Project Majestic Mix: A Tribute to
Nobuo Uematsu - Gold Edition

Så den släpptes till slut, efter fyra år och nästan $40 000. Project Majestic Mix: A Tribute to Nobuo Uematsu är inte längre bara en dröm i projektledaren Stephen Kennedys huvud eller en förhoppning ibland världens Square-fans - arbetet är klart, musiken pressad på CD och släppt till allmänhetens beskådan. Nåja, inte riktigt. Tillgänglig för allmänheten finns bara Silver Edition, en enkel-CD innehållande 15 spår. För de som sponsrade projektet (ungefär 1 500 personer) finns den exklusiva dubbel-CD:n Gold Edition. Denna CD måste, trots att den bara funnits i knappt två månader, redan vara en av de sällsyntaste och värdefullaste spelmusik-CD:s som getts ut. Nyligen (juli -02) gick ett exemplar på eBay för den nätta summan $270.

Förpackning och presentation

Inget avslöjar att denna produkt är ett verk av amatörer (i ordets sanna bemärkelse, någon som gör något för första gången). CD-skivorna anländer i ett dubbel-DVD-fodral med ett snyggt och prydligt omslag signerat Greg Spencer.

Referenser till Final Fantasy finns i och med de gil-mynt med olika motiv som kristaller och luftskepp som ligger spridda över ett notblad (noterna till ”Prelude” om jag inte misstar mig). Jag gillar omslaget skarpt, då det lyckas med att både vara ett självständigt verk samtidigt som det håller kontakten med det som är alltihops grund: Final Fantasy. Inne i fodralet finner man, förutom två CD-skivor, en matig bok där man kan läsa en presentation av projektet skriven av Stephen Kennedy, arrangörerna/remixarnas kommentarer till de olika låtarna samt en del fakta och anekdoter om det fyra år gamla projektet (bl.a. att Square från början inte alls gillade det, att det var Nobuo Uematsu själv som hjälpte Stephen Kennedy att få tag i de rätta kontakterna för att kunna licensiera musiken och att totalt över 8 000 timmar har gått åt för att slutföra projektet). Förpackningen och presentationen får med råge väl godkänt. Mycket smakfull och snyggt utförd.

Robert Steen

---

CD1 - Låt-för-låt

RS = Robert Steen
MS = Martin Skog

Prelude:

RS: ”Prelude” inleder som väntat med vad som först verkar vara en orkestral remix… Men den avbryts efter bara en kort stund av en röst som säger ”One more time for the bass!” Och låten byter skepnad till… drum ’n bass? Och sen så byts stil igen… och igen… och igen! Först förstod jag ingenting, men efter ett par genomlyssningar började jag förstå vad Mustin har gjort; detta arrangemang är en programförklaring för hela Project Majestic Mix. Låten har arrangerats i så många olika stilar som det bara går att klämma in i ett fem minuter långt stycke. Ett imponerande arbete, och efter ett par genomlyssningar fungerar låten. Det gäller bara att man vänjer sig vid de tvära kasten mellan stilar.

MS: Man har ju hört att den viktigaste låten på ett album är öppningsspåret. Det färgar ens syn på resten av skivan, sägs det, och bör därför vara riktigt bra. Därför undrar jag vad teamet bakom PMM egentligen tänkte på när de valde den här versionen av ”Prelude” som första spår... Preludiet må symbolisera Final Fantasy-serien och dess musik, men den här versionen är fullkomligt värdelös. Kalla mig konservativ, men jag tycker ”Prelude” ska börja med den klassiska harpan. Det är emellertid inte det som gör att jag rynkar på näsan åt den här versionen, utan snarare det faktum att de verkar ha lagt ner mycket jobb på en dålig idé. Att göra en breakbeatversion av detta underbara tema torde i sig vara ett helgerån. Det hade kunnat bli bra ändå, men redan från början använder de helt fel ackordföljd. Istället för att vandra från C-dur till A-moll väljer man att stanna på C-dur, vilket totalt förstör melodins kraft. Detta rättas till senare i låten, då den går över till alla möjliga sorters musikstilar, däribland march och swing, men då är det redan för sent. Det töntiga utropet ”One more time for the bass!” hjälper inte direkt till att höja min respekt för detta arrangemang. Den här låten hade möjligen kunnat få vara med på bonus-CD:n med kasserade låtar, men att använda den som öppningslåt på ett i övrigt superbt album är bara... urbota korkat.

