Plats: Stockholms Konserthus
Datum: 9 juni 2016
Orkester: Kungliga Filharmonikerna
Arrangemang: Roger Wanamo, Jonne Valtonen, Masashi Hamauzu
Thomas Böcker har producerat spelkonserter i över ett decennium och hyllningskörerna har hörts ända sedan starten i Tyskland 2003. Final Symphony med musik från Final Fantasy VI, VII och X var en ny typ av upplägg, med långa svepande symfonier som vardera utgjorde en musikalisk berättelse från en del i serien. Premiären ägde rum i Tyskland 2013 och ett år senare tog sig turnén till Stockholm.
Nästan på dagen två år senare var det dags för Final Symphony II att inta Stockholms Konserthus. Precis som föregående produktion står Roger Wanamo, Jonne Valtonen och Masashi Hamauzu för arrangemangen.
Efter en inledande nyskriven fanfar av Jonne Valtonen drar Final Fantasy XIII-hyllningen ”Utopia in the Sky” igång. Originalmusiken är dessvärre inget jag minns av de få timmar jag spelade. Det enda som har satt sig är det ikoniska fajtingtemat ”Blinded by Light”. Jag hojtar till först när jag hör detta stycke. Dessvärre ger resterande del av ”Utopia in the Sky” inte mig något långvarigt minne.
Foto: Jan-Olav Wedin
Ett piano lyfter som fågeln Fenix ur konserthusets golv och Terés Löf intar scenen. Här inleds konsertens allra finaste stund, då Final Fantasy IX hyllas i Roger Wanamos ”For the People of Gaia”.
Det görs så mycket rätt här, men först och främst måste jag prisa pianisten. Terés dansar fram i Nobuo Uematsus svårslagna melodier på ett bedårande vis. Jag misstar henne att ingå i kärntruppen för Final Symphony-turnén, men förstår efter konserten att hon var inlånad just för denna kväll. De som är svaga för arrangemang där piano utgör huvudinstrumentet får med råge sin önskan uppfylld här. Det ena klassiska temat efter det andra trollas fram och de glider in och ur varandra i klassisk Wanamo-stil. Jag tycker mig höra inledningen till ”Freya’s Theme”, men tyvärr var det bara en liten hint och stycket fortsätter istället in på ”Vivi’s Theme” som i sig är oerhört lekfullt. Däremot får vi så klart höra ”Melodies of Life” i diverse variationer. Tunga teman som Kujas ingår också och tillför en skönt seriös ton blandad med graciöst pianospel.
En hälsning till herr Wanamo: fortsätt med liknande pianosymfonier, för du är alldeles mästerlig på dessa. ”For the People of Gaia” får mig att minnas Wanamos strålande ”Final Fantasy Concerto – For Piano and Orchestra” från Symphonic Odysseys, en tidigare produktion av Thomas Böcker.
Den höga nivån hålls uppe även efter en välbehövlig paus både för orkester och publik.
Det klassiska introt till Final Fantasy VIII har etsat sig fast i mitt minne och det känns därför märkligt att höra ”Liberi Fatali” utan kör, men det fungerar ändå på något vis då Kungliga Filharmonikerna sätter sin touch. Därefter följer en kavalkad av Uematsus klassiker, bland annat ”Waltz for the Moon” dansar fram i ett förförande tempo och ställer sig genast i centrum. Extra efterlängtad är ”The Landing” som sällan spelas live. Fajtingtemat med inslag av musiken från slutfajten tillhör också favoriterna i denna symfoni.
Foto: Jan-Olav Wedin
Avslutande ”Library of the Ancients” är från Final Fantasy V. En stor mängd stycken kommer och går. Det hela inleds tungt för att sedan gå över i silkeslena ”Opening Theme”. Den allvarsamma tonen återkommer i ett långt parti. ”Spreading Grand Wings” lättar inte upp tonen avsevärt, men får mig på glatt humör tack vare sin strålande melodi som här får en grandios tolkning. Sedan blir det Psycho-vibbar som snabbt övergår i klassisk fajtmusik där stämningen lättas upp en aning. Därefter åter tungt – lite för tungt i min smak. Musiken dör nästan ut helt i över en minut med pianoklinkande och tunga bastoner som tolkar ”Sorrows of Parting”. Avslutningen med huvudtemat gör mig betydligt gladare.
Höjdpunkterna från Final Fantasy VIII och IX är svåra att konkurrera ut, men som tur är lättas det hela upp med tunga extranumret ”Battle at the Big Bridge”. Sedan helt plötsligt flippar det hela ut när tubaspelaren drar igång sin egen besynnerliga konsert av felaktiga noter. Det hela är ett skämt och publiken är helt med på det. Tubaspelaren fräser fram hintar av Chocobo-temat som sedan övergår i en härlig mashup med föregående stycke.
Final Symphony II avslutas med det alltid bedårande ”Main Theme of Final Fantasy”. En mastig konsert med många toppar men även ett par dalar är till ända.
Final Fantasy har fortfarande en del att ge i konsertsammanhang. Exempelvis skulle musik från Final Fantasy XII och de första delarna i serien kunna utgöra en Final Symphony III. Eller varför inte en konsert som helt tillägnas en av delarna? Framöver hoppas jag dock allra mest på en hyllning till någon annan spelserie eller ännu hellre till någon enskild kompositör.
