Kompositör
Akira Yamaoka
Artikelnummer
KICA-7950
Utgivet: 5 mars 1999
Jag ska lägga korten på bordet direkt: Silent Hill Original Soundtrack är min absoluta favoritskiva inom spelmusiken. Det finns, i mitt tycke, ingen annan skiva som kommer i närheten, och soundtracket tar sig med lätthet in på min topp 5-lista av samtliga skivor jag har hört i hela mitt liv. Hur mycket jag än försöker kan jag inte komma på något annat soundtrack som på samma gång är så kraftfullt och så originellt. Men samtidigt som jag utan att tveka ger denna skiva högsta betyg, så känns det inte riktigt som om jag kan rekommendera den till de flesta… Låter det konstigt? Läs vidare, så förstår du vad jag menar.
Det är svårt att veta var man ska börja berätta om detta album. Du kanske har hört denna skivas efterföljare, Silent Hill 2 Original Soundtrack. Båda soundtracken är hämtade från spel som är väldigt lika varandra, och båda är skapade av Akira Yamaoka. Men rent musikmässigt så ligger de långt ifrån varandra.
Jag börjar med det enklaste. Det finns vissa låtar på SH1 OST som liknar musiken på SH2 OST. Det jag menar är självklart gitarrlåtarna som spelas i introfilmen och under de olika sluten i spelet. Dessa liknar i stort sett sina motsvarigheter i SH2. Man hör direkt att det är Yamaoka – få andra kan packa in så mycket kraft i en gitarrkomposition och samtidigt behålla den sköna, mystiska atmosfären. Många som har recenserat detta soundtrack har påpekat att dessa låtar påminner mycket om Angelo Badalamentis musik för David Lynchs mystiska TV-serie Twin Peaks, och de har helt rätt. Klassiker som ”Silent Hill”, ”Killing Time” och ”Tears of…” är helt enkelt otroliga. Vem som helst kan uppskatta dessa mästerverk, och personligen tycker jag att skivan är värd hela priset enbart för dessa.
Som tur är finns det mer. Gitarrkompositionerna är trots allt bara 4 låtar av 42 (spår 1, 38, 39 och 40). Vad utgör då resten?
Silent Hill är ett skräckspel. Och inte vilket skräckspel som helst – det är utan tvekan det mörkaste i sin genre. Det finns många andra spel som är roliga att spela i genren (t.ex. Resident Evil och Alone in the Dark), men mot SH framstår de som en 12-årings försök till att skriva en skräcknovell i hemläxa. Medan spel som Resident Evil mest gick ut på att skjuta huvudet av zombies och fly från muterade monster så är Silent Hill-spelen resor rakt in i den mänskliga själens mörkaste vrår – psykologisk skräck som lätt mäter sig med Stephen King och får det mesta Hollywood spyr ut att framstå som trams. I SH-spelen fokuserade sig utvecklarna på att ta hand om tunga ämnen som galenskap, satanism, undanträngda skuldkänslor, incest etc. istället för att fläska på med så tunga monster och explosioner som man bara kunde (vilket de flesta spel i genren gör). Och medan debatten har varit högljudd om vilket av SH-spelen som är bäst rent spelmässigt, så är de flesta ändå överens om att Silent Hill vinner över Silent Hill 2 i kategorierna ”skräck” och ”mörker”. Det andra spelet i serien var på många sätt en förbättring (speciellt grafikmässigt), men det kan inte mäta sig med sin föregångare i skräckfaktor.
Till detta spel skapade Yamaoka det perfekta soundtracket – Silent Hill Original Soundtrack är helt enkelt mörk musik från det mörkaste spelet. Det är här resten av musiken kommer in. De flesta skräckspel följer (precis som de flesta skräckfilmer) slavaktigt mallen för hur den typiska ”skräckmusiken” ska låta. Spel som Resident Evil och filmer som Psycho använder sig ofta av klassiska instrument som snabba stråkar och pianon. Det är inget fel i sig med det men Yamaoka går flera steg längre – för Silent Hill använder han sig nästan helt uteslutande av elektronisk musik, mörk ambient och tung industri.