Final Fantasy I Main Theme:

RS: Fram med gitarrerna, här ska rockas. Denna bit är arrangerad i en melodiös hårdrockstil, och jag gillar det enormt. Kort och koncist (låten är bara strax över två minuter lång) och utan speciella utsvävningar.

MS: Denna hårdrocksvariant av det första FF-spelets tema är så bra att den tillfälligt får mig att glömma bort det vedervärdiga öppningsspåret... Faktum är att den här låten är mer lämpad för denna sorts arrangemang än det fantasilösa (men oerhört vackra) orkesterarrangemang som återfinns på Symphonic Suite: Final Fantasy.

Town:

RS: Här har de två låtarna ”Love Will Grow” och ”Town” från Final Fantasy II mixats samman till ett. Alla som har hört soundtracket eller Final Fantasy: Love Will Grow vet vilka höjdarbitar detta är, och de har inte förlorat på att mixas ihop. Stråkar och piano inleder låten, varefter en elektrisk gitarr kommer och kryddar alltihop. Mot slutet av låten antas en rockigare skepnad i och med att även trummor används.

MS: Om ”Final Fantasy I Main Theme” fick mig att tillfälligt glömma det fruktansvärda introt på skivan så är det den här guldbiten som får mig att helt och hållet förlåta teamet bakom PMM för det tidigare nämnda misstaget. Det finns inget dåligt i den här låten, och jag är oerhört glad att de gjort en hopslagning av två av de vackraste låtarna från spelseriens NES-era. Det här är i mitt tycke skivans absoluta höjdpunkt. Vackrare arrangemang kan jag inte föreställa mig. Jag gillar elgitarrens improviserande som samverkar med melodin som får kliva åt sidan ett tag för gitarrens lekfulla solo. Improvisationen leker med huvudmelodin till ”Love Will Grow”, men springer ifrån den mer och mer tills den till slut låter som någonting helt annat! Way to go, Dale North!

Battle with Gilgamesh:

RS: Det första arrangemanget som verkligen blåste mig av stolen. ”Battle with Gilgamesh” från Final Fantasy V är en av de bästa bosslåtar Uematsu skrivit och här har vi den som den borde låta. Ifall det någonsin görs en ordentlig remake av Final Fantasy V så kan Square använda detta arrangemang rakt av till spelet… Låten inleds lugnt med orgel för att sedan övergå till en sanslös mix av techno, rock och symfoni. En av plattans verkliga vinnare.

MS: Jag är inte alls särskilt imponerad av detta stycke. Ett av mina absoluta favoritfightteman förstörs fullständigt av två faktorer; dels att instrumenten låter ”långt borta” (förmodligen ett resultat av samplingar med låg ”frekvensrate” och alldeles för mycket reverb), dels av den fruktansvärda hi-haten som inte verkar kunna spela i takt. Jag vet inte om det ska vara ett försök till drum ’n bass eller något, men det har sannerligen inte lyckats. Det låter snarare som om trummorna går i otakt, både med varandra och med resten av musiken. Bastrumman låter som om den dunkar oplanerat på måfå, virveln slår till lite när den vill (men efter ett visst mönster märker man efter en stunds lyssnande), och hi-haten är bara pinsam. Jag har länge beaktat Chris Tilton som ett musikaliskt geni, men det här får mig att tveka. På CD2 kommer han dock att bättra på sitt anseende i mina ögon...

