självklart älskar jag SH1 OST. Personligen tycker jag faktiskt att SH1 OST är det bättre av de två. SH2 OST är fantastiskt, men SH1 OST är både fantastiskt och fullkomligt unikt – det finns inget annat som låter som det. Men samtidigt vet jag att det finns folk som tycker att detta låter som inget annat än ”oväsen”. Därför kan jag, trots att det är min favorit, inte rekommendera det till alla.

Om du har en öppen musiksmak och gillar att utforska nya, annorlunda stilar, eller om du gillar industri, se till att skaffa denna skiva omedelbart! Om du dock föredrar mer ”normal” musik bör du välja SH2 OST. Faktiskt låter musiken genomgående likadant i de båda spelen, men det är soundtracken som skiljer sig åt. Detta beror på att Yamaoka valde att utesluta de mer ”musikaliska” styckena i SH1 OST och göra det till ett rent skräcksoundtrack, medan han i SH2 OST satsade på att strunta i de flesta industristyckena och ta med all ”riktig musik” från spelet istället. Som sagt; jag älskar dem båda, men SH1 OST är snäppet bättre tack vare dess unika status. Yamaoka förtjänar allt beröm för att han vågade satsa på ett sådant ovanligt sound, när han lätt kunde ha tagit den lätta vägen ut och skapat ”ännu ett i mängden”.

Som sagt, denna skiva är inte för alla. Men den som kan uppskatta annorlunda musik har här ett riktigt abstrakt och experimentellt mästerverk som likt t.ex. Shadow Hearts OST och Baroque OST har en totalt unik nisch. Och om det är skräckmusik du letar efter så har du hittat guldgruvan. Det finns inget mörkare än Silent Hill…

Vi förstår att ni är en väldigt upptagen man, och vi är därför väldigt tacksamma för din hängivenhet att ställa upp på denna intervju! Det är verkligen kul att du ställer upp för dina fans runtom i världen, och det är härligt att se att fler och fler börjar uppskatta spelmusikens storhet. Mycket tack vare ditt bidragande till den.

Vi är väldigt nyfikna: hur stort är egentligen spelmusikfenomenet i Japan, och hur erkänd är spelmusik utanför den inbitna fanskaran?

– Hm, jag är inte riktigt säker. Jag tror att den har börjat uppmärksammas mer och mer de senaste åren, men tittar man på min musik, så förstår man att jag inte skapar för att behaga den stora massan. Jämfört med popmusikens popularitet har spelmusiken en del att knappa in på.

Du har komponerat mycket musik, till spel som Chrono Trigger, Radical Dreamers, Xenogears, Tsugunai, Xenosaga etc. Spel som har blivit berikade med din vackra musik! Nu skulle jag vilja fråga: vilket av de soundtrack du har komponerat har sålt bäst?

– Både spel- och soundtracksmässigt är det definitivt Chrono Trigger!

Håller du med lyssnarna, vad gäller deras favoritsoundtrack; är det även det verk du är mest nöjd med? Vad kvalificerar, i dina ögon (och öron), ett framgångsrikt soundtrack? Är det samarbetet mellan de involverade i projektet, resultatet, produktionstiden månne, eller kanske positiv respons från fans; vad tycker du?

– För mig, är ett ”framgångsrikt soundtrack” ett jag kan känna mig nöjd med, och även ett som lyssnarna uppskattar. När jag är klar med ett soundtrack och är redo att skicka in mastern, försäkrar jag mig alltid om att produkten är så bra den bara kan bli. Så i den bemärkelsen är jag alltid nöjd med mitt arbete, men respons från fans å andra sidan, kan jag ju bara få efter att soundtracket finns ute. Och sedan beror det på vem som lyssnar på albumet; det finns de som verkligen gillar vad de hör och andra som inte gillar det. Det är inte något jag själv kan bestämma, så det är ingen idé att försöka avgöra huruvida ett soundtrack är lyckat eller inte förrän det finns i butik.

För inte länge sedan skrev du musiken till PlayStation 2-spelet Xenosaga Episode I: Der Wille zur Macht, vilket är den första delen i serien. Fler spel i Xenosaga-serien kommer definitivt produceras, men finns det en chans att du kommer att skriva musiken till dem?

– Nåväl, det beror alldeles på om jag får erbjudandet eller inte (av Monolith Soft), och om jag inte har nåt annat inplanerat. Jag kan inte ge nåt definitivt svar, men det är en möjlighet.

På tal om Xenosaga OST; det har verkligen en annorlunda anstrykning jämfört med de flesta spelsoundtrack. Är det här den nya vågen av ”bra spelmusik”? Högkvalitativa samplingar av riktiga instrument och vissa spår som framförs av storslagna orkestrar. Hur ser framtiden ut?

– Xenosaga-soundtracket var aldrig tänkt att prägla en ny spelmusik-era. När jag skriver låtar, tänker jag faktiskt inte på att de är ämnade för spel. Som jag ser det, råkar det bara finnas en genre vid namn ”spel”, och min musik används helt enkelt till soundtrack för den. Så om du frågar mig angående branschens framtid, skulle jag svara, ”jag har inte den blekaste”. Men jag tycker att man är lite föråldrad om man skriver musik som enbart kan användas som spelmusik.

Hur kommer du på alla nya melodier? Går du runt och visslar hela dagarna i studion och hemma? Eller plockar du hellre upp en gitarr och känner dig för? Du kanske hellre sätter dig avskilt vid ett piano, blundar, och bara låter musiken komma.

– De flesta av mina melodier kommer jag på när jag sitter framför mitt piano, men ibland dyker de upp i mina drömmar.

När du inte komponerar, provar du då på några andra instrument? Eller föredrar du att hålla dig till ditt favoritinstrument, vilket är?

– Jo, jag testar på många olika instrument. Vart och ett instrument har sitt eget unika ljud och karaktär, så det är mycket intressant att bara lyssna till dessa olika ljud. Det är förövrigt ett av mina intressen att samla på olika instrument (speciellt slaginstrument) från hela världen, så när jag hittar ett instrument som intresserar mig, köper jag det nästan reflexmässigt. Mitt favoritinstrument? De senaste åren har det varit gitarr [varför är jag inte förvånad? - red.].

Har du några program, syntar, keyboards etc. att rekommendera för alla de som är intresserade av att göra sin egen spelmusik? Vad använder du själv för tillfället?

– Nyligen fick jag tag på en ”software sampler” vid namn GigaSampler, och det har varit ett oerhört användbart verktyg. I själva verket har det självt nästan ersatt alla mina syntmoduler i mitt ställ. I dessa dagar finns det nog inte en låt jag gör utan en ”sampler”.

Arbetar du på några andra projekt när du inte komponerar spelmusik? Eller är det något du skulle kunna tänka dig att göra i framtiden, arbeta på ett instrumentalalbum, likt vad Nobuo Uematsu gjorde med Phantasmagoria.

– Ja, självklart. Jag funderar på att göra mitt eget soloalbum inom en snar framtid.

Finner du musik av någon särskild spelmusikkompositör vara väldigt bra, och i så fall, vad gör han eller henne till en bra musiker?

– Måste det enbart röra sig om spelmusik? Om så är fallet tror jag inte att det finns någon som jag kan nämna just nu.

Finns det några kompositörer, spelmusik eller inte, eller musiker som du verkligen ser upp till, och som du skulle vilja arbeta med för att producera ett album?

– Tyvärr, men jag tror inte att det finns någon speciell spelmusikkompositör som jag skulle vilja försöka mig på ett samarbete med. Handlar det dock om musiker, så finns det många jag vill se framföra mina låtar.

Både Xenogears och Xenosaga innehåller vackra sånger, vilket dels beror på de duktiga sångerskorna och självklart även sångtexterna. Var det samma sångskrivare som skrev sångerna till Xenogears och Xenosaga, och känner du dig alltid säker på att texten kommer att passa stämningen som din musik inger?

