Även om det var enklare förr, så var det inte nödvändigtvis bättre. I dag kan nästan vem som helst med en dator utveckla spel – helt själv eller tillsammans med andra – och med gräsrotsfinansiering kan till och med ambitiösa och kostsamma projekt genomföras utan finansiärer med vinstmaximering som enda mål.

Ju fler spel som utvecklas, desto fler passerar obemärkt förbi. Det geografiska avståndet spelar fortfarande in; spel som utvecklas långt härifrån utan varken ett etablerat varumärke eller en tung marknadsföringsbudget lär inte orsaka någon större uppståndelse.

Ett sådant spel är Monarch: Heroes of a New Age, ett koreanskt onlinerollspel med storslagna arméstrider som dragplåster. Tiotusentals soldater kan slåss samtidigt i den över 10 kilometer stora spelvärlden som inspirerats av medeltida Europa. Som härförare slåss varje spelare för antingen republikaner eller religiösa grupper och utöver krigföring påstår utvecklarna att spelet har ett avancerat socialt och ekonomiskt system.

Jag stötte på Monarch av en slump på spelmusikkonventet MAGFest tidigare i år. Av ren nyfikenhet köpte jag både spelets soundtrack och en arrangemangsskiva från skivbolaget som fanns på plats. Albumen hade inte släppts officiellt ännu, men lanserades i smyg på konventet. Med facit i hand är jag väldigt glad att jag köpte albumen, för de visade sig innehålla riktig kvalitetsmusik med influenser från både gammal och ny spelmusik.

Monarch: Heroes of a New Age Original Soundtrack

Kompositör
Goomin Nam

Artikelnummer
SMRC-1001

Utgivet: 17 februari 2014

Spelets tonsättare Goomin Nam har jobbat med spelmusik i över ett decennium, men hans musik lanseras först nu officiellt i väst. Han har tidigare främst skrivit jazz- och popinspirerad musik, men musiken till Monarch är med ett fåtal undantag orkesterbaserad. Jazzinfluenserna lyser ändå igenom, framför allt i harmoniken. Lyssna till exempel på ”Theme of Monarch” eller ”Peaceful Macdallena”.

Soundtracket bjuder på en hel del variation inom ramarna för det episka, kvasimedeltida ramverket. Kompositionerna är genomarbetade och känns kompetent utförda. Goomin Nam bryter ingen ny mark eller bjuder på något som vi inte redan hört förut, men hans känsla för musikaliskt berättande höjer albumet från ett dussinverk i reakorgen till något som förtjänar betydligt mer uppmärksamhet än det lär få.

Musiken vilar tryggt på melodier och variationer av dessa. De flesta spår har ett tydligt ledmotiv som presenteras i olika former. Inga av dessa är återkommande utan varje spår står för sig själv. Allt detta är typiskt för äldre generationer av spelmusik. Att musiken inte är skriven för fem–tio år sedan märks på hantverket, på den rena förmågan som genomsyrar hela albumet.

En betydande del av soundtracket ägnas naturligt nog åt tung, dramatisk stridsmusik. Tyvärr verkar det vara Nams svagare sida, då de ofta låter alltför mycket som något som lika gärna kunde kommit från Hans Zimmer eller någon av hans lärlingar. Det positiva med det är att stridsmusiken är lika kompetent som resten av albumet, bara inte lika intressant. Undantagen är i mitt tycke är ”Bloodlust” och ”Forging Tension” som med variation och intressant harmonisering undviker att fastna i actionmusikmallen. Andra spår, som ”Dawn of Cablas”, känns mindre angelägna.

Bättre är då exempelvis ”Glorious Capital, Nineveh” med sin enkla, effektiva orkestrering och vackra melodiföring; den stillsamma ”Lake of Oblivion” med vemodig flöjt och skira piano-, harp- och pizzicatoackompanjemang; ovan nämnda ”Peaceful Macdallena” som verkligen frammanar en känsla av frid eller huvudtemat ”Theme of Monarch” med ständigt rörliga piano-ostinato och spännande, oväntade ackordvändningar.

Soundtracket är producerat med moderna, ekonomiskt smarta metoder. Liveinspelningar blandas med mjukvaruinstrument i studion till en helhet som i bästa fall lurar en att tro att allting är inspelat, men inte alltid. Stråkorkester och soloinstrument har spelats in medan till exempel slagverk och bleckblås lagts på i efterhand. Ibland varierar trovärdigheten inom ett och samma spår, som till exempel i ”A Land Without a King”, medan andra spår som ”Vanity” omedelbart låter som studioproduktioner.

Till slut är det Goomin Nams melodiska säkerhet och hantverksskicklighet som får mig att fortsätta lyssna – och som ger mig mersmak. Jag rekommenderar alla att ge albumet en ärlig chans. Särskilt alla som gillar RPG-musik, inte minst av den gamla skolan, kommer garanterat hitta saker här som faller dem i smaken.

Monarch: Heroes of a New Age Arrangements & Variations

Kompositör
Goomin Nam

Artikelnummer
SMRC-1002

Utgivet: 17 februari 2014

Samtidigt med soundtracket släpptes ett album med specialarrangemang av såväl Goomin Nam själv som en celeber uppsättning gästartister: Joshua Morse (OverClocked ReMix), Dale North (The OneUps, OverClocked Remix, Dragon Fantasy Book II) samt Gentle Love bestående av Norihiko Hibino (Zone of the Enders, Metal Gear Solid, m. fl.) och Ayaki.

En del av arrangemangen håller sig nära originalen; de olika versionerna av ”Peaceful Macdallena” och Glorious Capital, Nineveh” är praktexempel på detta. De gör ingenting nytt mer än att byta instrument, men är ändå välgjorda och njutbara, särskilt om man redan uppskattar dem från soundtracket. Andra är mer radikala omtolkningar; ”Forgotten Archduchess” blir till exempel en dåsig jazzballad med stämningsfull sång av Hyerim Ryu ackompanjerat av en jazztrio (som antagligen inte är inspelad live, tyvärr).

Det i särklass bästa spåret på skivan är en av dem som tar sig störst frihet med ursprungsmaterialet. Norihiko Hibino är mest känd för bland annat musiken till ett flertal delar i Metal Gear Solid-serien, men leder i egenskap av saxofonist även projektet Gentle Love. Hibino och pianisten Ayakis tolkning av ”Lake of Oblivion” – här mycket passande omdöpt till ”Gentle Oblivion” – är stundtals nästan smärtsamt vacker. Båda musikerna är mycket skickliga och skänker en dyster men värdig ton till det mer drivande originalet.

Goomin Nams egna ”Forest Void” är en experimentell tolkning av ”Wandering Woods”. Originalet är inte ett av mina favoriter från soundtracket och inte heller den här versionen fångar mitt intresse. Dale Norths ”The Merry Village” ändrar mest instrumentation och drar ner tempot på originalet ”Seaside Village”, men utan att göra något speciellt mer än att lägga på ett enkelt trumkomp som i mitt tycke känns malplacerat.

Arrangemangsalbumet är mer ojämnt än soundtracket och om jag ska vara ärlig hade jag föredragit att få denna som bonus tillsammans med soundtracket, snarare än att behöva köpa var och en för sig. Höjdpunkterna är för få för att jag verkligen ska kunna rekommendera albumet som helhet. Samtidigt är de riktiga höjdarspåren så pass bra att det kanske räcker för att rättfärdiga ett köp.

Båda albumen finns till försäljning på Loudr: Original Soundtrack / Arrangements & Variations. Albumen kostar $10 styck och $16 tillsammans. De finns även tillgängliga via iTunes, Amazon och Bandcamp. För mer information, besök Scarlet Moon Records.

Kompositör

Artikelnummer
Digital utgivning

Utgivet: 21 september 2012

Om man söker efter Romain Gauthier på Wikipedia får man veta att det är namnet på en schweizisk urmakare. Kanske är det då tur att kompositören Romain Gauthier skriver tydligt på sin webbsida att det är det han är (och ingenting annat). Dessutom finns inte en endaste bild på en urtavla, vilket annars skulle kunnat orsaka viss förvirring.

Väl inne på Romain Gauthiers (återien, kompositörens) webbsida läser jag igenom hans verkförteckning som sträcker sig från 1997 fram till idag och täcker in allt från Dreamcast och PlayStation 2 till diverse mobilplattformar, barnspel, tv-serier och till och med den finska katastrof-maskinen N-Gage. Efteråt kan jag inte låta bli att undra varför inte han står på Wikipedia tillsammans med, eller istället för, den schweiziska urmakaren. Efter 15 år i branschen som kompositör och ljuddesigner kan jag tycka att han åtminstone borde ha gjort sig förtjänt av en rejäl Wikipedia-artikel.

Högst upp på listan är spelet Squids Wild West från den franska spelutvecklaren The Game Bakers, uppföljaren till det första spelet i serien som kom i fjol och som hette rätt och slätt Squids. Båda spelen har fått fina recensioner, är turbaserade strategirollspel som utspelar sig på havets botten och har musik skriven av Romain Gauthier. Om man lyssnar på båda spelens soundtrack efter varandra känns uppföljaren som en naturlig musikalisk utveckling från del ett; arrangemangen är av samma typ och en del melodier och rytmer känns igen i tvåan.