Within the Giant:

RS: När Stephen Kennedy tillkännagav att en av låtarna på PMM skulle vara ”Within the Giant” var jag inte säker på om det var ett riktigt bra val. Jag gick tillbaka till FFIV OSV och lyssnade på låten, och jo, den var ju bra. Men var det en låt som det gick att göra nåt bra arrangemang av? Stephen har verkligen gjort ett hästjobb med denna bit. I boken berättar han att åttaminutersstycket tog över tolv månader att göra klart och att det är den låt han är mest stolt över. Förståeligt, då det är en mycket mäktig och komplex låt. Fet industri/techno med orkestrala inslag. Väldigt mycket effekter och ”extrainslag” ligger i bakgrunden och puttrar. För att verkligen kunna gå in i låten krävs lugn och ro och ett par kvalitetshörlurar. Definitivt ett av de bästa styckena, och en låt som visar att spelmusik är allt annat än banalt ”blipp-blopp”.

MS: ”Within the Giant” är allt som ”Battle with Gilgamesh” inte blev. Detta är fantastiskt! Speciellt förtjust är jag i den knorriga trance/acid-aktiga basen som hörs en stund efter låtens början. Jag tycker nästan att just detta inslag kunde ha fått vara med lite mer i låten; spela en mer aktiv roll så att säga. Långa delar av låten består av någon sorts midi-orkestermusik med sedvanlig technotrumma, vilket funkar, men det är de små detaljerna som dyker upp emellanåt som verkligen gör låten. Dessa detaljer, som t.ex. den knorriga basgången jag nämnde i början, är i sig själva så intressanta att jag glömmer melodin och struntar i det faktum att det är en Final Fantasy-klassiker man valt att arrangera om. Efter ett tag infinner sig ett kompljud som får mig att tänka på de mer råindustriella partierna av Silent Hill OST. Det enda klagomål jag har är att man kunde använt det technoaktiga basgrundkompet från originallåten lite tydligare, för det var vad som gjorde att låten stack ut från FFIV OSV från första början. Kort och gott ett detaljrikt och episkt stycke som kräver sina superhörlurar (och supernärvarande lyssnare)!

Elia, Maiden of Water (Vocal):

RS: Denna låt har inte fastnat hos mig. Synth/techno-arrangemang av en låt som jag aldrig varit sådär väldigt förtjust i. Kanske nåt för den inbitne Final Fantasy III-älskaren, men jag avstår helst.

MS: Jag har aldrig varit överdrivet förtjust i den här låten, men det här är faktiskt ganska bra. Jag gillar den monotona rösten i början av låten, och jag är också smått fascinerad av det faktum att den djupa sinusbasen som infinner sig efter att låten slagit över till någon sorts drum ’n bass lyckas med att inte spela låtens grundton en enda gång, utan istället hamrar lite tonlöst på någon lägre ton. Detta hade varit en bra låt på ett junglealbum, men är inte särskilt intressant som ett Final Fantasy-arrangemang då jag inte förmår mig att fokusera på melodin, som blir mer som ett ambient komp. Helt klart ett gott försök, och tillräckligt bra för att få vara med på huvudskivan, tycker jag.

Coast of the Sun:

RS: Denna låt hette ”Costa del Sol” på FFVII OST och var ett lugnt och skönt ackompanjemang till ShinRas semesterby. Här får den ett i det närmaste perfekt arrangemang av gruppen The OneUp Mushrooms. Lite småjazzigt, med bl.a. saxofon och bas. Ett stycke som jag inte skulle bli ett dugg förvånad om jag fick höra framföras av ett lokalt band i en mörk, rökig klubb i Miami medan jag sitter i baren och dricker svindyra Long Island Ice Tea-drinkar.