– Originaltexterna till sångerna som återfinns i Xenogears skrevs av scenarioförfattaren Masato Kato (regissör/scenarioförfattare för Chrono Cross) och originaltexterna till Xenosaga-sångerna skrevs av regissör Tetsuya Takahashi. När det kommer till sångskrivningsprocessen diskuterar vi alltid sångens tema, känslorna vi vill förmedla och textens betydelse väldigt grundligt innan skrivandet sätter igång. Så jag är alltid säker på att den slutgiltiga produkten, sångtexten, kommer passa musiken väl.

Efter att du har arbetat månader med att färdigställa ett soundtrack, tar du då en lång och välbehövlig semester för att återhämta krafterna innan du tar dig an nästa projekt?

– En riktigt lång semester blir svårt att förverkliga (skrattar). Bara för några månader sedan tog jag en hel vecka ledigt, för första gången på några år.

Det måste vara härligt att bo i Japan, ett land där gamla seder och långt framskriden teknik möts för att skapa en mångfald av kulturell rikedom. Med andra ord, när du inte arbetar med musik, vad finns det då som intresserar dig?

– Storstadslivet är trevligt det med, men när jag får chansen försöker jag ta mig till mitt hem i Yamaguchi-prefekturen för att umgås med människorna där hemma. Men det vill säga om jag får chansen.

Procyon Studio Co., Ltd finns belägen i Tokyo. Är det även där du bor och spenderar mestadels av din fritid?

– Nej, jag bor inte i studion [hehe - red.]. Jag bor i en annan del av Tokyo, men jag spenderar nästan all min tid i studion.

När jag lyssnar på japansk spelmusik får jag en känsla av att melodierna har fått mycket emfas. Tycker du det speglar japaners musiksmak, eller beror det mest på de många tekniska restriktioner som fanns under tv-spelens barndom? En bra melodi var i grund och botten det enda man kunde imponera sin publik med när högkvalitativa samplingar hörde framtiden till.

– Enligt mig är inte en stark melodi något som enbart är karaktäristiskt för spelmusik. Generellt sett brukar lyssnare gilla låtar med bra melodier. Tror du inte att detta gäller nästan varenda en runt om i världen? [jo, det är nog förmodligen sant, men jag håller fast vid min teori - red.]

Känner du till någonting om svensk musik? ABBA var ju stora i Japan och mycket tack vare deras slående melodier. Känns Sverige och svensk musik lika exotiskt som många svenskar upplever Japan vara?

– Ja. Självklart känner jag till svensk musik. Jag har lyssnat på ABBA en gång i tiden, och det fanns en tid för ett tag sedan då svensk pop var väldigt populär i Japan. Jag tycker att den påminner om fransk pop, i det avseende att den är väldigt rytmisk och stilig. Tradmusik är stilig den med, men jämfört med tradmusik så känns svensk musik mer exotisk.

Vi tackar dig ödmjukast för denna intervju. Slutligen, finns det nåt du vill säga till dina fans långt borta i Sverige?

– Jag blev först väldigt förvånad när jag fick höra att människor i Sverige lyssnade på min musik. Men oavsett vilket land det handlar om är jag väldigt glad att det finns folk som lyssnar på och uppskattar det jag skapar. Jag hoppas att jag kan fortsätta göra musik som inspirerar människor världen över, och samtidigt skapa verk som överstiger alla förväntningar ni har på min musik. Tack till alla för ert stöd!

Intervju & översättning: Andreas Collvin
Bearbetning: Johan Köhn

Tack till Matt Washimi på Procyon Studio för att han genom kontakt med Yasunori Mitsuda gjorde denna intervju möjlig.

We are very curious: how big would you say that video game music is in Japan, in terms of popularity amongst gamers and non-gamers?

– Well, I’m not really sure. I think it’s begun to gain more recognition and popularity in the past few years, but if you take a look at my music, you can tell that the kind of stuff that I make was never really meant to be taken in by the general public. Compared to the popularity of other pop music that you see on TV, I think that video game music still has a long way to go.

You’ve composed a lot of music to many video games, such as Chrono Trigger, Radical Dreamers, Xenogears, Tsugunai, Xenosaga etc. Games that have been enriched by your beautiful soundtracks! Now I’d like to ask: which is the best selling OSV or OST that you’ve composed?

– Game-wise and soundtrack-wise, I would say Chrono Trigger, hands down!

Do you agree with the listeners, regarding their favourite soundtrack; is it the one you like the most too? What qualifies, in your eyes (and ears), a successful soundtrack? Is it the collaboration between the people involved in the project, the outcome, production time perhaps, or positive response from fans? What would you say?

– For me, I think a ”successful soundtrack” is one that I can be satisfied with, and also one that listeners can be satisfied with. When I finish making an album and send in the master tape for press, I make sure that the end product is always the best work that it could possibly be. So in that sense, I’m always satisfied with my work, but responses from fans, on the other hand, can only be heard AFTER the soundtrack is printed. And depending on who listens to the album, there are people who really like my album, and also people who don’t like it. This part, I can’t decide for myself, so there’s really no use trying to decide whether a soundtrack is really successful or not until after it hits the shelves.

Recently you’ve been writing the score to the PlayStation 2 game Xenosaga Episode I: Der Wille zur Macht, which is the first episode of the saga. There will definitely be more games in the Xenosaga series, but is there a chance that you’ll write the music to them?

– Well, that all depends on if I receive the offer or not (from Monolith Soft), and also if my schedule is open at the time… I can’t say for certain, but it’s possible.

Speaking of the Xenosaga OST; it surely has a different touch to it than most video game soundtracks. Do you feel that this is the new wave of good quality video game music? High-quality real instrument samplings and some tracks being performed by great orchestras. How do you see the future shaping up?

– In my opinion, what I did on the soundtrack for Xenosaga was never really ”a new wave of game music”. In fact, whenever I write songs, I don’t really think about the fact that I’m writing for a game. The way I see it, there just happens to be a genre of entertainment called ”games”, and my music just happens to be used as a soundtrack for it. So if you ask me about the future of this business, I’d have to say, ”I haven’t the slightest clue”. But in my opinion, you’re a bit outdated if you’re writing music that can only be used as game music.

How do you come up with all those new melodies? Do you walk around whistling all day long in the studio and at home? Or do you rather pick up a guitar and start playing softly. Or perhaps you quietly sit down in front of a piano and close your eyes and just let it go?

– Well, most of my melodies, I come up with while sitting in front of my piano… but there are times when melodies pop up in my dreams.

When you’re not composing, do you try out any different instruments? Or do you prefer to stick to your favourite instrument, which is?

– Yeah, I try out a lot of different instruments. Each instrument has its own unique sound and character, so it’s really interesting just listening to these different sounds. Also, one of my hobbies is to collect various musical instruments from around the world (especially percussion instruments), so whenever I find an instrument that really interests me I buy it almost out of pure reflex. My favourite instrument? Well, for the past couple of years, my favourite has been the guitar [why am I not surprised? - ed.].

For all those people interested in making their own video game music; do you have any programs, synthesizers, keyboards etc. to recommend? What are you using for the moment?

– Recently, I got my hands on this software sampler called GigaSampler, and it’s been an extremely useful tool. As a matter of fact, this thing has almost single-handedly replaced all my synth modules in my rack. These days, I don’t think there’s a track that I make without using a sampler.

Aside from composing video game music; are you working on any other projects? Or is that something you would like to do in the near future, work on an instrumental album, similar to what Mr. Uematsu did with Phantasmagoria.

– Yes, of course. I’m thinking about making my own solo album in the near future.

Do you find the music of any particular game music composer to be very good, and if so, what makes him or her such a great musician?

– Does this have to be just within the field of game music? If so, I don’t think there’s anyone in particular that I can name right now.

Are there any composers, video game or not, or musicians that you really look up to, and that you’d like to work together with to produce an album?

– I’m sorry, but I don’t think there’s any particular game music composer that I’d like to try working with. Now if it’s musicians that you’re talking about here, then there are a lot of people that I’d like to ask to play my songs.

Both Xenogears and Xenosaga have beautiful vocal tracks, and part of them being so good is due to the great vocalist and of course the lyrics. Did the same lyricist write all of the songs to Xenogears and Xenosaga, and do you always feel confident that the lyrics will fit the mood of your music well?