Det är därför, trots att jag älskar denna skiva, jag inte riktigt är säker på om jag kan rekommendera den till andra. Det finns väldigt lite på denna skiva som egentligen liknar det de flesta människor kallar ”musik”. Själva huvuddelen av soundtracket är just de låtar som är industriaktiga. Dessa har på ett väldigt finurligt sätt smälts ihop till en enda 45 minuter lång ”komposition” som utgör spåren 2-37. Jag känner, varenda gång jag försöker, att det är svårt att förklara detta. Man kan säga att det påminner om techno eller trance, men i så fall väldigt mörk sådan, mardrömslikt förvriden. Om du hart hört band som Brighter Death Now eller Megaptera så kanske du förstår. Inga konventionella instrument används i denna musik – det låter mer som någon orkester som spelar i en fabrik i helvetet, med hammare, motorsågar och maskiner som instrument.
Musiken skiftar ständigt mellan förrädiskt lugn och kaotiskt inferno. Den ena stunden är det mörk omgivningsmusik som kan låta som om någon andas, eller som miljontals bin som surrar långt bort i fjärran. Nästa stund blir man anfallen av en kaskad av oväsen som kan låta som om någon frenetiskt slipar slaktknivar eller sparkar på metalltunnor. Och här kommer den konstigaste biten: det FUNGERAR. Trots att det kan gå en halvtimme utan att man hör en enda musikalisk ton så fungerar det att lyssna på, eftersom alla dessa ljud, alla dessa ”oväsen”, har arrangerats så mästerligt att det helt enkelt låter fantastiskt. Visserligen är jag lite partisk eftersom jag gillar industri/syntmusik så mycket, men jag har hört från många andra som normalt inte lyssnar på musik utan melodi och harmoni att de gillar detta soundtrack. Det finns helt enkelt någon sorts mörk magi här som sliter tag i en och trollbinder en genom hela skivan (precis som i spelet).
Silent Hill OST är ett av få japanska spelsoundtrack som har släppts officiellt i Europa. Här ovan ser ni framsidan för den europeiska versionen.
Trots att den långa perioden mellan spåren 2 och 37 domineras av demonisk ambient och tung industri ska jag dock inte luras – det finns några få lugna stunder där vacker musik sipprar ut. Det mest slående exemplet jag kan komma på är spår 10, ”Claw Finger”. För de som har spelat Silent Hill kan jag säga att det är låten som spelas i Balkan Church, vilket förmodligen säger allt. För er som inte har spelat spelet kan jag säga att detta är en av de vackraste kompositioner jag någonsin har hört. Yamaoka blandar synteffekter och kyrkklockor och resultatet blir musik som helt enkelt inte hör denna värld till. Låten är ganska tyst och nedstämd, men den imponerar ändå. Och effekten av att höra så vacker musik mitt i havet av ”oväsen” går inte att överskatta. Ett annat exempel på ”musik mitt i oljudet” är ”Fear of the Dark”, ännu en otroligt vacker syntslinga som är så mörk att den nästan kan skymma solen. Det finns ytterligare några ”normala” låtar mitt i infernot: ”Far”, ”Only You” och ”Not Tomorrow 1”. Tillsammans med de tyngre industrilåtarna lyckas de skapa en fantastisk känsla av kontrast.
Här måste jag dock komma med en varning. Många har laddat ner MP3-klipp från SH1 OST, och har därefter berättat att de inte tycker om det dem har hört. Eftersom låtarna 2-37 är ”sammanvävda” i varandra är det omöjligt att ladda ner en låt här och där från detta soundtrack – det ger helt enkelt en skev bild av musiken. Vissa låtar är t.ex. bara 20 sekunder långa, och vad tror någon som laddar ner en sådan MP3 där man bara hör vind som blåser i 20 sekunder…? Man måste helt enkelt lyssna på soundtracket i sin helhet för att förstå och se ”the big picture”.
Även med tanke på de ”normala” musikstyckena i Silent Hill måste jag dock varna lite grann: all musik från spelet är inte på soundtracket. Det finns många fenomenala låtar som inte kom med, t.ex. Dr. Kaufmanns låt, den som spelades på ”Game Results”-skärmen och en av låtarna som spelades under de skämtsamma ”Blooper Credits”-filmerna i slutet. Dessutom finns det en speciell sak som jag blev väldigt besviken över, nämligen att låten ”Not Tomorrow 1” klipps av innan den knappt har hunnit börja. Denna komposition, som i spelet spelas under en scen med sjuksköterskan Lisa, är en av de absolut vackraste låtar jag någonsin har hört i ett spel. Men på soundtracket klipps den av efter 48 sekunder, precis innan den bra biten kommer igång. Hur i all sin dar Konami eller Akira Yamaoka någonsin fick för sig att göra detta kommer jag aldrig att förstå, men alla som har hört denna otroligt vackra, sorgliga låt kommer att hålla med mig – det är helt enkelt ett brott mot mänskligheten!
