Chrono Trigger: The Brink of Time

The Brink of Time är ett album som innehåller ett antal omgjorda låtar från Yasunori Mitsudas framgångsrika soundtrack till spelet Chrono Trigger. Man skulle till en början kanske kunna tro att det rör sig om ett orkesteralbum, likt Nobuo Uematsus Fithos Lusec Wecos Vinosec, som innehåller låtar från Final Fantasy VIII framförda av en orkester. Så är dock inte fallet här, där Mitsuda valde att göra något helt annat. En bit in i första låten, som är en omgjord version av ”Chrono Trigger”, hörs en röst som utropar: ”It’s the beginning of a new and excitingly different story!” – vilket är precis vad The Brink of Time handlar om. Här har nämligen Mitsuda använt sig av ett riktigt band med musiker som spelar alltifrån jazz och funk till rock och blues. Och inom dessa stilar är de utvalda låtarna från Chrono Trigger framförda.

Först ut på skivan är alltså ”Chrono Trigger”. Den spelas i ett jazzfunkigt arrangemang, med sordintrumpet som huvudinstrument. Härligt sväng och en utmärkt tolkning av originallåten, anser jag som själv gillar musik med den stilen.

Därpå kommer ”Secret of Forest”, en tolkning av originallåten med samma namn. Ett funkigt trumkomp lägger grunden, och jazziga gitarrer gör melodin. Stilen kan bli en aning enformig, eftersom trummorna och basgången i stort sett är desamma låten ut, men jag gillar ändå svänget och gitarrimprovisationerna som tillsammans med de lite lugnare partierna lyfter låten.

”Zeal Palace” börjar med lugna cymbaler, strax ackompanjerade av en jazzig basgång. Snart skrider distade elgitarrer in och man kan möjligen urskilja något från originallåten ”Zeal Palace”. Ett riktigt knepigt arrangemang, men därtill också ganska charmigt. Det kan vara intressant att jämföra originalet med den här versionen, för att urskilja likheter och skillnader. Runt mitten ringer en liten klocka, för att utlösa skrikigt distade elgitarrer tillsammans med funktrummor som gestaltar huvudmelodin från originallåten. Flera recensenter har tyckt att just den här låten bara är skräp, och i vissas öron kanske det är så. Själv kan jag dock inte låta bli att fascineras lite över det annorlunda arrangemanget.

Sedan följer ”Warlock Battle”. Här är arrangemanget mer åt det jazzrockiga hållet. Gitarrer inleder låten med melodin från ”Battle with Magus”, för att sedan ackompanjeras av orglar, cymbaler och jazziga improvisationer av trummisen. Därpå följer ett riktigt snyggt saxofonsolo. Saxen övertar låten mer och mer för att göra ett något utflippat solo i slutet. En riktigt trevlig och speciell låt.

”Chrono Corridor” heter nästa stycke, och det är kanske den mest remixade av alla Mitsudas låtar. Originalets namn är ”Corridors of Time” och spelas i Kingdom of Zeal i spelet. Låten är iklädd ett lite rockaktigt arrangemang som leds av bandets återkommande elgitarr. Rockorglar smälter samman med elgitarrer spetsade på olika sätt, ackompanjerade av ett tungt beat. ”Chrono Corridor” kan likt ”Secret of Forest” bli lite enformig i längden, men är ändå spelad tillräckligt skickligt och svängigt för att man ska lyssna vidare. Återigen är det framförallt improvisationerna som lyfter låten.

”Undersea Palace” inleds med ett oerhört skönt lugnt parti på gitarr. Sedan drar huvuddelen av låten igång, vilken låter väldigt lik originalet med samma namn, fast framförd av ett riktigt band, och förstås riktiga instrument. Improvisationerna är inte alls lika utbredda här som i övriga låtar, och låter sig aldrig ta överhanden. Kanske det spår på skivan som är mest troget originallåten, något som är ganska skönt för en gångs skull.

Därpå drar ”World Revolution” igång och bjuder på en väldigt pampig ljudbild. Här hörs det verkligen vad ett riktigt band kan göra med Mitsudas kompositioner. Väldigt mycket olika instrument, även om en saxofon är det mest dominerande. Det första partiet fylls av bandets tolkning av originallåten ”World Revolution”, och därtill en hel del improvisationer. Ungefär 3 minuter in i låten låter det som att skivan hakat upp sig. Men precis när man ska undersöka felet, så drar bandet igång sin jazziga version av ”Last Battle” från originalsoundtracket. Minuten senare förändras låten igen och låter som något jazzigt som för första gången inte är hämtat från Chrono Trigger på något sätt. I varje fall kan jag inte hitta var det skulle vara taget ifrån. Det är dock ganska skönt att höra något helt eget - mest med improvisation, och lite lustiga percussioninstrument. Därefter återkommer bandet till ”Last Battle” igen för att sedan avsluta låten.

Titellåten ”The Brink of Time” är en ganska lugn historia, med ståbas, akustisk gitarr och ett blåsinstrument som tar melodin. Det är fortfarande jazzigt, kanske med lite inslag av folkmusik.

”Guardia Millennial Fair” bygger på låten som spelas på festivalen i början av spelet. Här är det mycket folkmusik och jazz. Låten inleds med en sitar, eller liknande. Snart blir den ackompanjerad av rytminstrument samt av en flöjt som spelar den för de flesta välkända melodin. Efter en stund avbryts musiken för ett lugnt och snyggt gitarrsolo. Gitarristen spelar ett tag och blir snart uppbackad av flöjten. Rytmerna inträder igen och ljudbilden byggs upp mer och mer av bland annat tillkommande trumpeter. Till sist tonas de flesta instrumenten ut och trummorna och rytminstrumenten spelar ett litet tag ensamt innan låten tar slut.

”Outskirts of Time” heter spåret som avslutar skivan. Den bygger på ”To Far Away Times”, har ett ganska trevligt sväng, och en sångerska som trallar melodin. Vissa jag pratat med tycker sångerskan mest är patetisk, medan andra gillar ”sången”. Där får nog var och en bilda en egen uppfattning.

Det är väldigt svårt att välja ut några favoriter från skivan, då jag gillar många av låtarna, fast på olika sätt. ”Chrono Trigger”, ”Warlock Battle” och ”World Revolution” tycker jag bäst om bland de i kategorierna jazz, funk och rock, medan ”Guardia Millennial Fair” är favoriten bland de lugna låtarna.

Det ska nog påpekas att man bör tänka sig för lite innan man köper skivan, även om man uppskattar Mitsudas originalmusik till spelet. Låtarna är som jag tidigare nämnt framförda på många olika och speciella sätt, och det kan krävas att man vänjer sig lite vid stilen för att uppskatta skivan på allvar, trots att man sedan tidigare kanske lyssnar på t ex jazz. Personligen tycker jag det är en mycket bra skiva - och Mitsuda själv lär vid ett tillfälle ha sagt att han föredrar Chrono Trigger: The Brink of Time framför alla sina andra arbeten.

Av Jimmy Emanuelsson [2005-01-14]