– The original lyrics for the songs in Xenogears were written by scenario writer Masato Kato (director/scenario writer of Chrono Cross), and the original lyrics for the songs in Xenosaga were written by director Tetsuya Takahashi. As for the lyric-writing process, we always discuss in detail the theme of the song, the emotions that we want to get across, and the meaning of the lyrics, very thoroughly before beginning to write, so I’m always confident that the end product will fit in to the music well.

After you’ve spent months working hard finishing a soundtrack; do you take a long, much needed vacation to regain your strength, before attempting another project?

– A really LONG vacation is a rather difficult wish for me (laughs). Just a few months ago, I took a whole week off, for the first time in a couple of years.

It must be great to live in Japan, a country where old customs and high-tech meet to create a diversity of cultural richness. In other words, when you’re not working with music, what else do you find to be interesting?

– Well, urban-life is nice too, but whenever I get the chance, I try to go back to my home in the Yamaguchi Prefecture to see my folks back home. Of course this is IF I get the chance…

Procyon Studio Co., Ltd is located in Tokyo. Is it also where you live and spend most of your spare time?

– No, I don’t live in the studio [hehe - ed.]. I have a home in a different part of Tokyo, but I spend the majority of my time in the studio.

When I listen to Japanese video game music, I always notice that a lot of emphasis is put on the melody. Would you say that this generally reflects how Japanese people like their music to be, or is it mainly due to the many technical restrictions in the early days of video games? Basically, a good melody was the only way to “woooow!” your audience, when high-quality samplings weren’t a reality.

– Well, in my opinion, a strong melody line isn’t a characteristic unique to game music alone. And generally speaking, listeners tend to like songs that have a good melody… don’t you think this could be said for almost anyone around the world? [yea, that might be, but I’ll stick to me theory - ed.]

Do you know anything about Swedish music? I know ABBA was big in Japan, and a lot due to their catchy melodies. Do you find Sweden, Swedish music to be as exotic as many of us here in Sweden find Japan to be?

– Yes. Of course I’m familiar with Swedish music. I’ve listened to ABBA before and a while back there was even a time when Swedish pop was really popular in Japan. I think it’s similar to French pop in some ways that it is very rhythmic and also very stylish. Trad music is stylish too, but compared to trad, I’d say that Swedish music has a more exotic feel to it.

We thank you so kindly for this, Mr. Mitsuda! Finally, is there anything you would like to say to your fans far away in Sweden?

– At first, I was very surprised to hear that people in Sweden listened to my music. But regardless of the country, I’m very happy to hear that there are people who listen to and appreciate the music that I create. I hope to continue making music that will inspire people around the world and also, at the same time, create works that will surpass all expectations that you may have for my music. Thank you all for your support!

Artikelnummer
KMCA-120

Utgivet: 3 oktober 2001

Soundtracket till första Silent Hill var, och är fortfarande, en av de viktigaste milstolparna i spelmusikhistorien. Jag kan bara instämma med alla som höjt soundtracket till skyarna; det är helt enkelt en fantastisk lyssningsupplevelse. Musiken har en unik touch och låter verkligen riktigt kuslig. Jag är dock av den uppfattningen att de kolmörka och industriella blocken fick lite för mycket plats, på bekostnad av de mer melodiösa tonsättningarna. Men på Silent Hill 2 Original Soundtrack har kompositören Akira Yamaoka funnit en mer balanserad nivå.

De rockigare numren är inte mindre än sex till antalet här, vilket är glädjande för mig som gillade de låtarna bäst i det första spelet. Dessa skiljer sig en hel del från de liknande låtarna på Silent Hill Original Soundtrack, men om jag måste jämföra så tycker jag att ”She” kommer närmast från det albumet. Den explosiva introlåten ”Theme of Laura” ger lyssnaren en bra inblick i hur rocklåtarna är uppbyggda. Det handlar ganska uteslutande om melankoliskt präglade kompositioner, framförda av traditionella rockinstrument såsom gitarrer, bas och trummor, plus lite ljuva stråkar för den goda smakens skull. Och visst, här finns den förtjusande lilla banjon med igen, precis som i introlåten från det första spelet. Här hörs den i en betydligt mindre roll, men visst är det härligt att få uppleva den igen!

Flera av de resterande gitarrdrivna låtarna är faktiskt ännu bättre än nyss nämnda ”Theme of Laura”. Jag är till exempel väldigt svag för ”Overdose Delusion” och ”Love Psalm”, där en suggestiv elgitarr står för de vackra huvudmelodierna. Många av de här låtarna innehåller oftast en ledande melodislinga hela låten igenom, medan en ny melodi dyker upp mot slutet, på ett smart och snyggt sätt. Det är beundransvärt skickligt av Yamaoka att kunna göra dessa kompositioner så energiska, utan några som helst sångpålägg eller liknande. Lite spår av röster finns det dock i jazziga ”The Reverse Will”. Faktum är att det är en sampling av spelets mystiska lilla flicka Laura som läser en amerikansk barnramsa, fast baklänges! Så här går den egentligen: ”When I lay me down to sleep, pray the Lord my soul to keep. And if I die before I wake, pray the Lord my soul to take.” Ruggigt, men det svänger rejält! ”Angel’s Thanatos” går ut på en ganska så rak melodislinga som trots sin enkelhet fungerar väldigt bra tack vare sitt lite ruffiga sound. Akira Yamaoka kan helt enkelt inte misslyckas när han sitter med en gitarr i famnen.

Starkaste låten är ändå spelets huvudtema, ”Promise”, som fått äran att avsluta skivan. Det är rätt och slätt en instrumental rocklåt, med en helt fantastisk melodi. Det är inte bara den bästa låten jag hört i sitt slag, det är till och med en av de bästa låtar jag någonsin har hört! Den börjar ganska enkelt med en vemodig gitarrslinga, som sen byggs på för att bli riktigt storslagen. Hur någon kan skriva en sådan här fantastisk låt går bortom mitt förstånd. Rocklåtarna, förutom ”Theme of Laura”, ackompanjerar alla de olika sluten man får fram i spelet, beroende på hur man skött sig. ”Love Psalm” finns dock inte med i PlayStation 2-versionen, utan är sluttemat till Xbox-spelet Silent Hill 2: Restless Dreams, där man iklär sig rollen som Maria, bifigur i vanliga Silent Hill 2. Sen har låten från det komiska slutet ”Dog Ending”, av förklarliga skäl, valts bort här.

Jag har bara berättat om de gitarrbaserade låtarna från Silent Hill 2 OST och är redan helt utmattad. Men det finns faktiskt mycket mer från skivan som är värt att nämna. Låtarna som dominerade Silent Hill OST var i grund och botten elektroniska spår med ett väldigt industriellt ljud. Här finns flera liknande tonsättningar med, som är minst lika bra som sina föregångare, om inte ännu bättre. När man lyssnar på de mörka och dystra ljudlandskap som Yamaoka målar upp, så är man helt enkelt så långt man kan komma ifrån de sockersöta melodier som vi återfinner i till exempel Super Mario Bros. De här låtarna är SKRÄMMANDE. Spår som ”White Noiz”, ”The Darkness that Lurks in Our Mind”, ”Block Mind” och framförallt ”Silent Heaven” lyssnar jag inte gärna på ensam, en mörk och kylig natt. Akira Yamaoka vet verkligen hur man förmedlar ensamhet, uppgivenhet och krypande skräck, och han gör det bättre än vad någon annan kompositör i branschen ens kommer i närheten av.

Silent Hill 2 OST har faktiskt släppts officiellt i Europa. Det gick tidigare att beställa från synSONIQ Records men har nu blivit slutsålt.

Denna gång har Yamaoka använt sig av lite mer traditionella instrument, även när det är stämningsmusik det handlar om. Mest intressant blir det när han laborerar med piano och mörka synteffekter, som i de mästerliga ”Promise (Reprise)” och ”Theme of Laura (Reprise)”. Ibland tycker jag nästan de överträffar sina rockigare versioner, även fast de faktiskt skiljer sig rätt ordentligt från varandra. När han dessutom kombinerar melodierna från dessa pianon med stråkar, som var så gott som osynliga i första spelet, blir det oerhört vackert. Finast hörs det i melankoliska låtar som ”Null Moon” och framförallt ”True”. Förutom dessa två attribut bärs större delen av låtmaterialet nu upp av trumkomp, vilket ger kompositionerna en mer musikalisk ton. Ibland ger det hela ifrån sig en lite jazzig känsla, och det är då som avtrycken från Yamaokas inspirationskälla (?) Angelo ”Twin Peaks” Badalamenti gör sig mest synliga.