MS: Intressant. Det lustiga är att den här låten är så anonym och abstrakt att jag inte ens kan minnas att melodin faktiskt gick såhär. Jag minns låten i sig, men mer som ett koncept eller ett sound än en melodi. Både sound och musikstil känns helt rätt för platsen låten spelas på i spelet, och ger mig samma glassiga semesterkänsla, så jag antar att de lyckats. Professionellt spelat, på riktiga instrument. Trummisen imponerar på mig, jag gillar det här trumkompet, och hur han verkar leka med takten. Dock kunde låten ha varit lite kortare, och jag är inte överdrivet förtjust i att musikerna pratar innan och efter låten. ”That was good. I liked that one”. Yeah, right, men håll trynet på er är ni snälla...

Anxious Heart:

RS: Detta var en låt som jag aldrig riktigt lade märke till på FFVII OST… Inte förrän jag för två år sedan hörde ett smakprov av det arrangemang som låten skulle få på PMM. Då blev jag helt tagen av hur bra den var - det visar hur viktigt arrangemanget är för en låt. OK, denna variant är lite mera fartfylld än OST-versionen och skulle kanske inte riktigt passa i Midgars slum, men det bekymrar mig inte… Skön ambient/techno, som mot slutet får en energiinjektion med en skrikande elgitarr (nåt som bara fick mig att sjunka ihop i stolen med ett fånigt leende på läpparna).

MS: Den här låten gillade jag skarpt på FFVII OST, då den alltid gav mig den där olycksbådande känslan namnet antyder. Ska man göra ett intressant arrangemang av den här låten lär det nog dock bli något i stil med techno, och det är ju också vad de har valt. Mycket mer än att de lyckades kan jag inte säga. Förresten, är det någon mer än jag som tänkt på hur mycket melodin i den här låten påminner om Kraftwerks ”Spacelab”?

Cayenne:

RS: För den oinvigde så är detta ”Cyan’s Theme” från Final Fantasy VI. Cayenne var hans namn i den japanska versionen av spelet. Stephen har tagit hand om detta stycke själv och skapat ett nio minuter långt epos om Cyan och hans sorg (och med paralleller till Stephen själv, men det får ni läsa om i boken). Låten inleder sorgset med piano för att sedan gå över i ett fullödigt orkesterparti, för att sedan återgå till piano, men nu med en hoppfull underton. Mycket mäktigt, och en värdig version av ”Cyan’s Theme”.

MS: Från det inledande solopianot, över via åskeffekter och regninslag, till en pampig och orkestral huvuddel av låten, är det här näst intill perfekt och otroligt stämningsfullt. På sätt och vis kan jag se ”Cyan’s Theme” i ett nytt ljus nu. Jag hade nämligen aldrig tyckt att låten speglade hans personlighet lika mycket som den speglade slottet han bodde i. Nu kan jag emellertid se låten, åtminstone detta arrangemang, som en resa genom Cyans känsloliv. Notera flöjten som låter som om den inspirerats av Shiro Hamaguchis orkestreringar av musiken från FFVIII OST!

Seymour’s Theme:

RS: Inte helt olik OST-versionen, men väsentligt kusligare. Mustin arbetar mycket med stämningsskapande bakgrundsljud för att få fram en passande atmosfär. Det finns dock i mitt tycke intressantare låtar från FFX att remixa.

MS: Finns det någon tanke med att låten inleder med en helikoptersampling? Jag har inte hört originallåten, och har därför lite svårt att bedöma arrangemanget i förhållande till sin förebild. Känslan jag får när jag hör ”Seymour’s Theme” är att man tagit med låten bara för själva sakens skull att ha med något även från FFX. Den småkusliga harpan låter väldigt Final Fantasy-kliché måste jag säga. Den får mig att tänka på låten ”Junction” från FFVIII OST. Rösterna på slutet är spännande, men det här är nog annars, i mitt tycke, en av de mindre intressanta låtarna på PMM Gold Edition.

Man with the Machine Gun:

RS: Inte mycket har hänt med denna låt sedan FFVIII OST. I princip så är det samma låt, men framförd med avsevärt mycket bättre syntar och samplingar än vad Uematsu använde. En mycket bra låt, men inte så spännande.

