Final Fantasy V Original Sound Version

Final Fantasy V - det bortglömda Final Fantasy-spelet...
Final Fantasy V OSV - det bortglömda Final Fantasy-soundtracket...

Hur många gånger har man inte hört ”experter” uttala sig om detta eminenta soundtrack som en ”svacka” i Nobuo Uematsus tid som kompositör åt Final Fantasy-spelen?

Spelet i sig är faktiskt också ganska underskattat. FFV kombinerar NES-spelens simplicitet, med betoning på stridssystemet, med en genomtänkt story som överraskar flera gånger. Även fast många av de andra spelen i serien har mer komplexa historier kommer inget av dem, i mitt tycke, i närheten av den unika och trevliga stämning som FFV ruvar på.

Soundtracket till FFV är allt annat än en svacka i Nobuos karriär, snarare tvärtom. Låtarna passar spelet perfekt hela tiden, och översvallar av mysiga melodier. Musiken är väldigt konsekvent i sin kvalitet, till skillnad från till exempel FFIV OSV, som i mitt tycke har för många flummiga skämtlåtar (”Palom och Porom”, någon?).

”Ahead on Our Way” kan sägas vara spelets huvudtema, som återkommer i flera olika varianter. Den har en mycket vacker och samtidigt äventyrlig melodi, som fungerar uppmuntrande och hoppfullt i spelet. En av mina favoritvarianter på temat är ”Deception”, en drömlik och hypnotisk sång som spelas ibland då något mystiskt inträffar i handlingen. En av de mer populära varianterna av låten är ”Lenna's Theme”, som arrangerats i både piano- och orkesterversion.

Borträknad ”Lenna's Theme” är det snålt med karaktärsteman. Varken Butz, Galuf eller Cara har ett eget tema, men pirattjejen Faris skulle kunna sägas vara ägare till ”Pirate's Ahoy”, även om jag ser den mer som piraternas tema. Denna melodi är oförglömlig, och har ett gitarrkomp som påminner lite om gitarrkompet i Shadows tema från FFVI. I övrigt är ”Pirate's Ahoy” mer äventyrlig och mindre sorgsen.

Istället bygger spelet sina sorgliga låtar på ett lite annorlunda sätt än FFVI. ”Reminiscence” består av ett oljefat som ackompanjerar en ensam cembalo, som sedan går över till en kvinnoröst (antar jag att det ska föreställa); ”The Day Will Come” spelas på något som låter som en odistad elgitarr (och är väl den låt som ligger närmast i likhet med ett sorgligt tema i FFVI, ”Coin Song”); och slutligen ”Nostalgia” som används under spelets lite mer allvarliga scener (förresten börjar jag misstänka att jag sitter med omkastade namn på låtarna här...). Även fast ”Music Box” går i dur fungerar den bra som sorgetema på ett ställe i spelet.

”The Dragon Spread its Wings” är enligt mig spelets bästa färdlåt (slår luftskeppstemat ”The Airship” alla gånger!), med sin uptempo-takt. För den som ännu inte gissat det spelas den när man flyger på en söt drake, Hiryu. Låten återkommer i en ännu bättre variant som en del av ett medley under slutscenerna.

Byarna och slotten har på det stora hela bra låtar. ”Tenderness in the Air” är det bästa bytemat hittills i Final Fantasy-serien med sitt vackra franska horn, strax före den vanligaste bylåten i FFIII till NES. ”My Home, Sweet Home” är allt annat än klichéartad bymusik och spelas huvudsakligen på kantele, ett instrument som varit vanligt i nordisk folkmusik. Den sämsta bylåten i spelet är väl ”Harvest” med sin irriterande säckpipa, men kolla för Guds skull upp pianoversionen på Piano Collections: Final Fantasy V.