Även om majoriteten av materialet på skivan är mörkt och sorgset, så finns det ett par låtar som bryter mönstret. Både ”Forest” och ”The Day of Night” är i grunden ganska så obehagliga, men någonstans mitt i mörkret hörs en liten vacker melodi, vilket inger ett visst hopp till lyssnaren. ”Pianissimo Epilogue”, musiken från resultatskärmen i slutet av spelet, är ett annat bra exempel.

Här finns även ett par bosslåtar med, som verkligen imponerar. ”Ashes and Ghost” är en riktig tempohöjare, med ett furiöst bankande på trummor som starkaste orsak. En av skivans kraftfullaste låtar är det blytunga stycket ”Betrayal”, som spelas under ett av spelets absolut läskigaste ögonblick. Låtens grund utgörs av ett effektivt metallklank, medan en spöklik kör ger låten en riktigt obehaglig karaktär. Definitivt en av de mäktigaste låtar som Yamaoka satt ihop under sin karriär.

Hela soundtracket är i stort sett felfritt, även fast ett par låtar känns aningen mediokra. ”Magdalene” har exempelvis aldrig känts särskilt intressant att lyssna på. Dessutom kan vissa av de ambienta partierna vara lite för lika varandra, även om det gynnar lyssningsupplevelsen i sin helhet. Låtarna har nämligen placerats ut på skivan med stor fingertoppskänsla, vilket ger ett skönt flyt.

Glädjande nog har Yamaoka dessutom plockat med ett tidigare outgivet spår – det fanns alltså inte med varken i PS2-versionen eller Xbox-versionen. ”No One Loves You” heter det, och har en väldigt Yamaoka-aktig känsla över sig. Dessutom är ”Terror in the Depths of the Fog”, precis som ”Love Psalm”, exklusiv för Xbox-versionen och detta är något så ovanligt som ett dansant (!) Yamaoka-spår, komplett med radioknaster och allt.

Silent Hill 2 OST är trots allt beröm, precis som sin föregångare, inte för alla. De som uppfattade många av kompositionerna till första spelet som inget annat än en massa ”oljud” lär inte ändra sig nu, även om just de musikstyckena har fått en nedtonad roll. Precis som på Silent Hill OST är det heller inte att rekommendera att lyssna på enstaka spår av de industriella bitarna – man måste lyssna igenom hela skivan för att kunna ta till sig helheten och förstå hur vackert och välkomponerat sammanhanget är.

För att sammanfatta det hela; både Silent Hill OST och Silent Hill 2 OST är två suveräna skivor som bör finnas med i varje seriös samlares kollektion, inte bara för att de är milstolpar utan också för att de är så fantastiskt bra. Härligt dessutom att Yamaoka valt att göra skivorna så pass olika varandra som de faktiskt är. Vilken av dem man gillar bäst hänger helt och hållet på vilken av musikgenrerna man tycker mest om, de industriella partierna eller de mer melodiska inslagen. Själv värdesätter jag helt klart det senare mest och därför är Silent Hill 2 OST mitt förstahandsval. Mixen av olika stilar är fortfarande unik, medan helhetsintrycket känns ännu starkare än tidigare. Högsta betyg, helt klart.

Kompositör

Artikelnummer
SSCX-10043~6

Utgivet: 30 augusti 2000

Det var många förväntningar på Final Fantasy IX Original Soundtrack när det släpptes. Inte bara det att det var ett nytt soundtrack i den alltjämt växande Final Fantasy-serien, utan även tack vare faktumet att spelet Final Fantasy IX skulle bli en återgång till den äldre FF-stilen, vilket musiken i sin tur skulle reflektera. Final Fantasy IX OST visade sig vara ett av de utan tvekan massivaste soundtracken som har gjorts – det består av 110 (!) låtar som utgör fyra CD-skivor. Trots det fick inte alla låtar från spelet plats och därför släpptes ytterligare ett soundtrack; Final Fantasy IX Original Soundtrack PLUS. Tillsammans blir allt detta hela 152 låtar på fem CD-skivor (nästan sex timmars musik!). Det i sig måste ju klassas som en bedrift.

Som sagt så var det menat att musiken för FFIX skulle blanda det bästa av det gamla med det bästa av det nya. Och det syns (eller rättare sagt hörs) verkligen att kompositören Nobuo Uematsu har gjort sitt bästa för att få ihop det. Som en som har hört alla FF-soundtrack från 1 till 10 kan jag lugnt säga att det finns något från alla tidigare FF-spel i denna musik. Många av låtarna påminner om tidigare mästerverk – ”Freya’s Theme” låter väldigt FFIII, ”The Skies of Alexandria” har övertoner av FFIV och ”The Dark Messenger” har ett intro som får vemsomhelst som har hört FFV’s ”Battle with Gilgamesh” att hoppa till. Kopplingarna till det mästerliga FFVI är många – från ”Moogle Theme” till stridslåtens uppbyggnad. Alla dessa klassiska referenser blandas med Uematsus nyare stil, den som kännetecknas av de mer komplexa, mörka tonerna som dominerar i FFVII och FFVIII. Som om det inte vore nog med allt detta så har flera låtar helt enkelt ”lyfts ut” ur de tidigare spelen och ommixats för att passa in i FFIX. Exempel på sådana är t.ex. ”Gurgu Volcano” från FFI och ”The Castle Pandemonium” från FFII. Ibland känns effekten lite fejkad och ”påklistrad” men överlag är den fantastisk – alla ”old-school”-fans kommer att glädja sig mycket över detta soundtrack. Kortfattat kan man säga att Final Fantasy IX OST är som en sorts ”best of”-samling.

Hur är musiken, då? Det är helt enkelt Nobuo Uematsu i toppform! FFIX har ett av seriens bästa soundtrack, vilket inte vill säga lite. Personligen tycker jag att endast FFIV och FFVI (i den ordningen) har bättre musik i Final Fantasy-serien. Jag hör till den skaran som anser att Nobuo Uematsus musik de senaste åren inte riktigt har varit vad den en gång var. Visserligen har FFVII OST en hel del bra låtar men det finns också många tråkiga moment på det soundtracket, och FFVIII OST var (för mig) seriens lägsta punkt – vissa bra låtar men mestadels en skugga av den gamla storheten. Allt detta gör glädjen bara ännu större när man får tag på ett soundtrack som FFIX OST – det tar de allra bästa bitarna från FFVII och FFVIII, skalar bort de sämre och ersätter dem med nostalgitrippar och skönare tongångar. Det har varit mycket snack om hur endast ”gamla fans” kan uppskatta musiken i FFIX men det är enligt min åsikt ren ”bullshit”. Det finns faktiskt mer än nog av nyare tongångar här. Det är helt enkelt det bästa av två världar.

Musiken är överlag glad och ljus. Om man snackar arrangemang så är det simplare än de två föregående soundtracken, men låtarna förlorar sannerligen inte på det! Trots att det är otroliga 110 låtar så finns det förvånansvärt få slappa och intetsägande kompositioner. Samtliga stridslåtar är magnifika – första gången jag hörde ”Battle Theme” tappade jag nästan hakan! Det är, enligt min mening, Uematsus bästa ”normala” stridslåt hittills. Visserligen har den ett nästan löjligt ”pop-sken” över sig, men de sköna gitarrerna och de snabba syntslingorna lyckas skapa ett oemotståndligt slutresultat. Och visserligen är den ”normala” bosslåten ”Boss Battle Theme” inte riktigt lika stark men den får helt klart godkänt. Låtarna som spelas i slutstriderna, ”The Dark Messenger” och ”The Final Battle”, är helt superba. Det finns också många andra actionorienterade låtar, t.ex. den bombastiskt Wagner-inspirerade ”Assault of the Silver Dragons”.

Final Fantasy IX OST har även släppts i en så kallad ”limited edition”. Här ovan ser ni den tjusiga framsidan.