MS: Låten är ju bra som vanligt, men alldeles för lik originalet för att vara intressant som arrangemang. Fördelen med den här versionen framför originalet är väl att den inte loopar på samma sätt, utan istället är en mer ”färdig” låt. Däremot undrar jag om de var tvungna att använda detta klichéartade E-Typekomp med en bastrumma och en syntbas i någon sorts supersimpel baktakt? De stigande virveltrummorna i slutet av varje längre part är också väldigt klyschigt. Nåja, dåligt är det inte i alla fall. Jag hade däremot placerat låten på bonus-CD:n.

Sealed Door:

RS: Kul att också en låt från Chrono Trigger fick komma med. ”Sealed Door” var i mitt tycke en av de bästa låtarna på Chrono Trigger OSV, en låt som användes i den ödelagda framtida världen och som andades desperation och hopplöshet. Här har vi ett mycket bra technoinspirerat arrangemang. Jag är dock inte riktigt nöjd då jag inte är säker på att denna stil passar låten. Tror att låten kunde ha blivit ännu bättre som lågmäld rock eller varför inte nåt väldigt simpelt, typ flöjt, trumma och piano.

MS: Varför har majoriteten av alla arrangörer en förkärlek för att göra antingen symfoniversioner eller techno/danceversioner av bra spelmusik? Den här mysiga och småmystiska låten, faktiskt en personlig favorit från Chrono Trigger OSV, gör bara bort sig i dessa kläder.

Sentinel:

RS: Jag har aldrig spelat Front Mission: Gun Hazard eller hört soundtracket så jag vet inte om det här arrangemanget ligger nära originalversionen eller inte. Militäriskt låter det i varje fall, med marschtrummor och hela baletten. Eftersom det är ett strategispel så tror jag att låten passade väldigt bra i spelet, men jag är inte överdrivet förtjust i den i stereon då melodin är lite svag. Det bästa är faktiskt alla de saker som pågår i bakgrunden, stöveltramp, flyglarm, skottlossning med mera.

MS: Jag har aldrig spelat Front Mission: Gun Hazard, men bara själva musiken får mig att gissa på att upplägget påminner om Final Fantasy Tactics eller Tactics Ogre. Det hörs faktiskt att det är gamle Nobuo som komponerat detta, speciellt på ett kort stråkparti som vandrar ner på en skala toner identiska med ett parti i bosstemat till Final Fantasy II till NES. Men jag tycker verkligen inte om detta. Melodin är ganska frånvarande, och det som borde kompa en melodi är inte i sig intressant nog att göra en bra låt.

You’re Not Alone!:

RS: Den bästa låten från FFIX OST? Åtminstone i mitt tycke. Dale North och Ailsean har gjort det enda rätta och baserat det här arrangemanget på gitarrer, både akustiska och elektriska. Låten är ganska kort, vilket förmodligen är bra, då det enkla arrangemanget annars kunde göra den tråkig ifall temat upprepades om och om igen ad nauseum. Den börjar, levererar sin enastående melodi och slutar sedan innan den blivit seg. Snyggt gjort, en av de bästa låtarna på PMM Gold Edition.

MS: Tillsammans med ”Town” är det här en av skivans absoluta höjdpunkter! Man har lyckats med något som kan verka omöjligt; att ta den absolut bästa låten från FFIX och förbättra den! Härliga elgitarrer, maffigt trumkomp, vacker melodi. De maffiga partierna varvas fint med lite mer lågmälda delar. Klockrent!

Prelude:

RS: Vad nu, ”Prelude” igen? Men denna gång är det den version som man först väntade sig när man stoppade in skivan i stereon. Soft gitarrbaserad rock med vissa syntinslag. Klart mera lättillgänglig än det första spåret på denna CD, dock inte tillnärmelsevis lika originell eller spännande, men bra, smakfull och en passande avslutning på CD1.