Det Abbey Road-influerade omslaget för soundtracket till första Squids-spelet.

Överlag är musiken berättande på ett filmiskt, ganska storslaget sätt. Ljudbilden är mycket större än i ettan, inte alls lika intim; omslaget till ettans soundtrack är en hyllning till Beatles Abbey Road-omslag och ljudbilden ligger likaså närmare snäll popmusik än dramatisk filmmusik. Detta är ingenting dåligt utan passar musiken väl. De mer nedtonade bitarna som ”Seawood” och ”What It’s About” förnimmer stundtals enkelheten från ettan, men stannar inte där utan rör sig vigt mellan det lilla och det stora.

Den stora musikaliska skillnaden är att musiken tydligt förstärker den vilda västern-influerade miljön i spelet. Kastanjetter, munspel, militärtrummor och Ennio Morricone-inspiration samsas med det lekfulla och lättsamma från del ett. Övelag är musiken till Squids Wild West mycket tyngre och allvarsam. Även om bitar som ”Calamari Cavalry” snarare känns peppande än tyngande är det tydligt att allt inte står rätt till i den våta västern. När man kommer vidare till exempelvis ”The Wild Hunch” befinner man sig på en helt annan musikalisk kontinent än ens den mest dramatiska musiken i ettan.

Ett av mina första riktigt starka intryck av det första spelets soundtrack var hur väl producerat och arrangerat allting var. I princip varenda spår kändes som en stilstudie i tydlighet, balans och musikaliskt finlir. Samma gäller för tvåan, med undantag av vissa delar som känns mer flyhänta än andra. Skivans tre mastodontspår, ”The Bigger Adventure”, ”Return to Thalas” och ”The Lost and the Damned” är alla lika välgjorda som de ifrån ettan medan några av de kortare spåren känns som att de kanske inte fått lika mycket uppmärksamhet.

Något som däremot är sant för hela albumet är att det är väldigt varierat och aldrig blir jobbigt att lyssna på. Västerntemat genomsyrar allting men känns naturligt, inte påklistrat, och inte så klyschigt som det hade kunnat göra. Det märks både i det lilla, som gitarrkompet i vissa låtar, och i det stora, som hela partier som kunde vara tagna ur vilken spaghettivästern som helst. Helheten är ändå tydlig och sammanhängande tack vare kompositörens tydliga musikaliska riktning.

Att köpa soundtracket till Squids Wild West kostar $7 (ungefär 49 kronor) och är i mitt tycke ett mycket bra köp, väl värt pengarna. Om man är osäker kan man lyssna igenom musiken på Romain Gauthiers webbsida först. Där finns även soundtracket till det första Squids och flera andra spel som han gjort musiken till.

Hoppas bara att någon gör en Wikipedia-artikel om honom snart.

Kompositör

Utgivet: Som bonus vid förhandsbokning av spelet

Jag har, lite frustrerat, insett att jag är ganska kräsen. Jag ställer ofta ganska höga krav på saker jag äter, ser, lyssnar på, spelar eller på annat sätt tar del av. Samtidigt kan jag i andra fall nöja mig med väldigt enkla medel, som till exempel min cykel. Den är vare sig fin eller avancerad, men den tar mig dit jag vill komma.

En sak som får många spelintresserade att instinktivt rynka på näsan, oavsett de är kräsna i allmänhet eller ej, är filmlicensspel. Listan kan göras lång på populära filmer med åtföljande, inte alls lika populära spel. Som oönskade småsyskon hamnar de snabbt i någon försäljningshylla längst bak i butiken medan filmen fortfarande stoltserar på topplistan.

Med det här i åtanke hade jag i princip inga förväntningar alls när jag skulle lyssna på musiken till Harry Potter and the Deathly Hallows Part 2: The Videogame. Jag hade inte spelat spelet och kände inte till mycket mer om det än att det fått övervägande negativ kritik, liksom Deathly Hallows Part 1-spelet. Jag tänkte, kanske enfaldigt, att om spelet är så här dåligt kan inte musiken vara särskilt mycket bättre.

Vid det här laget anar du säkert att jag i själva verket tycker om musiken, och det stämmer absolut. Jag blev positivt överraskad, minst sagt, av den höga kvalitet som musiken håller. Dessutom har utvecklarna låtit spela in all musik (åtminstone den i soundtracket) med en riktig orkester. En del pålägg går att spåra, framförallt typiska, vulgo-pampiga slagverk, men i stort sett allt verkar vara inspelat i anrika AIR Studios i London.

Kompositören James Hannigan har passerat mig obemärkt förbi fastän han varit aktiv sedan 1990-talet. Han är en 40-årig engelsman som förutom att ha tonsatt dussintals spel och tv-serier även syns och hörs flitigt i tidningar och i radio. Han har skrivit musiken till de fyra senaste Harry Potter-filmspelen och även vunnit pris (International Film Music Critics Association/IFMCA) för musiken till spelet Harry Potter and the Half-Blood Prince. En annan välkänd spelserie som Hannigan jobbat med är Command & Conquer och syskonserien Red Alert.

En sak som slår mig tidigt med Deathly Hallows Part 2 är att Hannigans stil överensstämmer väl med filmmusiken. Framför allt upplever jag tydliga kopplingar till John Williams som skrev musiken till de tre första filmerna och är upphovsman till ”Hedwig’s Theme”, den mest kända melodin från filmserien. I spår som ”Wandering Bittersweet” och ”A Mysterious Calm” där Hannigan använder celesta (ett pianoliknande instrument med skör och ljus klang) går tankarna snabbt till Williams. Även Hannigans eget huvudtema till båda delarna av Deathly Hallows för tankarna till musiken ifrån filmerna, både den av Nicholas Hooper (filmerna Order of the Phoenix och The Half-Blood Prince) och nu senast Alexandre Desplat (filmerna Deathly Hallows Part 1 och 2).

, till exempel ”The LeHannigans spänningsmusikstrange Vault” och ”The Final Duel”, är inledningsvis lätt att placera i samma fack som så mycket annan liknande musik som mest är till för att få publikens/lyssnarens puls att slå lite snabbare. Men lyssnar man lite mer noggrant finns mycket att tycka om och som ändå särställer den bland sina gelikar.

Ta till exempel ”The Lestrange Vault”. Den hade nästan lika gärna kunnat vara ett verk av Hans Zimmer, som har en fetisch för rytmiska, envist drivande stråkar (lyssna på musiken till Batman Begins och The Dark Knight så förstår du vad jag menar). Däremot använder Hannigan andra musikaliska effekter och grepp som gör musiken mer intressant än den kanske annars hade varit.

Allt är dock inte guld som glimmar. ”Fear at Hogwarts” känns lite malplacerad, med mer fokus på standardiserade trummor och ilskna orkestersmällar än i något annat spår. Även ”Angst at Hogwarts” och andra halvan av ”Wandering with Urgency” passerar utan att lämna något större intryck, men lockar inte heller till att hoppa över dem helt.

När Hannigan skildrar mindre, mer inåtvända känslor är han i mitt tycke som allra bäst, åtminstone i det här fallet. Det finns gott om bevis för att han behärskar även mer extrovert musik, men han målar ändå som allra vackrast med kalligrafipenseln, inte rollern.

Musiken gavs ut som present till de som bokat ett exemplar av spelet och går så vitt jag vet inte att skaffa på något annat sätt. Om du får möjligheten kan jag dock varmt rekommendera den till alla som tycker om filmmusik i allmänhet, musiken i Harry Potter-filmerna eller modern västerländsk spelmusik.

Kompositörer
Matúš Široký
Adam Kuruc

Utgivet: 24 augusti 2010

Mafia II från centraleuropeiska 2K Czech är lite som Gudfadern-filmen som aldrig blev av. Producenten och manusförfattaren Daniel Vávra har uttryckt sin önskan att skapa karaktärer som berör och som man bryr sig om, ungefär som i film. Spelets starka manus och skådespeleri tillsammans med otroligt genomtänkt estetisk design infriar Vávras förhoppningar – och inte minst ett varierat och välskrivet soundtrack.

Det första Mafia-spelet släpptes 2002 och rosades av kritiker som ett mer realistiskt och seriöst Grand Theft Auto III. Fem år senare, år 2007, visades uppföljaren på Games Convention i Tyskland och den 27 augusti i år släpptes det här i Sverige. Med samlarutgåvan av spelet följde bl.a. en skiva med spelets originalmusik som extramaterial.

Värt att poängtera är att skivan bara innehåller just originalmusiken. Utöver den har spelet nämligen en veritabel lastbilslast med tidsenlig populärmusik. Musiken är dessutom väldigt intelligent vald, då den i många fall dessutom representerar historiska förlopp. Tillsammans med den genomarbetade estetiken förstärker musiken illusionen av att spelet utspelar sig i en riktig amerikansk storstad.

Ett bra exempel är låten ”Held for Questioning” som spelas flitigt i början av spelet som då utspelar sig 1945, mitt under andra världskriget. Tidsandan återspeglas i texten, en kärlekstext fast vinklad på ett mycket speciellt sätt. ”I’m holding you for questioning/Held oh so closely in my arms” börjar den och fortsätter att på samma sätt blanda romantik med alluderingar till förhör och rättegångar.