Ett annat område Uematsu gör comeback på i full front är karaktärsteman. FFVII’s karaktärsteman var på vissa håll och kanter lite skakiga, och i FFVIII saknades de helt. FFIX är dock helt annorlunda – alla huvudpersoner och många mindre viktiga karaktärer har sina egna teman som ska representera deras personligheter. Många av dessa låtar har också olika variationer. Låtarna sträcker sig från Zidanes käcka, upplyftande tema och Eikos hemtrevliga, nästan barnsliga dito till de två gycklarnas pianotema och Kujas olycksbådande stycke. Det märks att Uematsu har lagt ner mycket tid på dessa utmärkta kompositioner – de utstrålar individualitet och kompletterar varandra utmärkt.

De flesta delarna av FFIX OST är näst intill perfekta men det finns två problem, varav ett är stort. Det mindre problemet består i soundtrackets enorma proportion. Det är sannerligen förståeligt att vilken kompositör som helst skulle göra vissa fel när vi snackar om 110 låtar. Det är svårt att riktigt sätta fingret på det, men på en hel del ställen märks det att Uematsu haft bråttom. Som han senare skrev så blev han nästan utbränd av att göra klart FFIX OST, vilket är skälet till att han endast gjorde 32 låtar på det efterföljande FFX OST (han lät Masashi Hamauzu och Junya Nakano göra resten). I stort så lider inte soundtracket av detta, men som sagt så hör man på vissa ställen att musiken ibland är överdrivet simpel och enkelspårig. Det värsta exemplet är ungefär i mitten av CD3, där en hel drös tråkiga låtar följer efter varandra.

Det stora problemet detta soundtrack har är vad man på engelska brukar kalla för ”main theme”, dvs. huvudmelodierna som återkommer då och då på ett soundtrack. FFIX har två sådana – ”The Place I’ll Return to Someday” och ”Melodies of Life”. Överlag så har detta varit en av de värsta ”trenderna” i den nyare spelmusiken, och FFIX är nog det allra värsta exemplet på det. Så att ingen missförstår mig vill jag nu påpeka följande: jag gillar verkligen de två ovannämnda melodierna men de (speciellt ”Melodies of Life”) mals om och om och om igen över hela soundtracket så att man till slut blir alldeles trött på dem. Visserligen måste man förstå Uematsu – 110 låtar är ingen barnlek men det hindrar inte att musiken lider av det. Första gången jag hörde ”Melodies of Life” (t.ex. inbakad i den fabulösa ”Over the Hill” som spelas när man befinner sig på världskartan) älskade jag melodin. När jag hade lyssnat igenom soundtracket ett par gånger började den irritera mig smått och nu, nästan två år senare, bryr jag mig inte ett skit (ursäkta, men jag blir verkligen trött på den ibland) om jag inte hör den en enda gång till i hela mitt liv! Det är endast denna sak som förhindrar FFIX OST från att (som FFIV OSV och FFVI OSV) få allra högsta betyg av mig. Nu har jag kanske fått det här soundtracket att låta sämre än vad det är, vilket sannerligen inte var min avsikt. Jag ville bara varna för denna lilla ”svaghet”, och det lär ju finnas folk därute som är långt mer förtjusta i ”Melodies of Life” än vad jag är.

Utöver alla instrumentala låtar finns det en med sång, baserad på (överraskning!) ”Melodies of Life”. Sången framförs av Emiko Shiratori och finns i både en engelsk och en japansk version. Personligen tycker jag verkligen inte om den (speciellt inte texten i den engelska versionen) men eftersom vi bara snackar om 2 låtar av 110 så stör det mig inte så mycket.

FFIX OST har sina små svackor och vissa dagar känns det som helt fel soundtrack att lyssna på. Men, när man tar allt det positiva i åtanke, så går det helt enkelt inte att förneka att Nobuo Uematsu har skapat ännu ett mästerverk. Det finns helt enkelt så många bra låtar på detta soundtrack att det är omöjligt för mig att inte rekommendera det till alla som är intresserade av spelmusik. Om du ska påbörja en soundtrack-samling så är Final Fantasy IX Original Soundtrack ett alldeles utmärkt ställe att börja på!

Artikelnummer
SSCX-10034

Utgivet: 23 juli 1999

Det är inte bara Squares Final Fantasy-serie som hängt med ett bra tag nu; Seiken Densetsu – serien vars första spel släpptes till Nintendo-konsolen Game Boy och de efterföljande två till Super Nintendo – senaste inkarnation befinner sig på PlayStation. Den fick i väst namnet Legend of Mana. Att spelet fick ordet ”Mana” i titeln var med all säkerhet ett genomtänkt drag från Squares sida, med tanke på att del två i serien, som blev omåttligt populär även utanför Japan, hette Secret of Mana.

Efter att Kenji Ito och Hiroki Kikuta båda bidraget med mycket för att göra de tre första spelen till favoriter hos oss som gillar spelmusik var det nu dags för en annan kompositör, en kvinnlig sådan, nämligen Yoko Shimomura. Hon fick förtroendet efter ett par välkomponerade soundtrack till spel som Super Mario RPG och Parasite Eve. Två soundtrack som skiljer sig från varandra som natt och dag; det ena varmt och gulligt, det andra kallt och technoinspirerat. Denna gång efterfrågade Square musik i stil med den som återfinns i det förstnämnda spelet, på grund av Legend of Manas undersköna, pastellfärgade landskap, som bara skriker av härlig japansk estetik.

Soundtracket består av 55 spår, varav två berikats med sång – ”Song of Mana ~ Opening Theme” samt ”Song of Mana ~ Ending Theme” – som, hör och häpna, faktiskt sjungs på svenska! Det är Annika Ljungberg, mest känd som popbandssångerska i Rednex, som står för sången som spelades in i Polar Studios i Stockholm (vilken är en av hela fem studior som soundtracket spelades in i) och vars text förövrigt finns på CD-omslaget. Huruvida detta är något vi bör vara stolta över råder det delade meningar om, men utan någon sång hade låtarna förlorat lite av sin lyster, och då kunde de lika gärna ha skippats.

Det förstnämnda stycket är tämligen livligt. Med en akustisk gitarr, flöjt och tamburin skapas en inbjudande känsla, vilket passar perfekt med tanke på att det är öppningstemat. Ibland skär stråkinstrument igenom ljudbilden, vilket får mig att tänka på luftiga landskap och den klassiska TV-serien ”Det lilla huset på prärien”. Den andra sången, ”Song of Mana ~ Ending Theme”, finalen på detta soundtrack, är baserad på den första sången, dock med ett mycket vackert pianoprologsolo. Det är baserat på ”The Great Virtue of Gathering Mana’s Spirit ~ Theme of Mana”, som sedan går över till piano tillsammans med sång. Så småningom smyger sig även stråkinstrument in och gör sig hörda, alldeles innan låten sätter igång rejält och tar vid öppningstemat.

Sångerna hör varken till det bättre eller sämre på soundtracket, så de är godkända, men bättre grejer finns att avnjuta. Ett stycke som verkligen får mig att rysa av välbehag är ”Everyday Dream ~ Spirit’s Song”, ett ganska lågmält stycke instrumentalt sett – en harpa, en dov bas och syntetiska stråkar är vad som bjuds på – men vad som gör detta stycke så speciellt är de underbara vokalsamplingarna av konkreta och korta toner som används för att söka efterlikna sång. Mycket effektfullt. ”World of Mana” tillhör också favoriterna, trots det faktum att det i princip är samma repetitiva slinga som spelas gång på gång i över 5 minuter. Vad som gör det hela uthärdligt är något så simpelt som fågelkvitter. Utan fågelkvitter hade stycket förvisso fortfarande varit mer än mediokert, men tack vare detta genialiska kvitter målas en bild upp i mitt huvud föreställande en lövskog mitt i blom där ljusstrålar letar sig fram genom trädkronorna, svalkande sommarbriser drar förbi och fjärilar harmoniskt flaxar runt i luften. Härligt!