MS: Den här versionen är mer lyssningsbar än skivans inledningsspår, men är ändå inte det arrangemang av ”Prelude” jag väntat på... Mitt förslag är: Inled med en riktig harpa, behåll instrumentsättningen från FFVII-versionen, men hyr en riktig orkester för Guds skull, spela melodin från FFIV/FFV första varvet, melodin från FFVI/FFVII/FFIX andra varvet (byt gärna instrument efter första varvet, t.ex. från flöjt till franskt horn), behåll stråkarrangemanget från versionen i FFIV, lägg till de där två extra ackorden som infinner sig i FFVII-versionen efter två omgångar, avsluta med ensam harpa. Denna hybrid, med ”riktiga” instrument, är något jag längtat efter länge. Jag börjar tveka på att någon överhuvudtaget sitter där ute med ett riktigt bra arrangemang av låten. Tyvärr...

CD2 - Låt-för-låt

CD2 består av flera olika sorters låtar. Det finns en del som kommer att ges ut på Unlimited Edition (ifall den ges ut överhuvudtaget, det är osäkert), en del låtar är alternativa versioner av låtar som fanns på CD1 och en del låtar är sådana som är nästan färdiga (ofta helt färdiga förutom sången som lagts lite snabbt av nån i teamet istället för av nån riktig vokalist) men som teamet ansåg inte passade för utgivning vare sig på Silver Edition eller på Unlimited Edition. Bland dessa låtar som aldrig kommer att ges ut i något annat format finner vi ”Balamb GARDEN”, ”Cait-Sith’s Theme”, ”Time Compression” och ”One-Winged Angel”.

Vivi’s Theme:

RS: En ganska rak översättning av ”Vivi’s Theme” från Final Fantasy IX till symfoniorkester. En ganska rolig och småfinurlig melodi, som fungerar mycket bättre än vad jag trodde att den skulle göra. Den är dock aningen för lång och blir mot slutet lite tjatig.

MS: Man hade kunnat göra något betydligt intressantare av ”Vivi’s Theme”. Förslagsvis en pianovariant, liknande några av låtarna från Piano Collections: Final Fantasy VI. Det här är bra gjort, men låter i princip exakt som originalet, till och med vad gäller små detaljer som ett triangelkomp. Vad man har gjort är att dra ut på den till en ”riktig” låt istället för något som bara loopar i all evighet (eller tonar ut efter två varv, som på OST-versionen). En rolig låt, men den blir tyvärr lite tjatig i längden.

Forever Rachel:

RS: En av de bästa melodierna från Final Fantasy VI får här ett mycket snyggt symfoniskt arrangemang signerat Chris Tilton. Den här låten skulle enligt de ursprungliga planerna också ha sång, men p.g.a. licensproblem så fick teamet hoppa över den biten. Det gör i mitt tycke inget, jag tror till och med att jag föredrar låten utan sång (åtminstone efter att ha hört demoversionen där sången sköttes av bl.a. Stephen Kennedy själv…). Tilton har inte tagit sig några stora friheter med arrangemanget, i stort sett är det en rak översättning av låten till symfoniorkester. Mot slutet övergår den i ”Locke’s Theme”. I mitt tycke mycket snyggt gjort då ”Forever Rachel” är baserad på ”Locke’s Theme”.

MS: Chris Tilton kliver upp på tronen igen, efter att tillfälligt ha störtats för ”Battle with Gilgamesh”. Ska man bara försöka ”förbättra” en originallåt med kvalitetssamplingar istället för att ta sig artistiska friheter och göra något nytt och spännande, ja då ska man göra det på det här sättet! Likt sluttemat i FFVI växlar låten nästan omärkbart mellan ”Locke’s Theme” och ”Forever Rachel”. Den här låten förblev sånglös, och lika glad är jag för det, men gladast är nog Nobuo Uematsu!