Originalmusiken är komponerad av doldisen Matúš Široký tillsammans med Adam Kuruc. Ungefär hälften är producerad med samplade instrument och resten inspelat med FILMharmonic Orchestra Prague, en specialensemble bestående av medlemmar ur fyra av Tjeckiens mest välrenommerade klassiska symfoniorkestrar.

Širokýs musik är alltid vemodig, osäker. Det vilar en dramatisk tyngd över soundtracket som helhet. Stilmässigt blandar den jazz och orkestermusik flitigt men utan att tappa fokus. Lyssnar man igenom den drygt timmeslånga skivan från början till slut får man en hel inre resa som vandrar mellan det storslagna och det mest intima.

Nästan alla spår är korta, under två minuter, och endast fyra är längre än tre minuter. Även de kortaste insatserna är dock i mitt tycke väl värda sin plats på skivan, både för helhetens skull och för att de trots sin längd är intressanta och lyssningsvärda.

Dock är det främst de lite längre spåren som verkligen står ut. ”El Greco”, ”Last Orders” och ”A Friend of Ours” är alla exempel på välskriven och effektivt arrangerad spänningsmusik. ”Cosa Nostra”, ”Prologue” och ”Surprise Visit” är lugnare höjdpunkter som berör med relativt enkla medel.

Få gånger tar Široký fram den stora Hollywoodpenseln och målar med de grova, breda drag som är så populära både i film- och spelmusik idag. Överlag känns musiken fräschare och mer tilltalande för mig än mycket annan modern spelmusik som låter väldigt likartad. Soundet som t.ex. Hans Zimmer renodlade till perfektion i musiken till Gladiator för tio år sedan har nu blivit en uttjatad klyscha som återfinns i var och varannan film eller spel, oavsett om det är producerat i Nordamerika, Europa eller Asien.

I exempelvis ”Main Theme” och ovan nämnda ”Prologue” kommer det svulstiga och storslagna fram men när det är så sparsamt använt blir det desto mer effektivt och njutbart. Jag längtar efter den dag då dessa båda bitar spelas live på en spelmusikkonsert nära mig. (Orvar Säfström, läser du det här?)

Mafia II är det första spelet på länge som jag sträckspelat och dessutom spelar om en andra gång och fortfarande njuter lika mycket av som första gången. Soundtracket är vackert, genomarbetat, varierat och ensamt värt de 200 extra kronorna för samlarutgåvan.

Kompositörer

Artikelnummer
SCDC-00116~7

Utgivet: 18 juni 2001

Shadow Hearts Original Soundtracks plus1 är soundtracket till PS2-rollspelet Shadow Hearts, uppföljaren till Hiroki Kikutas Koudelka. Även om musiken är ett samarbete mellan Yoshitaka Hirota och veteranen Yasunori Mitsuda, så står Hirota för nästan hela soundtracket – Mitsuda gjorde endast 10 av de oviktigare låtarna (detta var ett litet jobb mellan hans större projekt). Även om Mitsudas säregna stil märks lite här och där, så är det Hirota som ”snor showen”.

Shadow Hearts OST verkar till det yttre följa mallen för det ”typiska” japanska rollspelssoundtracket. Soundtracket ligger på två skivor (66 låtar) och har de typiska ingredienserna, t.ex. låtar som spelas i byar, labyrinter, under vissa situationer etc. Men redan namnet förråder att detta inte är ett ”typiskt” RPG-soundtrack, och de som har spelat Shadow Hearts vet nog vad jag menar…

Huvudkompositören Hirota har sin bakgrund i den japanska club-/technoscenen, och har bl.a. gjort soundtracken till en hel del utflippade japanska filmer. Detta visar sig tydligt på Shadow Hearts OST. Man hör direkt att det inte är någon nybörjare som står för musiken. För det första så är produktionen på Shadow Hearts OST superb. Visst, det kan ha lite att göra med PS2-konsolens magnifika ljudchip, men det räcker ändå inte helt som förklaring. Hirota mixar mästerligt ljuden, och arrangerar musiken på ett verkligt skickligt sätt som får mig att bl.a. tänka på Silent Hill-kompositören Akira Yamaoka.

Men själva mixningen är inte enda länken till Yamaoka. Hirota använder sig nämligen till stor del av liknande genrer av musik, bl.a. industri och mörk elektronisk ambient. Visserligen är vikten i musiken till Shadow Hearts inte alls lika tungt baserad på dessa stilar, men det märks ändå, och ger en skarp kontrast om man jämför detta soundtrack med ”normal” RPG-musik. Låtar som ”Desperation in China ~ Ghosts Jogging”, ”Asahi Village ~ Ruin – Noiz of Fangs” och speciellt ”Murderer’s Mansion ~ Ripper Ripper” får en lätt att tänka på Silent Hill, och de är nästan av samma höga kvalitet och nästan lika intensiva och mörka som Yamaokas mästerverk. Och som du kanske märker om du tar dig en titt på låtlistan så är namnen på låtarna precis lika skruvade som musiken själv!

Men dessa låtar är bara en del av detta mångfacetterade soundtrack. De dominerar inte alls på samma sätt som på SH-soundtracken. Vad finns det mer, då? En hel del, faktiskt. Det finns många olika etniska stilar representerade här. Spelet Shadow Hearts utspelar sig år 1913, i vår värld. Huvudpersonerna reser genom Kina och Europa under sina äventyr, vilket reflekteras briljant i musiken. Soundtracket är faktiskt uppdelat på så sätt att första skivan täcker den första hälften av resan (Kina) och den andra skivan täcker den andra hälften (Europa). Detta gör att de två skivorna, trots vissa gemensamma nämnare, låter väldigt olika varandra. Den första har som sagt ett genomgående kinesiskt/orientaliskt sound. Låtar som ”Shanghai ~ Deception -Shanghai Mood-” och ”Akibana’s Theme -Syu-ka-” låter så mycket kinesisk folkmusik att det bara skriker om det! Det är dock inget plagiat eller hafsigt ihopkrafsat – det låter verkligen autentiskt. Låtarna på andra skivan, de som spelas i bl.a. Tjeckien, Frankrike och England, har samma autentiska ”folkliga” stil, och speciellt de franska låtarna låter väldigt käcka och ”typiskt franska”. Personligen föredrar jag helt klart den andra skivan men den första är absolut inte fy skam!

Mitsudas kompositioner är inte lika slående, och mot hans klassiska soundtrack till Chrono Trigger och Xenogears har de tyvärr inte mycket att komma med. De låter mycket som ett sämre, nedtonat Chrono Cross, eller väldigt likt Tsugunai, ett av hans sämre soundtrack (i mitt tycke). Visserligen var detta för honom ett mindre viktigt jobb mellan Chrono Cross och Xenosaga, men man tycker ändå att han borde har försökt lite mer – jag menar, keltiska harpor och fioler i Kina… (”Pleasant ~ Rice Field of Light”)? Men trots hans mer halvdana låtar så är de inte precis dåliga, och allt är praktiskt taget förlåtet när man hör låten ”Midboss I ~ China Ogre”. Denna är en av de mäktigaste stridslåtarna i spelet, och den är helt enkelt hutlöst bra! Och det är också trevligt att Mitsuda har låtit sig influeras lite av Hirotas speciella stil – bland alla snabba fioler som är typiska för Mitsuda har han lagt in manipulerade röstsamplingar och industriaktiga effekter. Resultatet blir en väldigt skön komposition som blandar Mitsudas starka melodier med hårdare elektroniska tongångar.

Stridslåtarna i övrigt är också väldigt bra – alla utom den första, ”Battle in China ~ Brain Hopper”. Den har ett skönt sväng men förstörs till viss del av löjlig sång (!) mitt i.

Men vad i all sin dar står egentligen ”plus1” för i titeln på soundtracket? Det hänvisar till bonuslåten, ”Bonus Track ~ True Voice”. Detta är en låt med sång som inte fanns med i spelet. Personligen tycker jag att den är ganska dålig, ett kakofoniskt smattrande med trummor och elektriska effekter som totalt dränker sångerskans röst och förstör låten. Slutlåten ”Ending Theme ~ Shadow Hearts”, också den med sång, är då betydligt bättre, även om jag har hört många sånger inom spelmusiken som är mycket bättre. Det är en ganska typisk japansk poplåt med en melodisk refräng och en sångerska med barnslig, gullig röst. Varken bra eller dålig, ungefär. Vad som är roligt med texten är att den är på japanska, men i refrängen blandar dem in de engelska orden ”Shadow Hearts” i det hela. Det kanske var meningen, men det ger ändå låten en smått komisk känsla, vilket jag inte tror var avsikten.

Hursomhelst så är Shadow Hearts OST, trots vissa små fel och fula fläckar, helt klart värt att leta reda på även om man (precis som med de flesta japanska soundtrack) lär få betala en dyr slant för det. Det blandar på ett mästerligt sätt det typiska, äventyrliga rollspelssoundet med mer experimentella och elektroniska tendenser, vilket ger det en unik känsla som få andra soundtrack kan tävla med. Det är som en perfekt blandning av Silent Hill och Final Fantasy, ungefär. Och till skillnad från Silent Hill OST och andra liknande verk kan vem som helst ta till sig musiken på Shadow Hearts OST – läs bara vilken annan recension av detta soundtrack som helst på nätet, så får du se!