Till favoriterna hör också ”Places of Soul” som är baserad på en mycket lättsmält melodi. Det blir lätt att man går runt och trallar på en del stycken från detta soundtrack. Ett exempel är ”Nostalgic Song”, som är en melankolisk slinga uppburen av stråkar. Den finns förövrigt i ännu en version, vid namn ”Nostalgic Song ~ Ending Theme”, vilket är tacksamt för dem som vill lyssna till äkta stråkar. Jag är imponerad av att de i det sistnämnda stycket lyckats bibehålla den känsla som generellt sett återfinns i Legend of Mana-musiken. Ett alltför pampigt arrangemang placerat i en felaktig spelmiljö brukar inte funka så bra, men precis som de flesta andra spelmakare har Square valt att förgylla just spelets prolog och epilog, vilket åtminstone jag tackar för.

Efter enbart positiv kritik kanske det är dags att ta fram sågen och avverka de mindre bra delarna. Något som är mycket svårt, om jag skall vara ärlig, för jag tycker att det som verkligen är bra väger upp det sämre tiofaldigt, men något man gillar mindre bra finns det ju alltid. ”Pain the Universe” kan till början en te sig tillhöra denna skara, med sin syntgitarr och snabba rocktrummor. Kontrastrikt värre, sett till den annars överlag mjuka tonsättning soundtracket har fått. Dock växer den ju mer man lyssnar på den. Jag har, som jag många gånger tidigare nämnt i mina recensioner, lite svårt för att ta till mig riktigt hetlevrad kampmusik, om den inte är extraordinärt bra, som till exempel ”Battle with Gilgamesh” på FFV OSV. Undantaget som bekräftar regeln vad gäller detta soundtrack är dock ”Wanderer’s Path” som börjar ganska enformigt med monoton marschtakt, de sedvanliga syntstråkarna och en flöjt. En bit in i låten, cirka 1:30, förvandlas den med hjälp av en harpa till riktigt trivsam. Con gusto! – det är sådan här ”upbeat”-musik jag efterlyser från fler kompositörer!

Vidare har vi stycken som ”Bedight Orbit”, som med sin hårda technotakt för ens tankar till Parasite Eve OST. Och ”Complicated Destiny”, vars upptakt också skulle kunna vara ett spår på Parasite Eve OST, som är en härlig blandning av ”Bonded by the Soul”, som i sin tur påminner mycket om ”Nostalgic Song”. Detta är exempel på lite snabbare och livligare musik som faktiskt är helt OK, och ibland mer än OK, så att säga att det inte finns bra sådan vore att ljuga.

Sett till helheten kan man inte bli annat än hänförd av Yoko Shimomuras bidrag till serien. Spelet Legend of Mana har mestadels fått ris av kritikerkåren, men lugn, är ni enbart ute efter härlig musik så kan jag lova er att det inte är spelets soundtrack som drar ner betyget. Legend of Mana OST är något för alla som gillar vacker och atmosfärisk instrumentalmusik, och det hamnar definitivt bland mina 5-10 favoritsoundtrack.

Yoko Shimomura – ett namn att lägga på minnet, för er som inte redan gjort det.

Artikelnummer
SSCX-10036

Utgivet: 20 november 1999

Squaresoft. DigiCube. Ord som får många att tänka på bra musik. Och även om jag anser att det finns de som är bättre, så måste man erkänna att Square under åren har släppt en hel del mästerverk. Namn som Nobuo Uematsu, Hiroki Kikuta, och Yasunori Mitsuda har blivit välkända för alla som har fördjupat sig i spelmusik.

Men det finns så mycket mer! Square har så många fler mästerliga kompositörer, t.ex. Ryuji Sasai, Yoko Shimomura, Noriko Matsueda, Masaharu Iwata… Och så Junya Nakano. ”Junya Nakano, vem är det?”, kanske någon frågar. Nakano började på Square 1995 (dessförinnan jobbade han på Konami) som kompositör. Hans första verk var soundtracket till Treasure Conflix, vilket följdes av några låtar till Front Mission 2: Gun Hazard (tillsammans med Uematsu, Mitsuda, och Masashi Hamauzu). Men det var inte förrän Square började göra spel till Sonys PlayStation som Nakano verkligen började skina – efter en ganska vek start med ett par spår till Tobal No. 1 lyckades han få till ett riktigt mästerverk med soundtracket till Another Mind. Men det var inte förrän med Dewprism OST (det soundtrack jag ska recensera nu) som han verkligen slog igenom och skapade ett namn för sig. Den stil som smått hade skymtats i Another Mind drevs till perfektion i Dewprism. Det kan för övrigt också nämnas att Nakanos 18 låtar till Final Fantasy X är av samma höga klass som de till Dewprism, och de är vad som (för mig i alla fall) räddade soundtracket till det spelet.

Nog om kompositören, vad har vi då här? Först måste jag nog avvika ytterligare och berätta lite om spelet, eftersom de flesta inte ens verkar ha hört talas om det. Dewprism döptes om till Threads of Fate när det släpptes i Nordamerika sommaren 2000. Det kom (tyvärr) aldrig till Europa. Spelet är ett typiskt actionbaserat rollspel i 3D av typen Zelda: Ocarina of Time. Spelmässigt är det inte så speciellt – upplägget är väldigt enkelt, kontrollen är halvbra, och spelet är på tok för kort och enkelt. Det som räddar spelet är två saker: humorn och musiken. Humorn i detta spel är ypperlig! Jag tror aldrig att jag har spelat ett så hysteriskt roligt spel i hela mitt liv! Karaktärerna skiner av liv, och man kan nästan svära på att de är riktiga. Nog om det nu.

Musiken, då? Nakano skapade det perfekta soundtracket för detta spel. När man för första gången lyssnar på det så ska man inte ställa in sig på att höra någon mäktig fantasy-symfoni á la Uematsu eller något pompöst, dramatiskt stycke á la Sakimoto. Dewprism är väldigt avslappnat, väldigt ”relaxat”. Hela skivan flyter på som en varm, skön sommardag. Detta betyder självklart inte att det inte finns stunder av mörk dramatik eller mäktiga stridslåtar, nej, långt ifrån! Men helhetsintrycket är väldigt ljust och skönt, man kan inte hindra sig själv från att le eller trampa takten med fötterna. Det sistnämnda står klart direkt när man sätter igång den första skivan – ”Dewprism Main Theme” är den perfekta inledningen – hoppig, kraftfull, stark melodi. Det finns många andra exempel, som ”Passing Through the Forest”, ett av de bästa spåren. Denna komposition helt enkelt pulserar av liv, kraft, och ljus. Nakano är (som alla som har hört hans ambient-stycken från FFX vet) den perfekta ljudkonstnären – han målar lätt upp bilden av en ljus, luftig skog. När man lyssnar på denna låt känns det nästan som om man är där.

Ett annat bra exempel är ”Underground Ruins”, ett utmärkt syntstycke som har både en oslagbar melodi och ett oslagbart ”beat”. Man märker i denna låt (och i många andra) att Nakano nästan äger Kikutas talang för trummor och ”beats”. En annan specialitet som märks i ”Passing Through the Forest”, ”Maya’s Theme ~ A Graceful Princess”, “Roadblock”, och många andra är att Nakano gillar att “väva in” en svag elektronisk/techno-melodi i bakgrunden, och hålla den där hela tiden. Det kanske inte låter speciellt, men det är sådana små detaljer som höjer helhetsintrycket. Lyssna bara på de första sekunderna av ”Passing Through the Forest” (och om du tycker att jag har tjatat mycket om den låten – ja, den är så bra!), och lägg märke till hur ”effekten” fortsätter genom hela låten.

Jag nämnde tidigare att Dewprism var ett väldigt komiskt spel, fullt av humor. Reflekteras då detta i musiken? Självklart, men Nakano låter det aldrig gå över gränsen. Jag är mycket väl medveten om att många så kallade ”roliga” soundtrack ofta går över gränsen – ibland blir det så överdrivet att man bara vill spy. Lyckligtvis händer det aldrig på Dewprism OST. Ett exempel på det är ”Belle and Duke 1 (Enter Treasure Hunters)”. Detta är låten som spelas när man i spelet träffar på Belle och Duke, två arroganta (men klumpiga) skattletare. Låten börjar majestätiskt och med ”näsan uppe i vädret”, men efter ett tag kommer en komisk bit in. Låten tappar dock aldrig ”majestätet”, och lyckas blanda en komisk känsla med en ypperlig melodi utan att tappa värdigheten. Det samma kan sägas om många andra låtar på Dewprism OST.