Cait-Sith’s Theme:

RS: Detta var nog en av de mest oväntade låtarna… Ett arrangemang av en totalt anonym låt från Final Fantasy VII? Varför? Överraskning nummer två: det är riktigt bra! En a capella-version med soft bakgrundskomp. Denna låt får mig av någon konstig anledning att tänka på Rosa Pantern…

MS: Hade man låtit The Real Group eller något liknande band göra detta hade det kunnat bli hur coolt som helst! Idén är jättehäftig, men når inte fullt ut p.g.a. mediokra röstsamplingar. Klarinetten som tar över melodin efter ett tag får även mig att tänka på Rosa Pantern...

Balamb GARDEN:

RS: En mycket avslappnande låt. En kille (Stephen själv) nynnar melodin med komp av en akustisk gitarr. Inget märkvärdigt men ganska trevligt. En perfekt låt att slappna av till.

MS: Röstexperiment av denna typ är roligare att göra själv än att lyssna på. Stephen lyckas dock mycket bättre än vad jag någonsin skulle göra med min begränsade utrustning... Jag blir imponerad, men inte överväldigad. Mysig som bakgrundsmusik om natten, men stryp killen med munspelet.

Final Fantasy IV Main Theme:

RS: Denna sång har tagits med mest av historiska skäl: det är det första arrangemang Stephen gjorde. Det hörs att denna låt är mycket äldre än de övriga på CD:n, då ljudkvaliteten inte är i närheten av den i de övriga låtarna. I övrigt är det ett mycket bra arrangemang, så bra att jag undrar om det inte hade platsat på Silver Edition ifall teamet bara hade haft tid att remixa låten så den fått bättre ljudkvalitet.

MS: En symfoniorkester, en kör, några syntar och en kille med elbas hade gjort detta arrangemang rättvisa. Det största klagomålet jag har arrangemangsmässigt är den fula syntbasgången som spelar precis likadant som någon fånig technolåt som var populär för många år sedan. En intressant detalj är att melodin efter något varv går över till den version av låten som kan höras på skivan Final Fantasy: Love Will Grow.

One-Winged Angel:

RS: Det finns ett stort fel med denna utmärkta version av ”One-Winged Angel”: det finns ingen sång, förutom en bakgrundskör som sjunger några välplacerade ”aaaaaahh” och ”ooooh”. Det gör att mycket av pompan från OST-versionen går förlorad. Otroligt irriterande då denna symfoniska version i övrigt är det bästa arrangemang av låten jag hört. Det slår lätt symfoniversionen på Final Fantasy VII: Reunion Tracks.

MS: Hade man behållit körsamplingarna från OST-versionen men bytt ut instrumentsamplingarna mot dessa hade jag befunnit mig i himmelriket.

Within the Giant (remix):

RS: Detta är den första versionen av ”Within the Giant” och den gjordes helt med hjälp av programmen Techno eJay och Dance eJay. Ur en musikalisk synvinkel är det intressant att höra denna tidiga version, men den kommer naturligtvis inte i närheten av den monumentala version som finns på CD1.

MS: Det baskomp som var orsaken till att detta kallades för ”Nobuos första försök till technomusik” har behållits i denna tidigare version, men för övrigt är den inte alls lika genomarbetad som slutversionen. I den här versionen lyckas jag emellertid faktiskt fokusera på melodin utan att anstränga mig, vilket gör att jag i högre grad känner att låten är bekant från ett Final Fantasy-spel.

Rydia:

RS: Som jag har väntat på ett arrangemang av ”Rydia’s Theme” från FFIV. Jag var väldigt nervös för att Matt Stofferahn skulle ha gjort någonting hemskt med låten, tur nog så är denna version allt vad jag kunde ha önskat. Ett snyggt orkestralt arrangemang, det börjar enkelt och finkänsligt med stråkar och en harpa för att sedan gå över i låten ”Land of the Summoned Monsters” varefter ”Rydia’s Theme” kommer tillbaka med full uppbackning från symfoniorkestern. Bravo.