Efter en sådan toppdebut kan jag nästan lova att vi får se fler underverk av Yoshitaka Hirota i framtiden!

Artikelnummer
FMCD-1001

Utgivet: 5 oktober 2000

Under tiden som Segas utvecklingsdivision AM2 jobbade på Shenmue, det Dreamcast-spel som var tänkt att bli konsolens banbrytande flaggskepp, så jobbade utvecklingsdivisionen Overworks på ett traditionellt RPG som skulle ta rollspelen in i 128-bitarnas tidevarv: Eternal Arcadia (utgivet i USA och Europa under namnet Skies of Arcadia). Overworks gjorde ett strålande jobb; en något klichéartad story räddades av medryckande karaktärer, vacker grafik, berättarglädje och ett mycket bra soundtrack signerat Yutaka Minobe (Dead or Alive OST m.fl.) och Takayuki Maeda (Dragon Force OST m.fl.). Tyvärr gjorde soundtrackets japanske utgivare Enterbrain ett mindre strålande jobb och soundtracket var mycket svårt att få tag på under den korta tid som det fanns på marknaden. Efter bara ett kort tag slutade Eternal Arcadia OST att tillverkas och vill man ha tag på soundtracket idag så får jag hänvisa till Internetauktioner på eBay. Varning utfärdas dock för svinhöga priser – själv så betalade jag hela $75 för mitt exemplar. Som tur var stod dollarn inte så högt i kurs då…

Vad har jag då fått för mina investerade dollars? Svar: ett av de bästa moderna rollspelssoundtracken. Hemligheten bakom Eternal Arcadia OST:s storhet ligger i att Minobe och Maeda inte glömt bort vad det var som gjorde soundtrack som Final Fantasy VI OSV och Secret of Mana OSV till sådana höjdare: melodier. Många spelsoundtrack av idag villar i mitt tycke bort sig i dagens möjligheter. Numera har kompositörerna tillgång till modern teknik, massor av ljudkanaler och datorprogram och behöver inte anstränga sig lika mycket som förr för att med små medel förmedla känslor och stämningar. Eternal Arcadia OST kombinerar det bästa av två världar: hög ljudkvalitet och medryckande melodier.

Ljudkvaliteten kan bara beskrivas som mycket bra. Först trodde jag att det var liveinspelad musik det rörde sig om, men senare fick jag veta att all musik är MIDI och ljudet skapas av Dreamcasts ljudchip. Sannerligen imponerande. Tillfällena då man kan höra att det rör sig om MIDI är ytterst få. I några låtar så kan man höra att blåssektionen inte låter riktigt levande, och i ”Zelos, the Silver Gigas” hörs en kör som inte låter speciellt likt en äkta kör, men på det stora hela får ljudkvaliteten med beröm godkänt.

Stilen på musiken är varierad, men inte tillnärmelsevis så varierad som exempelvis ett Final Fantasy-soundtrack brukar vara, där allt ifrån rock till klassisk musik ryms. Eternal Arcadia OST innehåller mest klassisk symfonisk musik i olika stilar, vilka kryddas med udda rytmer, folkmusikinstrument, trummor och en del mörka syntljud. Bra exempel på detta är öppningslåten ”Opening Theme” (oerhört fantasifullt namn 1) och spelets huvudtema, ”Main Theme” (oerhört fantasifullt namn 2). Dessa två låtar är ren klassisk musik med stråkar, pukor, blåssektion och hela köret. Ställ detta mot ”Kingdom of Ixa’taka” där Minobe och Maeda plockat fram flöjten, djungeltrumman och den akustiska gitarren och komponerat ett svängigt och medryckande tema till djungelkungadömet Ixa’taka.

Ett annat spår som avviker ifrån mallen är ”Yafutoma Dawn”. Kungadömet Yafutoma är inspirerat av medeltida Japan, och musiken låter följaktligen väldigt mycket som traditionell japansk musik. Kontrasten mellan de världsmusikinspirerade ”Yafutoma Dawn” och ”Kingdom of Ixa’taka” och de symfoniska styckena ”Main Theme” och ”Opening Theme” är total, men så tvära svängar är ovanliga. Lite i ett eget fack hamnar de olika fight-låtarna. I dessa utnyttjas, i kombination med stråkar och blås, trummor flitigt för att skapa en spänd atmosfär. I ”Battle 1”, ”Battle 2” och ”Armada Battle” utnyttjas nästan djungelaktiga trumrytmer, medan ”Bombardment 1” och ”Bombardment 2” använder mera traditionella rytmer vilket får trummorna att låta mycket militära, nästan som marschtrummor. Sammanfattningsvis så håller sig Eternal Arcadia OST mestadels inom facket ”klassisk musik med olika kryddningar”. De många variationerna inom mallen plus de få totala kontrasterna gör att soundtracket aldrig blir tråkigt men ändå känns musikaliskt sammanhållet.

Spelet Eternal Arcadia/Skies of Arcadia är ett ganska glatt och ljust RPG. Stämningen påminner lite om den som återfanns i Lunar: The Silver Star Story till Mega CD och PlayStation. Musiken återspeglar detta och går för det mesta i dur. Dock skulle inget rollspel vara komplett utan onda bossar, tragedier, maktgalna militärer och brutala imperier (skulle inte bli mycket till spel om karaktärerna bara satt och hade det mysigt hela dagarna, eller?). Stycken som ”Theme of Admiral Galcian”, ”Ramirez’s Theme”, ”Imperial Theme”, ”Remote Town” och ”Zelos, the Silver Gigas” återspeglar detta och skapar en passande mörk domedagsmässig atmosfär. Lågt tempo, bastoner, piano och kyrkklockor används för att måla upp mörka stämningar. ”Imperial Theme” är förresten en av mina absoluta favoritlåtar genom tiderna, en långsam och ganska högtidlig låt som är ypperligt passande som tema för det militariserade imperiet Valua.

Inte ens ett så bra soundtrack som Eternal Arcadia OST är helt fritt från skönhetsfläckar. Till att börja med så lade jag märke till att det var väldigt många låtar på varje CD – över trettio stycken. När jag lyssnade igenom albumet för första gången bekräftades mina misstankar: låtarna är inte loopade. Skandal, detta är något som borde vara standard på alla soundtrack nuförtiden. Det hade i och för sig gjort Eternal Arcadia OST fyra CD-skivor långt istället för två, men det hade det varit värt. Som det är nu så har man precis kommit in i många låtar när de helt plötsligt tonar ut och slutar. Personligen hade jag gärna betalat $10 extra för ett fyra CD-skivor långt OST och fått låtarna loopade. Jag har också väldigt svårt för de ”dungeon themes” som Minobe och Maeda komponerat. Varje ”dungeon” har sitt eget tema, vilket är berömvärt, men det hjälper inte mycket när de är så tråkiga att lyssna på. Inga framträdande melodier eller oväntade vändningar, bara oinspirerat gnidande på stråkar och ibland någon synt som knappt hörs. Det fungerar i spelet, men inte i stereon. Jag funderar också över varför den såsiga låten ”Town of Ice” kom med på soundtracket. Att döma av huvuddelen av materialet så kan kompositörsparet skriva bättre låtar på en normallång kafferast. Kanske skall det låga tempot och klingandet på triangeln illustrera kylan i staden? Låten lämnar i varje fall mig kall…

Avslutningsvis kan jag säga att jag är mycket nöjd med det här soundtracket. Det är så pass bra att det borde kunna uppskattas av alla människor som gillar musik med medryckande melodier, och alla som gillar spelmusik i synnerhet. Det är synd och skam att de som vill höra detta soundtrack skall behöva lägga ut så mycket pengar på ett album som är knappt två år gammalt och i normala fall borde vara lätt att få tag på. Gillade ni spelet så kan jag bara rekommendera er att söka efter soundtracket också – tro mig, det passar lika bra i stereon som det gjorde i spelet.

Artikelnummer
KICA-7950

Utgivet: 5 mars 1999

Jag ska lägga korten på bordet direkt: Silent Hill Original Soundtrack är min absoluta favoritskiva inom spelmusiken. Det finns, i mitt tycke, ingen annan skiva som kommer i närheten, och soundtracket tar sig med lätthet in på min topp 5-lista av samtliga skivor jag har hört i hela mitt liv. Hur mycket jag än försöker kan jag inte komma på något annat soundtrack som på samma gång är så kraftfullt och så originellt. Men samtidigt som jag utan att tveka ger denna skiva högsta betyg, så känns det inte riktigt som om jag kan rekommendera den till de flesta… Låter det konstigt? Läs vidare, så förstår du vad jag menar.

Det är svårt att veta var man ska börja berätta om detta album. Du kanske har hört denna skivas efterföljare, Silent Hill 2 Original Soundtrack. Båda soundtracken är hämtade från spel som är väldigt lika varandra, och båda är skapade av Akira Yamaoka. Men rent musikmässigt så ligger de långt ifrån varandra.