Utöver gitarrkompositionerna och de få låtar som är ”inbakade” i den långa industri-/ambient-biten så finns det ytterligare två undantag; de två sista spåren på skivan. Det första av dessa är ”Esperandote”. Denna komposition är unik av tre orsaker i Silent Hill-spelens korta historia. För det första är den det enda ljud (karaktärernas röster borträknade) i ett SH-spel som inte är skapat av Akira Yamaoka (han har gjort alla andra låtar, samt alla ljudeffekter). ”Esperandote” är gjord av Rika Muranaka. För det andra så är det den enda SH-låten med sång. Och för det tredje är det den sämsta låten jag har hört i serien. Rika Muranaka är enligt min mening en av de värsta divorna inom spelmusiken. När någon annan kompositör på Konami har gjort ett mästerligt soundtrack så smyger hon in och förstör det genom att placera in en hemsk låt med sång. Visserligen var hennes låt på Metal Gear Solid OST ganska okej, men hennes ”I am the Wind” lämnade en hemskt ful fläck på Michiru Yamanes annars fantastiska Castlevania: Symphony of the Night OST, och hennes låt på Metal Gear Solid 2 OST är helt enkelt hemskt dålig. Yamaoka lyckades hålla henne borta på Silent Hill 2 OST (med vitlök och silverkulor, kanske…?), men på Silent Hill OST visar sig hennes ”Esperandote” vara den enda fula fläcken. Det är en argentinsk tango med spansk sång! Visserligen måste jag medge att den inte är så dålig, och den är väldigt professionellt gjord, men den passar HELT FEL in på detta album. I mitt tycke den enda dåliga låten på Silent Hill OST.
Den sista låten börjar med 4 minuter och 44 sekunders tystnad (!). Därefter kommer låten som spelas under den skämtsamma sista filmen i spelet, ”Silent Hill (Otherside)”. Denna låt passar inte speciellt bra in heller, men den är väldigt bra. Den har ett skönt, lugnt jazz-stuk som är ett perfekt slut på en skiva som denna, hur konstigt det än låter.
Slutintrycket av Silent Hill OST? Det är, som amerikanerna säger, en ”hit-or-miss”-skiva. Antingen älskar man den eller så hatar man den. De två SH-soundtracken är mina absoluta favoritsoundtrack, så självklart älskar jag SH1 OST. Personligen tycker jag faktiskt att SH1 OST är det bättre av de två. SH2 OST är fantastiskt, men SH1 OST är både fantastiskt och fullkomligt unikt – det finns inget annat som låter som det. Men samtidigt vet jag att det finns folk som tycker att detta låter som inget annat än ”oväsen”. Därför kan jag, trots att det är min favorit, inte rekommendera det till alla.
Om du har en öppen musiksmak och gillar att utforska nya, annorlunda stilar, eller om du gillar industri, se till att skaffa denna skiva omedelbart! Om du dock föredrar mer ”normal” musik bör du välja SH2 OST. Faktiskt låter musiken genomgående likadant i de båda spelen, men det är soundtracken som skiljer sig åt. Detta beror på att Yamaoka valde att utesluta de mer ”musikaliska” styckena i SH1 OST och göra det till ett rent skräcksoundtrack, medan han i SH2 OST satsade på att strunta i de flesta industristyckena och ta med all ”riktig musik” från spelet istället. Som sagt; jag älskar dem båda, men SH1 OST är snäppet bättre tack vare dess unika status. Yamaoka förtjänar allt beröm för att han vågade satsa på ett sådant ovanligt sound, när han lätt kunde ha tagit den lätta vägen ut och skapat ”ännu ett i mängden”.
Som sagt, denna skiva är inte för alla. Men den som kan uppskatta annorlunda musik har här ett riktigt abstrakt och experimentellt mästerverk som likt t.ex. Shadow Hearts OST och Baroque OST har en totalt unik nisch. Och om det är skräckmusik du letar efter så har du hittat guldgruvan. Det finns inget mörkare än Silent Hill…