Inte helt överraskande sitter jag här och tycker att FFV OSV även sitter på seriens svängigaste chocobotema - ”Go, Go, Boco”, tillägnad den enda individuelle chocobon hittills som spelat en roll i handlingen till ett FF-spel. ”Mambo de Chocobo” slår FFIV:s ”Samba de Chocobo” med hästlängder, och efter FFV övergav man visst idén med flygchocobos. Undrar om det är självaste Uematsu-sama vi hör skrika ”UH!” i låtens inledning?

”The Prelude” ligger någonstans i gränslandet mellan FFIV:s och FFVII:s version, då den delar melodiversion med FFIV, men vars instrumentsättning är mer lik versionen i FFVII med sitt franska horn (även fast FFVII:s version inledde med en oboe och lät hornen spela terser på andra versen).

Jag nämnde i inledningen att jag tyckte FFIV hade för många ”flummiga skämtlåtar” och att FFV hade färre. De låtar jag då syftade på var ”Critter, Tripper, Fritter!?”, moogle-temat (sämre än varianten i FFVI) och ”What”. I övrigt är det musik som jag har lätt att ta på allvar spelet igenom.

Spelet har tre melodiösa världskarteteman, ”Four Valiant Hearts” (variant på huvudtemat), ”Unknown Lands” och ”The Land Unknown” (varav de senare två går i moll). Den sistnämnda går att återfinna på kammarmusik/folkmusikinspirerade Final Fantasy V: Dear Friends, väldigt trogen originalet.

Ni trodde väl inte att jag glömt bort stridsmusiken? Final Fantasy V har det överlägset bästa och roligaste stridssystemet i hela serien (det är roligt att slåss i FFV!), och musiken till dessa strider är också den mycket bra. Huvudfightlåten, ”The Battle” har den catchigaste melodin i serien, tätt före huvudfightlåten i FFIII till NES. Bosslåten ”The Fierce Battle” är däremot inget att hänga i julgran. Det är den mest lågmälda och ospännande bosslåten någonsin i ett Final Fantasy-spel. Men misströsta icke! Med ”Battle with Gilgamesh” kan vi förlåta Nobuo för alla dåliga stridslåtar någonsin - såhär ska en stridslåt vara! Detta är ytterligare ett exempel på Nobuos förkärlek till att använda progressiv rock som stridsmusik, likt ”Still More Fighting” från FFVII och ”The Decisive Battle” från FFVI. Gilgamesh är för övrigt SNES-erans härligaste B-skurk, förutom Ultros i FFVI!

Som om det inte vore nog med ”Battle with Gilgamesh” så är uppgörelselåtarna i slutet bland de bästa i hela Nintendo-eran. ”The Decisive Battle” tävlar lätt med både ”Zeromus” från FFIV och ”Dancing Mad” från FFVI. Lång, adrenalinpumpande, experimentell och...alldeles underbar! Trumkompet bidrar mycket till att adrenalinet pumpas, och taktbytet bidrar till att man inte tröttnar på låten i första taget! Några sekunder hör man också Exdeaths välbekanta tema eka förbi (likt man kan höra Kefkas tema ett kort tag i ”Dancing Mad” i FFVI och bitar av Weapon-monstrens tema i ”The Birth of God” i FFVII.). ”The Last Battle” är också mycket bra, men inte lika imponerande som ”The Decisive Battle”.

Efter sista striden väntar några episka slutlåtar. Det är först här som det klassiska Final Fantasy-temat dyker upp, i en ovanligt lågmäld version som börjar med enbart en harpa. ”Dear Friends” känner alla som hört den arrangerade skivan med samma namn igen, en fin melodi på gitarr som passar scenen den spelas i mer än utmärkt. Det är i ”The New Origin” som draken Hiryus tema återkommer i en fantastisk superhjälteaktig version! Detta är musik som får en att känna att man hjälpt till att rädda världen!

Slutligen vill jag säga till alla: lita inte på alla gnällspikar som klagar på FFV i allmänhet och soundtracket i synnerhet. Lita på mig istället. Ni kommer inte ångra er!

Av Martin Skog [2002-08-24]