Jag börjar med det enklaste. Det finns vissa låtar på SH1 OST som liknar musiken på SH2 OST. Det jag menar är självklart gitarrlåtarna som spelas i introfilmen och under de olika sluten i spelet. Dessa liknar i stort sett sina motsvarigheter i SH2. Man hör direkt att det är Yamaoka – få andra kan packa in så mycket kraft i en gitarrkomposition och samtidigt behålla den sköna, mystiska atmosfären. Många som har recenserat detta soundtrack har påpekat att dessa låtar påminner mycket om Angelo Badalamentis musik för David Lynchs mystiska TV-serie Twin Peaks, och de har helt rätt. Klassiker som ”Silent Hill”, ”Killing Time” och ”Tears of…” är helt enkelt otroliga. Vem som helst kan uppskatta dessa mästerverk, och personligen tycker jag att skivan är värd hela priset enbart för dessa.

Som tur är finns det mer. Gitarrkompositionerna är trots allt bara 4 låtar av 42 (spår 1, 38, 39 och 40). Vad utgör då resten?

Silent Hill är ett skräckspel. Och inte vilket skräckspel som helst – det är utan tvekan det mörkaste i sin genre. Det finns många andra spel som är roliga att spela i genren (t.ex. Resident Evil och Alone in the Dark), men mot SH framstår de som en 12-årings försök till att skriva en skräcknovell i hemläxa. Medan spel som Resident Evil mest gick ut på att skjuta huvudet av zombies och fly från muterade monster så är Silent Hill-spelen resor rakt in i den mänskliga själens mörkaste vrår – psykologisk skräck som lätt mäter sig med Stephen King och får det mesta Hollywood spyr ut att framstå som trams. I SH-spelen fokuserade sig utvecklarna på att ta hand om tunga ämnen som galenskap, satanism, undanträngda skuldkänslor, incest etc. istället för att fläska på med så tunga monster och explosioner som man bara kunde (vilket de flesta spel i genren gör). Och medan debatten har varit högljudd om vilket av SH-spelen som är bäst rent spelmässigt, så är de flesta ändå överens om att Silent Hill vinner över Silent Hill 2 i kategorierna ”skräck” och ”mörker”. Det andra spelet i serien var på många sätt en förbättring (speciellt grafikmässigt), men det kan inte mäta sig med sin föregångare i skräckfaktor.

Till detta spel skapade Yamaoka det perfekta soundtracket – Silent Hill Original Soundtrack är helt enkelt mörk musik från det mörkaste spelet. Det är här resten av musiken kommer in. De flesta skräckspel följer (precis som de flesta skräckfilmer) slavaktigt mallen för hur den typiska ”skräckmusiken” ska låta. Spel som Resident Evil och filmer som Psycho använder sig ofta av klassiska instrument som snabba stråkar och pianon. Det är inget fel i sig med det men Yamaoka går flera steg längre – för Silent Hill använder han sig nästan helt uteslutande av elektronisk musik, mörk ambient och tung industri.

Det är därför, trots att jag älskar denna skiva, jag inte riktigt är säker på om jag kan rekommendera den till andra. Det finns väldigt lite på denna skiva som egentligen liknar det de flesta människor kallar ”musik”. Själva huvuddelen av soundtracket är just de låtar som är industriaktiga. Dessa har på ett väldigt finurligt sätt smälts ihop till en enda 45 minuter lång ”komposition” som utgör spåren 2-37. Jag känner, varenda gång jag försöker, att det är svårt att förklara detta. Man kan säga att det påminner om techno eller trance, men i så fall väldigt mörk sådan, mardrömslikt förvriden. Om du hart hört band som Brighter Death Now eller Megaptera så kanske du förstår. Inga konventionella instrument används i denna musik – det låter mer som någon orkester som spelar i en fabrik i helvetet, med hammare, motorsågar och maskiner som instrument.

Musiken skiftar ständigt mellan förrädiskt lugn och kaotiskt inferno. Den ena stunden är det mörk omgivningsmusik som kan låta som om någon andas, eller som miljontals bin som surrar långt bort i fjärran. Nästa stund blir man anfallen av en kaskad av oväsen som kan låta som om någon frenetiskt slipar slaktknivar eller sparkar på metalltunnor. Och här kommer den konstigaste biten: det FUNGERAR. Trots att det kan gå en halvtimme utan att man hör en enda musikalisk ton så fungerar det att lyssna på, eftersom alla dessa ljud, alla dessa ”oväsen”, har arrangerats så mästerligt att det helt enkelt låter fantastiskt. Visserligen är jag lite partisk eftersom jag gillar industri/syntmusik så mycket, men jag har hört från många andra som normalt inte lyssnar på musik utan melodi och harmoni att de gillar detta soundtrack. Det finns helt enkelt någon sorts mörk magi här som sliter tag i en och trollbinder en genom hela skivan (precis som i spelet).

Silent Hill OST är ett av få japanska spelsoundtrack som har släppts officiellt i Europa. Här ovan ser ni framsidan för den europeiska versionen.

Trots att den långa perioden mellan spåren 2 och 37 domineras av demonisk ambient och tung industri ska jag dock inte luras – det finns några få lugna stunder där vacker musik sipprar ut. Det mest slående exemplet jag kan komma på är spår 10, ”Claw Finger”. För de som har spelat Silent Hill kan jag säga att det är låten som spelas i Balkan Church, vilket förmodligen säger allt. För er som inte har spelat spelet kan jag säga att detta är en av de vackraste kompositioner jag någonsin har hört. Yamaoka blandar synteffekter och kyrkklockor och resultatet blir musik som helt enkelt inte hör denna värld till. Låten är ganska tyst och nedstämd, men den imponerar ändå. Och effekten av att höra så vacker musik mitt i havet av ”oväsen” går inte att överskatta. Ett annat exempel på ”musik mitt i oljudet” är ”Fear of the Dark”, ännu en otroligt vacker syntslinga som är så mörk att den nästan kan skymma solen. Det finns ytterligare några ”normala” låtar mitt i infernot: ”Far”, ”Only You” och ”Not Tomorrow 1”. Tillsammans med de tyngre industrilåtarna lyckas de skapa en fantastisk känsla av kontrast.

Här måste jag dock komma med en varning. Många har laddat ner MP3-klipp från SH1 OST, och har därefter berättat att de inte tycker om det dem har hört. Eftersom låtarna 2-37 är ”sammanvävda” i varandra är det omöjligt att ladda ner en låt här och där från detta soundtrack – det ger helt enkelt en skev bild av musiken. Vissa låtar är t.ex. bara 20 sekunder långa, och vad tror någon som laddar ner en sådan MP3 där man bara hör vind som blåser i 20 sekunder…? Man måste helt enkelt lyssna på soundtracket i sin helhet för att förstå och se ”the big picture”.

Även med tanke på de ”normala” musikstyckena i Silent Hill måste jag dock varna lite grann: all musik från spelet är inte på soundtracket. Det finns många fenomenala låtar som inte kom med, t.ex. Dr. Kaufmanns låt, den som spelades på ”Game Results”-skärmen och en av låtarna som spelades under de skämtsamma ”Blooper Credits”-filmerna i slutet. Dessutom finns det en speciell sak som jag blev väldigt besviken över, nämligen att låten ”Not Tomorrow 1” klipps av innan den knappt har hunnit börja. Denna komposition, som i spelet spelas under en scen med sjuksköterskan Lisa, är en av de absolut vackraste låtar jag någonsin har hört i ett spel. Men på soundtracket klipps den av efter 48 sekunder, precis innan den bra biten kommer igång. Hur i all sin dar Konami eller Akira Yamaoka någonsin fick för sig att göra detta kommer jag aldrig att förstå, men alla som har hört denna otroligt vackra, sorgliga låt kommer att hålla med mig – det är helt enkelt ett brott mot mänskligheten!

Utöver gitarrkompositionerna och de få låtar som är ”inbakade” i den långa industri-/ambient-biten så finns det ytterligare två undantag; de två sista spåren på skivan. Det första av dessa är ”Esperandote”. Denna komposition är unik av tre orsaker i Silent Hill-spelens korta historia. För det första är den det enda ljud (karaktärernas röster borträknade) i ett SH-spel som inte är skapat av Akira Yamaoka (han har gjort alla andra låtar, samt alla ljudeffekter). ”Esperandote” är gjord av Rika Muranaka. För det andra så är det den enda SH-låten med sång. Och för det tredje är det den sämsta låten jag har hört i serien. Rika Muranaka är enligt min mening en av de värsta divorna inom spelmusiken. När någon annan kompositör på Konami har gjort ett mästerligt soundtrack så smyger hon in och förstör det genom att placera in en hemsk låt med sång. Visserligen var hennes låt på Metal Gear Solid OST ganska okej, men hennes ”I am the Wind” lämnade en hemskt ful fläck på Michiru Yamanes annars fantastiska Castlevania: Symphony of the Night OST, och hennes låt på Metal Gear Solid 2 OST är helt enkelt hemskt dålig. Yamaoka lyckades hålla henne borta på Silent Hill 2 OST (med vitlök och silverkulor, kanske…?), men på Silent Hill OST visar sig hennes ”Esperandote” vara den enda fula fläcken. Det är en argentinsk tango med spansk sång! Visserligen måste jag medge att den inte är så dålig, och den är väldigt professionellt gjord, men den passar HELT FEL in på detta album. I mitt tycke den enda dåliga låten på Silent Hill OST.

