Can’t speak Swedish? Here’s an English version
År 2010 ägde den smått legendariska Castlevania: The Concert rum i Stockholms Konserthus. Inför konserten hölls en presskonferens där jag fick möjligheten att träffa Michiru Yamane, kvinnan mest känd för sin briljanta musik till Castlevania: Symphony of the Night.
Blev du förvånad när du fick frågan om att komma till Stockholm för att medverka på en Castlevania-konsert?
– Ja, verkligen!
Hur var dina första intryck av Sverige?
– När jag skulle växla pengar på flygplatsen innan jag åkte så noterade jag att det på de svenska 50-kronorssedlarna finns noter. Då tänkte jag direkt att detta måste vara ett fantastiskt land. Så för allt i världen: byt inte ut kronan mot euron!
Hur hamnade du i spelbranschen?
– Jag har spelat tv-spel sedan jag var ung. Jag spelade Pac-Man, det första Mario-spelet och många andra klassiker på den tiden. Då var det inte lätt att hitta ett heltidsjobb där man fick betalt för att komponera musik. När jag var på väg att ta examen från universitetet och letade efter jobb så hittade jag en dag en annons från Konami. Och det blev mitt första jobb, även fast jag inte direkt hade som mål att bli spelmusikkompositör. Jag råkade bara hamna där och nu har jag skapat musik till tv-spel i över 20 år. Trots att det inte var ett mål för mig så blev det bara så och det är uppenbarligen något jag trivs med.
Berätta om ditt första uppdrag på Konami.
– Det första jag gjorde var att komponera huvudtemat till NES-spelet Legend of Fairy Lisa, ett spel som gick ut på att man intog rollen som en popartist. Senare skapade jag några jinglar och fanfarer till Track & Field. Det här var år 1988.
Hur var det att arbeta med en sådan begränsad teknik som den i NES? Såg du det som en utmaning eller var det bara jobbigt?
– Först och främst var det en utmaning. Det var intressant att se hur övriga kompositörer uttryckte sig med endast tre ljudkanaler. Nu när jag ser tillbaka på det så är det rätt otroligt att vi arbetade med så begränsade medel!
Hur kom du först i kontakt med Castlevania?
– Det första spelet i serien jag arbetade med var Bloodlines till Mega Drive. Jag kände en hel del press eftersom Castlevania är en spelserie känd både för dess grafiska kvaliteter men också väldigt uppskattad för dess ljud och musik.
Kände du att du hade stor frihet i skapandet eller var det mer så att du fick anpassa musiken efter hur det låtit i tidigare delar?
– Jag blev tillsagd att lyssna noga på musiken från tidigare spel och uppmanad att skapa musik i samma stil. Under den här tiden mötte jag då och då för mig helt okända människor som frågade mig om det var jag som stod för musiken till det nya Castlevania-spelet. Jag svarade ja och fick då genast en uppmaning om att se till att skapa riktigt bra musik. Det gjorde inte direkt att jag kände mig mindre pressad!
Violinist Maria Eklund, Michiru Yamane och Erik Eklund (organist, producent)
I Symphony of the Night visade du att du kan skapa musik i en mängd olika stilar. Vilken var mest spännande att jobba med?
– Innan jag började arbeta med Symphony of the Night hade jag aldrig komponerat rockmusik så det var för mig den mest intressanta stilen. Innan jag påbörjade arbetet med spelet så lyssnade jag på en hel del rockmusik för att få inspiration och för att komma på ett sätt att få in den typen av musik. Jag blev också inspirerad av den vackra grafiken, exempelvis i kapellet med den minnesvärda, och långa, trappuppgången. Det var också väldigt inspirerande att jobba med de delar där musiken skulle vara mer av en stämningshöjare rent ljudmässigt, exempelvis partiet med undervattenssjön där det flyger en massa fladdermöss. Det kändes annorlunda att jobba med att sätta den rätta stämningen där.
Kändes det som en lättnad att gå från ett litet antal ljudkanaler till att kunna skapa musik mer fritt?
– Ja, delvis var jag faktiskt ganska lättad över att äntligen kunna använda riktiga instrument eller vad som åtminstone lät som sådana. När jag komponerade musiken till Bloodlines använde jag mig av FM-ljudchippet i Mega Drive och det var ganska begränsat.