OK, vi har många lugna, sköna låtar, en hel del komiska/roliga, men finns det inga action-stycken? Det är ju trots allt ett action-RPG! Jo, visst är soundtracket till stor del lugnt och avslappnat, men en hel del ”action” finns det ändå. De låtar som starkast sticker ut är bosslåtarna. Kontrasten mellan Nakanos stridslåtar och resten av skivan är fullständigt slående. Här sitter man och lyssnar på ett lugnt soundtrack, och blir helt plötsligt (praktiskt taget) överfallen av bombarderande trummor och grymma melodier!

De som har hört Nakanos bosslåtar i FFX kommer att känna igen sig – de kännetecknas av ett obarmhärtigt bombardemang av trummor och intensiva attacker av ljud. Om man jämför dem med t.ex. Uematsus bosslåtar så är de väldigt ”formlösa” och till en början kan en melodi vara svår att snappa upp. Men man märker efter ett tag hur perfekta de är – stycken som ”Magic Bursts ~ Final Battle 2”, och ”Charge! ~ Battle” får blodet att pumpa på vem som helst. Känslan av dramatik och fara går helt enkelt inte att undvika. Den bästa bosslåten är dock den något lugnare ”Roadblock”, den ”vanliga” bosslåten i spelet. Den är inte lika ”in your face” som de senare monsterkompositionerna, men den är mycket bättre relativt sett. Underbar techno!

Till ”action-stycken” måste man väl också räkna de låtar som spelas i de olika labyrinterna, slotten, grottorna, etc. Dessa är mycket mer ”passiva” än stridslåtarna, och passar mycket bättre in med resten av musiken. Jag har redan nämnt mästerverk som ”Passing Through the Forest” och ”Underground Ruins”, men det finns många fler! Låtar som ”Upper River Stream”, ”Rocky Mountain”, ”Rasdan” (som låter väldigt Chrono Cross-aktig), och ”Maya’s Theme ~ A Graceful Princess” (som trots titeln även spelas i ett torn) är perfekta både som egna musikstycken och passande för sina scenarier. Visserligen finns det mindre lyckade, som t.ex. ”Ghost Temple”, men överlag är labyrintlåtarna perfekta. Nakanos stil är tydlig – inte så direkt som andras, men mer ”fri”, eller ”luftig”. En perfekt mix av ambient och melodi är bästa sättet att beskriva det.

Men största delen av soundtracket består faktiskt inte av varken labyrintlåtar eller action-stycken. Dewprism är ett spel som satte väldigt stor vikt vid olika scenarier, man satsade exempelvis mycket mer på att utveckla karaktärerna och handlingen än att göra kontrollen perfekt. Detta reflekteras i musiken – de flesta låtarna är faktiskt från scener där karaktärerna pratar med varandra. Dessa sprider sig över hela färgspektrumet – lugna låtar för lugna scener, och mörka, dramatiska låtar för konfrontationer med skurkarna. De flesta är lugna eller väldigt glada. När man hör stycken som ”Feeling Good! (Sunny Smile)”, ”A Little Excited! (Elena’s Theme)” och ”Belle and Duke 2” kan man helt enkelt inte hindra smilet från att blossa ut i ansiktet.

Ett av soundtrackets absoluta höjdpunkter är prinsessan Mints låt ”Mint’s Theme ~ A Tomboyish Princess”, och de många variationerna på denna (som ”Mint’s Scheming 1” och ”Mint’s Scheming 2”). Denna låt är helt enkelt fantastisk – den låter både ”majestätisk” och helknäpp på samma gång (påminner faktiskt lite om låten ”Timber Owls” från Final Fantasy VIII OST, men mycket, mycket bättre). Det finns även mörkare låtar, t.ex. ”Trap Master”, ”Sorcery ~ Psycho Master”, ”Fear”, och ”Doll Master”. Dessa är precis så hemska och skrämmande som de bör vara, och även här gör Nakano det aldrig löjligt eller låter det gå till överdrift. Det finns en hel del sorgliga stycken – ”Reminiscence” och ”Bonded by Claire (Rue and Claire)” är nog de bästa här. Speciellt den senare är helt fantastisk! Man måste höra den för att förstå. Men det bästa stycket på soundtracket är förmodligen ”Reunion”. Denna låt är väldigt actionorienterad trots att det är en scenariolåt, och blandningen av stark melodi och pumpande technokraft får håret att stå i nacken!

Finns det inga dåliga låtar då? Jo, en del. Blood och Smokeys låtar är roliga i början, men man tröttnar snabbt på dem, och de är på tok för långa. Den sämsta låten är förmodligen ”Giving Out”, en väldigt tam komposition som är väldigt intetsägande. Men utav de 54 låtar som finns här är det väldigt få, förmodligen färre än fem, som jag verkligen skulle kalla dåliga.

Hursomhelst, trots några få svaga bitar så är Dewprism OST ett rent mästerverk. Jag tycker att det är synd och skam att denna skiva inte kommer att få den uppmärksamhet den förtjänar, på grund av att spelet inte sålde så bra, och att kompositören fortfarande är relativt okänd. Förhoppningsvis kommer fler lyssnare att upptäcka Nakano och hans magiska, helt unika stil efter succén med Final Fantasy X. För alla som stundvis längtar bort från all uppblåst dramatik som man ibland kan finna i de ”typiska” rollspelssoundtracken, och för alla som gillar musik som helt enkelt låter bra är detta soundtrack ett utmärkt val.

Jag har faktiskt hört nästan varenda soundtrack som Squaresoft tillsammans med DigiCube har släppt, och jag skulle vilja säga att Dewprism OST hör till de absolut bästa, om inte det bästa efter Hiroki Kikutas soundtrack till Seiken Densetsu 2 och 3. Håll utkik efter namnet Junya Nakano i framtiden…

Detta är en juvel ingen bör missa.

Artikelnummer
N23D-001

Utgivet: 14 juni 1991

Den fjärde delen i sagan om den ”slutgiltiga fantasin” påbörjade Square till Nintendos 8-bitare, NES, men i och med att Nintendo behövde fler storspel än sina egna för att kunna ta upp kampen mot Segas Mega Drive, så övertalade de Square att istället satsa på deras 16-bitare, Super Nintendo. Eftersom Nintendo ansåg att ju tidigare spelet blev färdigt desto bättre, så var Square tvungna att skynda på; att gå tillbaka till designstadiet och utveckla spelet från början igen, för att pressa ur SNES all den kraft som den hade kontra NES, var alltså inget som kom på tal. Man fick ta vad man hade och putsa på det, och i alla fall smaka lite på vad SNES hade att erbjuda, som t.ex. Mode 7-grafiken som det bjuds på under öppningssekvensen.

Musiken i Final Fantasy IV vittnar om att Nobuo Uematsu inte hade haft mycket kontakt med det ljudchip som finns inuti SNES, SPC700 – tillverkat av Sony faktiskt. Nu är det förvisso så att det inte är komplexiteten i Nobuo Uematsus verk som gjort honom känd, utan snarare den rena och vackra simpelheten i hans melodier, men i Final Fantasy IV OSV är simpelheten väldigt påtaglig, vilket ju också beror på att spelet ändå påbörjades till NES. Soundtracket räddas dock av det man som Uematsu-fantast lärt sig älska, den gedigna känsla för melodier (klichévarning) som detta musikaliska geni besitter, vilket renderar i stycke efter stycke av härlig musik.

Final Fantasy IV OSV består av 44 låtar, vilket kan uppfattas som många eller få, beroende på vad man jämför med – en stadig, successiv ökning har skett, från att FF-soundtracken bestod av 15-20 låtar under början av 90-talet till över 100 låtar cirka tio år senare – men tyvärr är dessa stycken ganska så korta, bortsett från ”Epilogue”, som är hela 11:35 min! Exkluderar man ”Epilogue”, som skiljer sig så pass markant från mängden, så ligger medellängden på runt minuten, vilket funkar okej i själva spelet. Dock så känns de riktigt sköna låtarna väldigt korta utanför spelet, vilket är mindre bra.