Den sista låten börjar med 4 minuter och 44 sekunders tystnad (!). Därefter kommer låten som spelas under den skämtsamma sista filmen i spelet, ”Silent Hill (Otherside)”. Denna låt passar inte speciellt bra in heller, men den är väldigt bra. Den har ett skönt, lugnt jazz-stuk som är ett perfekt slut på en skiva som denna, hur konstigt det än låter.

Slutintrycket av Silent Hill OST? Det är, som amerikanerna säger, en ”hit-or-miss”-skiva. Antingen älskar man den eller så hatar man den. De två SH-soundtracken är mina absoluta favoritsoundtrack, så självklart älskar jag SH1 OST. Personligen tycker jag faktiskt att SH1 OST är det bättre av de två. SH2 OST är fantastiskt, men SH1 OST är både fantastiskt och fullkomligt unikt – det finns inget annat som låter som det. Men samtidigt vet jag att det finns folk som tycker att detta låter som inget annat än ”oväsen”. Därför kan jag, trots att det är min favorit, inte rekommendera det till alla.

Om du har en öppen musiksmak och gillar att utforska nya, annorlunda stilar, eller om du gillar industri, se till att skaffa denna skiva omedelbart! Om du dock föredrar mer ”normal” musik bör du välja SH2 OST. Faktiskt låter musiken genomgående likadant i de båda spelen, men det är soundtracken som skiljer sig åt. Detta beror på att Yamaoka valde att utesluta de mer ”musikaliska” styckena i SH1 OST och göra det till ett rent skräcksoundtrack, medan han i SH2 OST satsade på att strunta i de flesta industristyckena och ta med all ”riktig musik” från spelet istället. Som sagt; jag älskar dem båda, men SH1 OST är snäppet bättre tack vare dess unika status. Yamaoka förtjänar allt beröm för att han vågade satsa på ett sådant ovanligt sound, när han lätt kunde ha tagit den lätta vägen ut och skapat ”ännu ett i mängden”.

Som sagt, denna skiva är inte för alla. Men den som kan uppskatta annorlunda musik har här ett riktigt abstrakt och experimentellt mästerverk som likt t.ex. Shadow Hearts OST och Baroque OST har en totalt unik nisch. Och om det är skräckmusik du letar efter så har du hittat guldgruvan. Det finns inget mörkare än Silent Hill…

Artikelnummer
KMCA-120

Utgivet: 3 oktober 2001

Soundtracket till första Silent Hill var, och är fortfarande, en av de viktigaste milstolparna i spelmusikhistorien. Jag kan bara instämma med alla som höjt soundtracket till skyarna; det är helt enkelt en fantastisk lyssningsupplevelse. Musiken har en unik touch och låter verkligen riktigt kuslig. Jag är dock av den uppfattningen att de kolmörka och industriella blocken fick lite för mycket plats, på bekostnad av de mer melodiösa tonsättningarna. Men på Silent Hill 2 Original Soundtrack har kompositören Akira Yamaoka funnit en mer balanserad nivå.

De rockigare numren är inte mindre än sex till antalet här, vilket är glädjande för mig som gillade de låtarna bäst i det första spelet. Dessa skiljer sig en hel del från de liknande låtarna på Silent Hill Original Soundtrack, men om jag måste jämföra så tycker jag att ”She” kommer närmast från det albumet. Den explosiva introlåten ”Theme of Laura” ger lyssnaren en bra inblick i hur rocklåtarna är uppbyggda. Det handlar ganska uteslutande om melankoliskt präglade kompositioner, framförda av traditionella rockinstrument såsom gitarrer, bas och trummor, plus lite ljuva stråkar för den goda smakens skull. Och visst, här finns den förtjusande lilla banjon med igen, precis som i introlåten från det första spelet. Här hörs den i en betydligt mindre roll, men visst är det härligt att få uppleva den igen!

Flera av de resterande gitarrdrivna låtarna är faktiskt ännu bättre än nyss nämnda ”Theme of Laura”. Jag är till exempel väldigt svag för ”Overdose Delusion” och ”Love Psalm”, där en suggestiv elgitarr står för de vackra huvudmelodierna. Många av de här låtarna innehåller oftast en ledande melodislinga hela låten igenom, medan en ny melodi dyker upp mot slutet, på ett smart och snyggt sätt. Det är beundransvärt skickligt av Yamaoka att kunna göra dessa kompositioner så energiska, utan några som helst sångpålägg eller liknande. Lite spår av röster finns det dock i jazziga ”The Reverse Will”. Faktum är att det är en sampling av spelets mystiska lilla flicka Laura som läser en amerikansk barnramsa, fast baklänges! Så här går den egentligen: ”When I lay me down to sleep, pray the Lord my soul to keep. And if I die before I wake, pray the Lord my soul to take.” Ruggigt, men det svänger rejält! ”Angel’s Thanatos” går ut på en ganska så rak melodislinga som trots sin enkelhet fungerar väldigt bra tack vare sitt lite ruffiga sound. Akira Yamaoka kan helt enkelt inte misslyckas när han sitter med en gitarr i famnen.

Starkaste låten är ändå spelets huvudtema, ”Promise”, som fått äran att avsluta skivan. Det är rätt och slätt en instrumental rocklåt, med en helt fantastisk melodi. Det är inte bara den bästa låten jag hört i sitt slag, det är till och med en av de bästa låtar jag någonsin har hört! Den börjar ganska enkelt med en vemodig gitarrslinga, som sen byggs på för att bli riktigt storslagen. Hur någon kan skriva en sådan här fantastisk låt går bortom mitt förstånd. Rocklåtarna, förutom ”Theme of Laura”, ackompanjerar alla de olika sluten man får fram i spelet, beroende på hur man skött sig. ”Love Psalm” finns dock inte med i PlayStation 2-versionen, utan är sluttemat till Xbox-spelet Silent Hill 2: Restless Dreams, där man iklär sig rollen som Maria, bifigur i vanliga Silent Hill 2. Sen har låten från det komiska slutet ”Dog Ending”, av förklarliga skäl, valts bort här.

Jag har bara berättat om de gitarrbaserade låtarna från Silent Hill 2 OST och är redan helt utmattad. Men det finns faktiskt mycket mer från skivan som är värt att nämna. Låtarna som dominerade Silent Hill OST var i grund och botten elektroniska spår med ett väldigt industriellt ljud. Här finns flera liknande tonsättningar med, som är minst lika bra som sina föregångare, om inte ännu bättre. När man lyssnar på de mörka och dystra ljudlandskap som Yamaoka målar upp, så är man helt enkelt så långt man kan komma ifrån de sockersöta melodier som vi återfinner i till exempel Super Mario Bros. De här låtarna är SKRÄMMANDE. Spår som ”White Noiz”, ”The Darkness that Lurks in Our Mind”, ”Block Mind” och framförallt ”Silent Heaven” lyssnar jag inte gärna på ensam, en mörk och kylig natt. Akira Yamaoka vet verkligen hur man förmedlar ensamhet, uppgivenhet och krypande skräck, och han gör det bättre än vad någon annan kompositör i branschen ens kommer i närheten av.

Silent Hill 2 OST har faktiskt släppts officiellt i Europa. Det gick tidigare att beställa från synSONIQ Records men har nu blivit slutsålt.

Denna gång har Yamaoka använt sig av lite mer traditionella instrument, även när det är stämningsmusik det handlar om. Mest intressant blir det när han laborerar med piano och mörka synteffekter, som i de mästerliga ”Promise (Reprise)” och ”Theme of Laura (Reprise)”. Ibland tycker jag nästan de överträffar sina rockigare versioner, även fast de faktiskt skiljer sig rätt ordentligt från varandra. När han dessutom kombinerar melodierna från dessa pianon med stråkar, som var så gott som osynliga i första spelet, blir det oerhört vackert. Finast hörs det i melankoliska låtar som ”Null Moon” och framförallt ”True”. Förutom dessa två attribut bärs större delen av låtmaterialet nu upp av trumkomp, vilket ger kompositionerna en mer musikalisk ton. Ibland ger det hela ifrån sig en lite jazzig känsla, och det är då som avtrycken från Yamaokas inspirationskälla (?) Angelo ”Twin Peaks” Badalamenti gör sig mest synliga.

Även om majoriteten av materialet på skivan är mörkt och sorgset, så finns det ett par låtar som bryter mönstret. Både ”Forest” och ”The Day of Night” är i grunden ganska så obehagliga, men någonstans mitt i mörkret hörs en liten vacker melodi, vilket inger ett visst hopp till lyssnaren. ”Pianissimo Epilogue”, musiken från resultatskärmen i slutet av spelet, är ett annat bra exempel.

