Chrono Trigger Original Sound Version

Få spelkompositörer lyckas göra sig ett namn redan vid första försöket. En legend som Nobuo Uematsu fick till exempel vänta ett par år innan folk verkligen fick upp ögonen för hans musik till Final Fantasy-spelen. Men när den då 23-årige Yasunori Mitsuda för drygt tio år sedan lyckades övertala Square att ge honom ett projekt där han kunde ge utlopp för sin musikaliska ådra, då small det direkt. Med Chrono Trigger blev Mitsuda stjärna över en natt och tusentals spelmusikentusiaster världen över fick lära sig ett nytt namn.

Alla som läst vår recension av Final Fantasy VI OSV vet att jag hyser stor kärlek till musiken från Super Nintendo-eran, och då i synnerhet den till rollspelen. Här räcker det med att höra de artificiella fiskmåsarna samt vågskvalpet från ”Morning Sunlight” för att jag ska få något nostalgiskt i blicken och drömma mig tillbaka till det fantastiska äventyret med Crono, Lucca, Marle och alla de andra. Spelet stoltserar inte bara med en sylvass handling, ett briljant stridssystem och tjusig grafik - frågan är om inte musiken imponerar allra mest. Således är soundtracket ett måste för stora fans av spelet.

En av styrkorna med Chrono Trigger var att spelet hoppade friskt mellan olika tidsåldrar, vilket uppmanade Mitsuda till att komponera en varierad samling musikstycken. Spelet tar sin början i nutid, men gör snart ett hopp 400 år tillbaka i tiden. Knappt hinner man sätta på sig hörlurarna förrän Mitsuda har radat upp två klassiska kartteman i ”Memories of Green” och ”Wind Scene”. Han fortsätter sedan på den inslagna vägen i ”Mystery of the Forest”, som till och med spöar det till namnet snarlika Uematsu-ditot ”The Mystic Forest” från Final Fantasy VI.

Ett spel som delvis utspelar sig på medeltiden måste givetvis innehålla borgar och slott, vilket Chrono Trigger lyckligtvis gör. Detta ackompanjeras av ”Guardia Castle ~Courage and Pride~”, som är så pampig att den får motsvarigheten ”Edgar & Mash” från Final Fantasy VI att verka lågmäld och oförarglig i jämförelse. Dock tar Mitsuda den majestätiska marschmusiken till ytterligare en nivå i ”Frog’s Theme”, temat till spelets kanske populäraste karaktär. Chrono Trigger är sprängfyllt av färgstarka personligheter av den här sorten, men Frog är ändå störst av dem alla.

”Varför alla dessa jämförelser med Final Fantasy VI?”, kanske någon undrar. Jo, efter att Square exakt ett år tidigare (!) gett ut soundtracket till Final Fantasy-sagans sjätte del så lät man kompositören Nobuo Uematsu agera mentor åt nykomlingen Mitsuda till dennes första musikprojekt för företaget. Visst lär det ha känts tryggt för Mitsuda att kunna luta sig mot Uematsus rutin, men faktum är att dennes nio till antalet bidragande låtar knappast hör till soundtrackets största stunder. Snarare låter det som en närmast utbränd Nobuo i hemlighet satt och skissade på idéer till kommande Final Fantasy VII, medan han komponerade dessa låtar lite halvhjärtat vid sidan om.

Som medkompositör står även Noriko Matsueda, som nu senast (tillsammans med Takahito Eguchi) skrev musiken till Final Fantasy X-2. Hon har dock bara bidragit med en låt, den relativt anonyma ”Boss Battle 1”. Man kan fråga sig vad poängen är med att hon skulle vara med överhuvudtaget, men lite roligt är det ändå. Tyvärr är det just kampmusiken i allmänhet som är soundtrackets svagaste stund. Visst är den bra, men knappast i paritet med resten av materialet. Dessutom kan man fråga sig varför den outgivna låten ”Battle 2” inte användes i spelet. Omväxling är alltid välkommet, då alla vana rollspelare känner till att även den mest fantastiska melodi riskerar att bli tröttsam efter sisådär 200 lyssningar. Då kamptemat ”Battle 1” dessutom inte direkt är det vassaste man hört så blir frågan ännu mer befogad.