Vad använde du dig av för utrustning när du skapade musiken till Symphony of the Night?
– Först och främst var det en Akai-sampler som kopplades in till en dator. Programmet jag använde var Logic och det använder jag faktiskt än idag. Jag använde mig även av Pro Tools. Det var inte livemusik som spelades in men samplern kunde simulera nästan vad som helst så från och med Symphony of the Night kunde jag börja skapa musik som åtminstone lät som om den vore inspelad med riktiga instrument. Utöver all musik skapad med sampler och dator så hade jag även en gitarrist och en sångerska till hjälp i vissa låtar.
I mitten: Erik Eklund (producent/organist), David Westerlund (producent) och Michiru Yamane
Är det någon speciell anledning till att du inte står för musiken till kommande Castlevania: Lords of Shadow? Kommer du framöver vara involverad i serien?
– För mig känns Castlevania både som ett avslutat kapitel och ändå inte. Genom åren har det varit många kompositörer inblandade i serien lite beroende på vilken stil utvecklarna önskat. I slutet av mars släpps en soundtrackbox med en samling av nästintill all Castlevania-musik någonsin och till den har jag gjort två arrangemang, så jag är fortfarande inblandad i serien. Och skulle jag bli tillfrågad att komponera musik till nya Castlevania-spel så skulle jag definitivt vara intresserad.
När var första gången du insåg att folk över hela världen uppskattar din musik?
– Första gången jag förstod det var när en amerikansk journalist kom för att intervjua mig inför releasen av Castlevania: Lament of Innocence 2003. Han berättade för mig att jag har fans världen över och jag blev minst sagt överraskad! Kort efter det begav jag mig till E3 och träffade en hel del fans samt gjorde flera intervjuer.
Hade du någon gång i åtanke att din musik till Symphony of the Night skulle kunna komma att framföras live en dag?
– Under tiden då jag arbetade med spelet hade jag inte ens i min vildaste fantasi kunnat tro det. Men faktum är att jag under skapandet av flera låtar tänkte på hur det skulle vara att höra dessa framföras live.
När spelade du för första gången musik från Castlevania inför publik?
– Det var i Leipzig 2006, på Symphonic Game Music Concert. Där framförde jag Wood Carving Partita. Jag var ganska nervös inför framförandet men det släppte sedan och det var verkligen en upplevelse att framföra min egen musik inför en så stor publik.
2008 lämnade du slutligen Konami för att börja jobba som frilanskompositör. Hur är det jämfört med att vara anställd på ett stort företag?
– Den största skillnaden är att jag själv kan bestämma hur jag vill spendera tiden varje dag och att jag kan jobba med musik även till spel där Konami inte står som utgivare. Den främsta orsaken till att jag lämnade Konami var för att få mer frihet i vad jag gör. Efter att ha arbetat i över 20 år kände jag att det var dags. Jag tror att kreatörer av olika slag trivs bäst med att göra vad de känner för allra mest så förhoppningsvis kommer jag att ha mycket valfrihet framöver.
Har du några tankar på att göra ett soloalbum?
– Ja, det vore helt klart spännande. Man kan i och för sig på sätt och vis räkna några av mina bidrag till soundtrackboxen som solomaterial i och med att två av styckena är helt nyskrivna. Utöver dessa har jag till denna box gjort två arrangemang av äldre Castlevania-musik samt fem arrangemang av min egen musik från serien.
Har du några personliga favoritkompositörer i spelbranschen?
– Jag är väldigt förtjust i musiken som Hitoshi Sakimoto skapar och så klart gillar jag Nobuo Uematsus verk. Det finns så många duktiga kompositörer i branschen, men på sistone har jag dessutom fattat tycke för Yoko Kannos musik. Hon komponerar inte enbart för tv-spel utan även för spelfilm och animerad film.
Hur ser du på din musikaliska utveckling framöver?
– Jag tycker det är extra intressant när en tredje part är inblandad i processen, som exempelvis i de två nya arrangemangen jag gjort för soundtrackboxen. Utöver ett fåtal sådana samarbeten har det nästan uteslutande varit datorn och jag som har skapat musiken. Jag känner att det vore intressant med fler samarbeten framöver och att i fortsättningen inte i lika stor grad arbeta enbart med en maskin.