Här finns även ett par bosslåtar med, som verkligen imponerar. ”Ashes and Ghost” är en riktig tempohöjare, med ett furiöst bankande på trummor som starkaste orsak. En av skivans kraftfullaste låtar är det blytunga stycket ”Betrayal”, som spelas under ett av spelets absolut läskigaste ögonblick. Låtens grund utgörs av ett effektivt metallklank, medan en spöklik kör ger låten en riktigt obehaglig karaktär. Definitivt en av de mäktigaste låtar som Yamaoka satt ihop under sin karriär.

Hela soundtracket är i stort sett felfritt, även fast ett par låtar känns aningen mediokra. ”Magdalene” har exempelvis aldrig känts särskilt intressant att lyssna på. Dessutom kan vissa av de ambienta partierna vara lite för lika varandra, även om det gynnar lyssningsupplevelsen i sin helhet. Låtarna har nämligen placerats ut på skivan med stor fingertoppskänsla, vilket ger ett skönt flyt.

Glädjande nog har Yamaoka dessutom plockat med ett tidigare outgivet spår – det fanns alltså inte med varken i PS2-versionen eller Xbox-versionen. ”No One Loves You” heter det, och har en väldigt Yamaoka-aktig känsla över sig. Dessutom är ”Terror in the Depths of the Fog”, precis som ”Love Psalm”, exklusiv för Xbox-versionen och detta är något så ovanligt som ett dansant (!) Yamaoka-spår, komplett med radioknaster och allt.

Silent Hill 2 OST är trots allt beröm, precis som sin föregångare, inte för alla. De som uppfattade många av kompositionerna till första spelet som inget annat än en massa ”oljud” lär inte ändra sig nu, även om just de musikstyckena har fått en nedtonad roll. Precis som på Silent Hill OST är det heller inte att rekommendera att lyssna på enstaka spår av de industriella bitarna – man måste lyssna igenom hela skivan för att kunna ta till sig helheten och förstå hur vackert och välkomponerat sammanhanget är.

För att sammanfatta det hela; både Silent Hill OST och Silent Hill 2 OST är två suveräna skivor som bör finnas med i varje seriös samlares kollektion, inte bara för att de är milstolpar utan också för att de är så fantastiskt bra. Härligt dessutom att Yamaoka valt att göra skivorna så pass olika varandra som de faktiskt är. Vilken av dem man gillar bäst hänger helt och hållet på vilken av musikgenrerna man tycker mest om, de industriella partierna eller de mer melodiska inslagen. Själv värdesätter jag helt klart det senare mest och därför är Silent Hill 2 OST mitt förstahandsval. Mixen av olika stilar är fortfarande unik, medan helhetsintrycket känns ännu starkare än tidigare. Högsta betyg, helt klart.

Kompositör

Artikelnummer
SSCX-10043~6

Utgivet: 30 augusti 2000

Det var många förväntningar på Final Fantasy IX Original Soundtrack när det släpptes. Inte bara det att det var ett nytt soundtrack i den alltjämt växande Final Fantasy-serien, utan även tack vare faktumet att spelet Final Fantasy IX skulle bli en återgång till den äldre FF-stilen, vilket musiken i sin tur skulle reflektera. Final Fantasy IX OST visade sig vara ett av de utan tvekan massivaste soundtracken som har gjorts – det består av 110 (!) låtar som utgör fyra CD-skivor. Trots det fick inte alla låtar från spelet plats och därför släpptes ytterligare ett soundtrack; Final Fantasy IX Original Soundtrack PLUS. Tillsammans blir allt detta hela 152 låtar på fem CD-skivor (nästan sex timmars musik!). Det i sig måste ju klassas som en bedrift.

Som sagt så var det menat att musiken för FFIX skulle blanda det bästa av det gamla med det bästa av det nya. Och det syns (eller rättare sagt hörs) verkligen att kompositören Nobuo Uematsu har gjort sitt bästa för att få ihop det. Som en som har hört alla FF-soundtrack från 1 till 10 kan jag lugnt säga att det finns något från alla tidigare FF-spel i denna musik. Många av låtarna påminner om tidigare mästerverk – ”Freya’s Theme” låter väldigt FFIII, ”The Skies of Alexandria” har övertoner av FFIV och ”The Dark Messenger” har ett intro som får vemsomhelst som har hört FFV’s ”Battle with Gilgamesh” att hoppa till. Kopplingarna till det mästerliga FFVI är många – från ”Moogle Theme” till stridslåtens uppbyggnad. Alla dessa klassiska referenser blandas med Uematsus nyare stil, den som kännetecknas av de mer komplexa, mörka tonerna som dominerar i FFVII och FFVIII. Som om det inte vore nog med allt detta så har flera låtar helt enkelt ”lyfts ut” ur de tidigare spelen och ommixats för att passa in i FFIX. Exempel på sådana är t.ex. ”Gurgu Volcano” från FFI och ”The Castle Pandemonium” från FFII. Ibland känns effekten lite fejkad och ”påklistrad” men överlag är den fantastisk – alla ”old-school”-fans kommer att glädja sig mycket över detta soundtrack. Kortfattat kan man säga att Final Fantasy IX OST är som en sorts ”best of”-samling.

Hur är musiken, då? Det är helt enkelt Nobuo Uematsu i toppform! FFIX har ett av seriens bästa soundtrack, vilket inte vill säga lite. Personligen tycker jag att endast FFIV och FFVI (i den ordningen) har bättre musik i Final Fantasy-serien. Jag hör till den skaran som anser att Nobuo Uematsus musik de senaste åren inte riktigt har varit vad den en gång var. Visserligen har FFVII OST en hel del bra låtar men det finns också många tråkiga moment på det soundtracket, och FFVIII OST var (för mig) seriens lägsta punkt – vissa bra låtar men mestadels en skugga av den gamla storheten. Allt detta gör glädjen bara ännu större när man får tag på ett soundtrack som FFIX OST – det tar de allra bästa bitarna från FFVII och FFVIII, skalar bort de sämre och ersätter dem med nostalgitrippar och skönare tongångar. Det har varit mycket snack om hur endast ”gamla fans” kan uppskatta musiken i FFIX men det är enligt min åsikt ren ”bullshit”. Det finns faktiskt mer än nog av nyare tongångar här. Det är helt enkelt det bästa av två världar.

Musiken är överlag glad och ljus. Om man snackar arrangemang så är det simplare än de två föregående soundtracken, men låtarna förlorar sannerligen inte på det! Trots att det är otroliga 110 låtar så finns det förvånansvärt få slappa och intetsägande kompositioner. Samtliga stridslåtar är magnifika – första gången jag hörde ”Battle Theme” tappade jag nästan hakan! Det är, enligt min mening, Uematsus bästa ”normala” stridslåt hittills. Visserligen har den ett nästan löjligt ”pop-sken” över sig, men de sköna gitarrerna och de snabba syntslingorna lyckas skapa ett oemotståndligt slutresultat. Och visserligen är den ”normala” bosslåten ”Boss Battle Theme” inte riktigt lika stark men den får helt klart godkänt. Låtarna som spelas i slutstriderna, ”The Dark Messenger” och ”The Final Battle”, är helt superba. Det finns också många andra actionorienterade låtar, t.ex. den bombastiskt Wagner-inspirerade ”Assault of the Silver Dragons”.

Final Fantasy IX OST har även släppts i en så kallad ”limited edition”. Här ovan ser ni den tjusiga framsidan.

Ett annat område Uematsu gör comeback på i full front är karaktärsteman. FFVII’s karaktärsteman var på vissa håll och kanter lite skakiga, och i FFVIII saknades de helt. FFIX är dock helt annorlunda – alla huvudpersoner och många mindre viktiga karaktärer har sina egna teman som ska representera deras personligheter. Många av dessa låtar har också olika variationer. Låtarna sträcker sig från Zidanes käcka, upplyftande tema och Eikos hemtrevliga, nästan barnsliga dito till de två gycklarnas pianotema och Kujas olycksbådande stycke. Det märks att Uematsu har lagt ner mycket tid på dessa utmärkta kompositioner – de utstrålar individualitet och kompletterar varandra utmärkt.

De flesta delarna av FFIX OST är näst intill perfekta men det finns två problem, varav ett är stort. Det mindre problemet består i soundtrackets enorma proportion. Det är sannerligen förståeligt att vilken kompositör som helst skulle göra vissa fel när vi snackar om 110 låtar. Det är svårt att riktigt sätta fingret på det, men på en hel del ställen märks det att Uematsu haft bråttom. Som han senare skrev så blev han nästan utbränd av att göra klart FFIX OST, vilket är skälet till att han endast gjorde 32 låtar på det efterföljande FFX OST (han lät Masashi Hamauzu och Junya Nakano göra resten). I stort så lider inte soundtracket av detta, men som sagt så hör man på vissa ställen att musiken ibland är överdrivet simpel och enkelspårig. Det värsta exemplet är ungefär i mitten av CD3, där en hel drös tråkiga låtar följer efter varandra.