En riktig klassiker för alla Final Fantasy-fantaster inleder soundtracket, nämligen ”The Prelude”, som huvudsakligen består av den karaktäristiska ”Final Fantasy-skalan”, som låter som om den hade spelats på oljefatstimbaler, om man skall ge sig på att försöka specificera en massa knepiga, syntetiska SNES-ljud. Något annat, mer spännande, för oss som redan hört ”The Prelude” otalet gånger, är ”Welcome to Our Town!”, som är något alldeles extra. Stycket passar titeln perfekt! Jag kan mycket väl tänka mig att Uematsu på sin lista över musik till spelet läste något i stil med ”Ett varmt och inbjudande stycke…” och utifrån det komponerade.

Instrumenten, då? Ja, du, det var inte det lättaste, men: Cello och överlag stråkinstrument, plus en xylofon – och en dov, manlig kör, i alla fall om jag får bestämma! En annan låt, en mycket viktig sådan eftersom man förmodligen kommer att höra den väldigt mycket under sina strapatser i spelet, är karttemat, eller ”Main Theme of Final Fantasy IV” som den heter på soundtracket. Ett mäktigt stycke som får en komma i precis rätt stämning inför det äventyr som väntar. Någon form av trumpet gör sig hörd tillsammans med de sedvanliga stråkarna, och nog låter det också som om en harpa smugit sig in i ”bilden”. En bastant trumtakt gör låten komplett.

Striderna har alltid varit en viktig ingrediens i Final Fantasy, eftersom utmaningen ligger i dem tillsammans med utforskandet, så ett bra stridstema är, om inte A och O åtminstone viktigt för att få en att hålla humöret uppe när man gång på gång kastas in i strider. ”Fight 1” är, precis som namnet antyder, det första stridstemat; det har en genomgående skön melodi som passar spelet väl, och är helt okej för att vara stridsmusik, men hör ändå inte till favoriterna. Detta mest på grund av att det finns så många andra låtar jag hellre lyssnar på, som t.ex. ”Troian Beauty” och ”Rydia”. Instrumenten i den sistnämnda låter som en tam fagott tillsammans med oljefatstimbaler, inget märkvärdigt alltså, men ändå vackert. ”Troian Beauty”, däremot, känns riktigt intressant; att Uematsu har ett tycke för och har influerats av irländsk folkmusik är en känsla som infinner sig efter några sekunder in i låten. Man drömmer sig bort till grönskan på Irland, till brusande vatten och friska vindar som tillsammans skapar en riktigt vänskaplig känsla. Nobuo Uematsus intresse för irländsk folkmusik, och det faktum att han är mycket intresserad av öl av alla dess sorter, resulterade i att han begav sig till Irland för att spela in en arrangerad skiva med Final Fantasy IV-musik, nämligen Final Fantasy IV: Celtic Moon.

Vad bjuder då Final Fantasy IV OSV på för helhetsintryck? Melodier för nästan hela slanten. Ljudmässigt håller det inte lika hög klass som uppföljarna till samma format, och det är trist att vissa låtar som man gärna vill höra mer av, tar slut så snabbt. Final Fantasy IV OSV är ett okej soundtrack, men jag rekommenderar hellre Final Fantasy IV: Celtic Moon eller Piano Collections: Final Fantasy IV.

Artikelnummer
PSCN-5026~8

Utgivet: 25 augusti 1995

Det tredje spelet i Seiken Densetsu-sagan, det enda i serien som inte fick någon officiell engelsk översättning, fick precis som föregångaren, Secret of Mana, prydas av Hiroki Kikutas kompositioner. Även det här spelet, liksom de flesta spel Square släppte ifrån sig under mitten av nittiotalet, var ämnat för Nintendos 16-bitare, Super Nintendo, vilket var bra, då Hiroki Kikuta hade en viss rutin efter att ha sysslat med SNES tidigare. Frågan var bara: skulle Hiroki Kikuta kunna överträffa sig själv genom att skriva ett stycke musik som var bättre än inledningen till Secret of Mana?

Soundtracket består av 60 låtar som är distribuerade över tre CD-skivor. Att avnjuta hela soundtracket tar tid, drygt 3,5 timmar, men tro mig, den tiden kan spenderas mycket sämre. Musiken är, om möjligt, ännu gladare än den i Secret of Mana, men liksom föregångaren så finns det även en del melankoliskt undersköna tongångar som är väldigt avslappnande att lyssna på. Kompositionen som ger spelets intro den rätta känslan, ”Where Angels Fear to Tread”, är definitivt en sådan. Och om du tycker att namnet känns någorlunda bekant, så beror det på att titelmusiken till Secret of Mana, ”Fear of the Heavens”, också har ett ”himmelskt” namn, men det är dock inte det enda gemensamma dessa kompositioner har; ”Where Angels Fear to Tread” startar ganska lugnt, fast med en mäktig underton, och övergår sedan till en arrangerad, snabbare version av ”Fear of the Heavens”.

När vi ändå talar om mäktiga stycken, så bör jag nämna en av de låtar som får en att glömma de lite sämre, och istället njuta av bra musik; ”Meridian Child”. Även denna låt börjar ganska lugnt, men övergår sedan till riktigt pampig. Det här soundtracket innehåller gott om mysig bakgrundsmusik; sådan man hör när man vandrar genom städer och byar, och utforskar ute på fältet, i djupa skogar, isidyller och tropiker. ”Powell” är ett bra exempel på fin bakgrundsmusik; en rolig och varierande låt med en medryckande takt. Ett annat bra exempel på lagom diskret men ändå minnesvärd bakgrundsmusik är ”Different Road” som, liksom det mesta Hiroki Kikuta producerat, är baserad på en livlig rytmik.

Mycket utav musiken känns just som passande bakgrundsmusik, men det finns självklart de låtar som sticker ut från mängden på något vis; exempel på sådana är ”Delicate Affection”, ”Farewell Song” och ”Long Goodbye”; tre sockersöta trudelutter som får en att slappna av. Även ”Religion Thunder”, ett lagom mäktigt stycke med marschtakt, visar på kompositörens storhet; att förmedla olika känslor. Boss- och stridsmusiken har fått mer emfas än i föregångaren, i bemärkelsen att det inte bara finns mer stridsmusik, utan även att kompositionerna inte känns lika monotona.

Det finns till och med stridsmusik som jag tycker är helt ok och jag inte har något emot att lyssna på, till skillnad från mycket annan stridsmusik som återfinns inom spelmusiken, och exempel på sådan är ”Nuclear Fusion”; den är rytmiskt laddad, precis som stridsmusik skall vara, men ändå har den en fin genomgående melodi. Sedan har vi den cirka åtta minuter långa ”Sacrifice Part Three” som också är ett bevis på att stridsmusik kan vara bra; svängningar hit och dit i takt, tempo och melodi är ju som sagt inte ovanliga i Kikuta-sans verk, men här får man verkligen känna på det som karaktäriserar honom som kompositör. Förövrigt känns stridsmusiken tämligen medelklassig, varken bra eller dålig, och sådan brukar jag inte uppskatta alltför mycket utanför dess rätta medium.

Har man lyssnat på Hiroki Kikutas musik förut, så kommer man att känna igen stilen i Seiken Densetsu 3, men jag vill ändå påstå att skillnaden mellan Secret of Mana- och Seiken Densetsu 3-musiken är påtaglig. Även fast Hiroki Kikuta har en viss vana att laborera med takter, känns Secret of Mana-musiken renare, speciellt de melankoliska låtarna; melodi präglade dem i Secret of Mana, men här handlar det mer om att låta melodin och rytmiken samsas. Å andra sidan består Secret of Mana av färre låtar, men att Hiroki Kikuta valde att gå ett steg längre med sina takter och rytmer, är något åtminstone jag känner när jag lyssnar på hans musik. Även fast Hiroki Kikuta, efter sitt bidragande till Seiken Densetsu-serien, komponerat musik till andra spel, kommer han nog alltid att ses som ”Secret of Mana-kompositören” i väst.