Plats: Berwaldhallen, Stockholm
Datum: 9 mars 2012
Orkester: Kungliga Akademiska Kapellet
Spelmusikkonserter i David Westerlunds regi dras i regel alltid med styrkor och svagheter. I rätt sammanhang har han en osviklig förmåga att hitta nya vinklar på beprövade koncept, i form av udda och spännande tolkningar från exempelvis Final Fantasy-serien. Det finns dock också alltid det där behovet från Westerlund att vitsa till det, vilket ibland för tankarna till studentikosa spex (Castlevania-evenemanget i Konserthuset, t.ex.) snarare än till riktigt stora musikupplevelser.
Första halvan av Level 2 blir överraskande lyckad, mycket tack vare en svit från en spelserie vi inte har skämts bort med i spelmusiksammanhang. Yasunori Mitsudas Xeno-serie har ett stort följe för att vara en serie som med undantag för Xenoblade alltid fått importerats till våra breddgrader, och många är de som väntat på en låt som ”Flight” i orkestertappning. Väldigt medryckande och som helhet blir det en svit som ger mersmak, vilken förhoppningsvis kan mättas i sommar då kompositören gästar Stockholm för Symphonic Fantasies-konserten.
Utöver Xeno-serien bjuder första akten på bitpopklassikern ”The Moon” från Duck Tales samt en David Westerlund som vid det här laget lärt sig vilka skämt som fungerar på gamers, och när denne inför pausen lovar en andra akt som är ännu bättre än den första känns det som att en riktigt minnesvärd konsert är i antågande.
Akt två visar sig dock inte leva upp till de högt ställda förväntningarna. Absurt lång tid tillägnas den i Sverige i princip okända Tales-serien, vars material i mitt tycke inte lyfter fram kompositören Motoi Sakurabas starkaste sidor. Efter den något sövande sviten så vaknar man till av välkomna operainslag i något så sällsynt som ett Resident Evil-medley, där man har det goda omdömet att välja safe room-musiken från del två för att representera seriens mer finstämda bitar. Westerlunds spexande i form av att projicera bilder på Berwaldhallen som ett kusligt och övergivet konserthus känns dock ogenomtänkt, då publikens skrattsalvor tar udden av skräcken.
Slutintrycket av akt två blir att Level 2 hade mått bra av mer känsla för tajming. De bästa låtarna har vi redan hört i sförsta akten. Dessutom är jag nog inte ensam om att känna mig snuvad på Skyrim-musik när det istället är Morronwind som får representera The Elder Scrolls-serien, samt att jag verkligen hade föredragit en orkesterversion av The Nationals Portal 2-tema ”Exile Vilify” snarare än det malplacerade och lite tramsiga sångnumret ”Want You Gone” från samma spel. Och även om det ska erkännas att det är rätt kul när orkestern skjuter ut Angry Birds-souvenirer i publiken så känns det lite trist att detta blir andra delens mest bestående intryck, snarare än något av musikstyckena.
Slutintrycket av Level 2 blir som väntat lite splittrat. Men med den starka första hälften och David Westerlunds goda humör som alltid smittar av sig så blir det en upplevelse där styrkorna ändå övervinner svagheterna.