Det stora problemet detta soundtrack har är vad man på engelska brukar kalla för ”main theme”, dvs. huvudmelodierna som återkommer då och då på ett soundtrack. FFIX har två sådana – ”The Place I’ll Return to Someday” och ”Melodies of Life”. Överlag så har detta varit en av de värsta ”trenderna” i den nyare spelmusiken, och FFIX är nog det allra värsta exemplet på det. Så att ingen missförstår mig vill jag nu påpeka följande: jag gillar verkligen de två ovannämnda melodierna men de (speciellt ”Melodies of Life”) mals om och om och om igen över hela soundtracket så att man till slut blir alldeles trött på dem. Visserligen måste man förstå Uematsu – 110 låtar är ingen barnlek men det hindrar inte att musiken lider av det. Första gången jag hörde ”Melodies of Life” (t.ex. inbakad i den fabulösa ”Over the Hill” som spelas när man befinner sig på världskartan) älskade jag melodin. När jag hade lyssnat igenom soundtracket ett par gånger började den irritera mig smått och nu, nästan två år senare, bryr jag mig inte ett skit (ursäkta, men jag blir verkligen trött på den ibland) om jag inte hör den en enda gång till i hela mitt liv! Det är endast denna sak som förhindrar FFIX OST från att (som FFIV OSV och FFVI OSV) få allra högsta betyg av mig. Nu har jag kanske fått det här soundtracket att låta sämre än vad det är, vilket sannerligen inte var min avsikt. Jag ville bara varna för denna lilla ”svaghet”, och det lär ju finnas folk därute som är långt mer förtjusta i ”Melodies of Life” än vad jag är.

Utöver alla instrumentala låtar finns det en med sång, baserad på (överraskning!) ”Melodies of Life”. Sången framförs av Emiko Shiratori och finns i både en engelsk och en japansk version. Personligen tycker jag verkligen inte om den (speciellt inte texten i den engelska versionen) men eftersom vi bara snackar om 2 låtar av 110 så stör det mig inte så mycket.

FFIX OST har sina små svackor och vissa dagar känns det som helt fel soundtrack att lyssna på. Men, när man tar allt det positiva i åtanke, så går det helt enkelt inte att förneka att Nobuo Uematsu har skapat ännu ett mästerverk. Det finns helt enkelt så många bra låtar på detta soundtrack att det är omöjligt för mig att inte rekommendera det till alla som är intresserade av spelmusik. Om du ska påbörja en soundtrack-samling så är Final Fantasy IX Original Soundtrack ett alldeles utmärkt ställe att börja på!

Artikelnummer
SSCX-10034

Utgivet: 23 juli 1999

Det är inte bara Squares Final Fantasy-serie som hängt med ett bra tag nu; Seiken Densetsu – serien vars första spel släpptes till Nintendo-konsolen Game Boy och de efterföljande två till Super Nintendo – senaste inkarnation befinner sig på PlayStation. Den fick i väst namnet Legend of Mana. Att spelet fick ordet ”Mana” i titeln var med all säkerhet ett genomtänkt drag från Squares sida, med tanke på att del två i serien, som blev omåttligt populär även utanför Japan, hette Secret of Mana.

Efter att Kenji Ito och Hiroki Kikuta båda bidraget med mycket för att göra de tre första spelen till favoriter hos oss som gillar spelmusik var det nu dags för en annan kompositör, en kvinnlig sådan, nämligen Yoko Shimomura. Hon fick förtroendet efter ett par välkomponerade soundtrack till spel som Super Mario RPG och Parasite Eve. Två soundtrack som skiljer sig från varandra som natt och dag; det ena varmt och gulligt, det andra kallt och technoinspirerat. Denna gång efterfrågade Square musik i stil med den som återfinns i det förstnämnda spelet, på grund av Legend of Manas undersköna, pastellfärgade landskap, som bara skriker av härlig japansk estetik.

Soundtracket består av 55 spår, varav två berikats med sång – ”Song of Mana ~ Opening Theme” samt ”Song of Mana ~ Ending Theme” – som, hör och häpna, faktiskt sjungs på svenska! Det är Annika Ljungberg, mest känd som popbandssångerska i Rednex, som står för sången som spelades in i Polar Studios i Stockholm (vilken är en av hela fem studior som soundtracket spelades in i) och vars text förövrigt finns på CD-omslaget. Huruvida detta är något vi bör vara stolta över råder det delade meningar om, men utan någon sång hade låtarna förlorat lite av sin lyster, och då kunde de lika gärna ha skippats.

Det förstnämnda stycket är tämligen livligt. Med en akustisk gitarr, flöjt och tamburin skapas en inbjudande känsla, vilket passar perfekt med tanke på att det är öppningstemat. Ibland skär stråkinstrument igenom ljudbilden, vilket får mig att tänka på luftiga landskap och den klassiska TV-serien ”Det lilla huset på prärien”. Den andra sången, ”Song of Mana ~ Ending Theme”, finalen på detta soundtrack, är baserad på den första sången, dock med ett mycket vackert pianoprologsolo. Det är baserat på ”The Great Virtue of Gathering Mana’s Spirit ~ Theme of Mana”, som sedan går över till piano tillsammans med sång. Så småningom smyger sig även stråkinstrument in och gör sig hörda, alldeles innan låten sätter igång rejält och tar vid öppningstemat.

Sångerna hör varken till det bättre eller sämre på soundtracket, så de är godkända, men bättre grejer finns att avnjuta. Ett stycke som verkligen får mig att rysa av välbehag är ”Everyday Dream ~ Spirit’s Song”, ett ganska lågmält stycke instrumentalt sett – en harpa, en dov bas och syntetiska stråkar är vad som bjuds på – men vad som gör detta stycke så speciellt är de underbara vokalsamplingarna av konkreta och korta toner som används för att söka efterlikna sång. Mycket effektfullt. ”World of Mana” tillhör också favoriterna, trots det faktum att det i princip är samma repetitiva slinga som spelas gång på gång i över 5 minuter. Vad som gör det hela uthärdligt är något så simpelt som fågelkvitter. Utan fågelkvitter hade stycket förvisso fortfarande varit mer än mediokert, men tack vare detta genialiska kvitter målas en bild upp i mitt huvud föreställande en lövskog mitt i blom där ljusstrålar letar sig fram genom trädkronorna, svalkande sommarbriser drar förbi och fjärilar harmoniskt flaxar runt i luften. Härligt!

Till favoriterna hör också ”Places of Soul” som är baserad på en mycket lättsmält melodi. Det blir lätt att man går runt och trallar på en del stycken från detta soundtrack. Ett exempel är ”Nostalgic Song”, som är en melankolisk slinga uppburen av stråkar. Den finns förövrigt i ännu en version, vid namn ”Nostalgic Song ~ Ending Theme”, vilket är tacksamt för dem som vill lyssna till äkta stråkar. Jag är imponerad av att de i det sistnämnda stycket lyckats bibehålla den känsla som generellt sett återfinns i Legend of Mana-musiken. Ett alltför pampigt arrangemang placerat i en felaktig spelmiljö brukar inte funka så bra, men precis som de flesta andra spelmakare har Square valt att förgylla just spelets prolog och epilog, vilket åtminstone jag tackar för.

Efter enbart positiv kritik kanske det är dags att ta fram sågen och avverka de mindre bra delarna. Något som är mycket svårt, om jag skall vara ärlig, för jag tycker att det som verkligen är bra väger upp det sämre tiofaldigt, men något man gillar mindre bra finns det ju alltid. ”Pain the Universe” kan till början en te sig tillhöra denna skara, med sin syntgitarr och snabba rocktrummor. Kontrastrikt värre, sett till den annars överlag mjuka tonsättning soundtracket har fått. Dock växer den ju mer man lyssnar på den. Jag har, som jag många gånger tidigare nämnt i mina recensioner, lite svårt för att ta till mig riktigt hetlevrad kampmusik, om den inte är extraordinärt bra, som till exempel ”Battle with Gilgamesh” på FFV OSV. Undantaget som bekräftar regeln vad gäller detta soundtrack är dock ”Wanderer’s Path” som börjar ganska enformigt med monoton marschtakt, de sedvanliga syntstråkarna och en flöjt. En bit in i låten, cirka 1:30, förvandlas den med hjälp av en harpa till riktigt trivsam. Con gusto! – det är sådan här ”upbeat”-musik jag efterlyser från fler kompositörer!

Vidare har vi stycken som ”Bedight Orbit”, som med sin hårda technotakt för ens tankar till Parasite Eve OST. Och ”Complicated Destiny”, vars upptakt också skulle kunna vara ett spår på Parasite Eve OST, som är en härlig blandning av ”Bonded by the Soul”, som i sin tur påminner mycket om ”Nostalgic Song”. Detta är exempel på lite snabbare och livligare musik som faktiskt är helt OK, och ibland mer än OK, så att säga att det inte finns bra sådan vore att ljuga.

Sett till helheten kan man inte bli annat än hänförd av Yoko Shimomuras bidrag till serien. Spelet Legend of Mana har mestadels fått ris av kritikerkåren, men lugn, är ni enbart ute efter härlig musik så kan jag lova er att det inte är spelets soundtrack som drar ner betyget. Legend of Mana OST är något för alla som gillar vacker och atmosfärisk instrumentalmusik, och det hamnar definitivt bland mina 5-10 favoritsoundtrack.

Yoko Shimomura – ett namn att lägga på minnet, för er som inte redan gjort det.