Spelets andra skiva inleder med dystra toner från ett kargt landskap i ”Ruined World”, delen i spelet där våra hjältar flyttas tusentals år i tiden till en kall och ogästvänlig framtid. Här finner vi bland annat loungemusik i robottappning i och med ”Reckless Robo Gang Johnny”, samt sköna basgångar i fartfyllda ”Dome-16’s Ruin”. Bäst är ändå låten med den omtyckta krabaten Robo, som tilldelats ett tema som för tankarna till någon gammal discorökare med Kylie Minogue, med ett snyggt industribeat därtill. Kanske skulle Mitsuda kunnat slå igenom som demonproducent på det glada 80-talet istället för att bli spelmusikkompositör?
Låtarna från delen i spelet där vi får följa med Crono till dinosauriernas tid är dessvärre inte lika starka. ”Rhythm of Wind, Sky, and Earth” bjuder på två minuter av föga upphetsande djungelrytmer, medan Uematsus ”Burn! Bobonga!” som titeln antyder är rent nonsens. Avslutningen på CD2 är dock desto trevligare. ”Confusing Melody” från Magus slott är kuslig på ett skönt sätt, och uppgörelsen med ärkeskurken personifierad i ”Battle with Magus” är kampmusik när den är som hårdast. Det får en faktiskt att förlåta att resten av stridslåtarna känns relativt slätstrukna.

Skiva nummer tre inleder med en smärre skandal. Ja, för det är faktiskt högst obegripligt att Mitsuda inte fick plats med ”Singing Mountain”, ett av skivans mest finstämda spår, någonstans i hela Chrono Trigger. Den fantastiska melodin kombinerat med kittlande vindsus visar prov på hur skicklig Mitsuda är på melankoliska bitar av den här sorten. Ska jag bara välja en låt att ta med mig från Chrono Trigger OSV så blir det dock den Persienflörtande ”Corridors of Time”, med en helt otrolig melodislinga som nästan slår knut på sig själv. Sedan måste även ”Schala’s Theme” nämnas, trots att den faktiskt låter snäppet bättre i sin arrangerade version från hyllningsskivan Time & Space.

Nobuo Uematsu har ju fått en och annan känga i denna recension, men i sorgsna ”Sealed Door” bränner det äntligen till. Det är ett av få Uematsu-spår på Chrono Trigger OSV som inte låter som de blev över från Final Fantasy VI. Mitsuda överglänser dock sin mentor i det mörka labyrinttemat ”Undersea Palace” och imponerar ytterligare i ”Last Battle”. Det sistnämnda stycket inleder med en uppfriskande dos kakofoni, innan det hela mynnar ut i en mäktig technokomposition.

Om man lät Mitsudas fans rösta om vilket som är hans största soundtrack genom tiderna så är det högst troligt att Xenogears OST och Chrono Cross OST skulle få dela på de flesta rösterna. För även om Chrono Trigger OSV har en skara med tappra anhängare så blir det tyvärr alltför ofta förbisett, trots att Mitsuda fulländade sin låtskrivarformel redan här. Som exempel, låt oss återvända till första skivan och ”Guardia Millennial Fair”. Lyssna och jämför med ”My Village is Number One” från Xenogears OST som släpptes tre år senare. Uppbyggnaden i låtarna är närmast identisk, med snarlika melodier och taktbyten. I det stora hela är det samma låt en gång till, fast med snyggare samplingar.

I dagarna gav Square Enix ut en nyutgåva av Chrono Trigger OST, det vill säga skivan som släpptes i samband med att spelet konverterades till PlayStation. Då den skivan endast innehåller ett urval låtar från spelet samt ett gäng halvdant arrangerade, så råder jag samtliga att passa på den och istället leta upp det här soundtracket i sin helhet. För även om både Xenogears OST och Chrono Cross OST i ärlighetens namn är både jämnare och bättre, så går det inte att undgå att detta är en samling av några av de allra finaste låtarna som skrevs när spelmusiken var som absolut bäst.

Av Niklas Lundqvist [2005-03-28]