MS: Att en sådan simpel melodi, med en sådan simpel ackordföljd (de klassiska popackorden som vid det här laget borde förbjudas från att användas i fler låtar - det är för lätt att göra nya hits enbart genom att använda denna ackordföljd!) kan vara så vackert... så oskyldigt, renhjärtat och okonstlat vackert, som Rydia själv... Att låten övergår en stund i en av mina favoritdungeonteman, ”Land of the Summoned Monsters”, gör verkligen inte saken sämre! En njutning rakt igenom, och detta arrangemang slår banne mig versionen från Celtic Moon! Det nykomponerade (?) slutet får mig att tänka på Xenogears av någon anledning...

Compression of Time:

RS: Detta är en väsentligt bättre version än den på FFVIII OST. Den inger en känsla av mystik med sin blandning av stråkar, ”zum zum zum zum”-sång och Enya-liknande ylande (Stephen som sjunger igen... Inte för att han älskar sin röst, utan för att det inte fanns nån annan tillgänglig vid tillfället när han spelade in låten). Det är ingen omedelbar hit, men efter ett par genomlyssningar sätter den sig.

MS: Liksom ”Balamb GARDEN” är det här utmärkt sitta-uppe-sent-och-surfa-ackompanjemang. Jag gillar den här versionen mycket mer än OST-versionen, som förlorade på sin äckliga saxofon. Röstinslagen på den här versionen lyfter verkligen låten till nya höjder! Det verkar ha krävts mycket reverb- och choruseffekter för att få Stephen att låta som Enya...

Elia, Maiden of Water (Instrumental):

RS: I denna radikalt annorlunda version mot den på CD1 så är det symfoniorkester som gäller istället för techno. I mitt tycke mycket bättre, men jag ogillar fortfarande låten i sig, så detta passerar utan att mina ögonbryn höjs en millimeter.

MS: Vackert. Inget särskilt, men vackert. Versionen på CD1 var roligare att lyssna på, men jag tror faktiskt att versionen på Final Fantasy: Pray är den enda som behövs.

Eternal Wind:

RS: Låten är arrangerad i en ganska standard dancestil, och alla som känner mig vet att jag avskyr dance och ifall en dancelåt skall finna nåd hos mig så måste den vara ypperlig. Det är inte denna. Den är i mitt tycke inte alls speciell, varken till ljudkvalitet eller till arrangemang. I mitt tycke den sämsta låten av alla på Gold Edition. Det var förmodligen ett klokt beslut att inte låta denna sång vara med på Silver Edition eller Unlimited Edition.

MS: Den enda låten som tävlar med öppningsspåret ”Prelude” i total osmaklighet är denna. Melodin har alltid varit en favorit, men jag föredrar OST-versionen. Kvaliteten är väldigt låg. Undrar om detta gjorts i Screamtracker?

Ending Theme:

RS: Avslutningstemat från Final Fantasy VI är en av de bästa låtar Uematsu någonsin skrivit. Alla de 14 karaktärernas teman vävs samman till ett mastodontstycke på hela 21 minuter. Det var lite för mycket att ta med allt detta på PMM så Chris Tiltons arrangemang är ”bara” 14 minuter långt. Det gör i mitt tycke inget då de viktigaste bitarna finns med. Tilton har varit konservativ med ändringar, vilket nog är lika bra det, då många fans nog skulle ha ogillat ifall exempelvis techno helt plötsligt hade dykt upp mitt i låten. I princip så är det samma låt som på OST-versionen men med dramatiskt bättre ljudkvalitet, vilket är mer än gott nog för mig. Detta är en av höjdpunkterna på PMM Gold Edition.

MS: Chris Tilton härskar nu för evigt över Final Fantasy-arrangörernas kungadöme. Detta måste höras! En av de mest välgenomtänkta tv-spelslåtarna någonsin möter nu förhoppningsvis ett rättvisare öde i ögonen på människor som inte lärt sig förstå spelmusikens storhet och charm. Kort sagt kan man säga att hans majestät Tilton har behållit arrangemanget som det var nästan rakt igenom (men vad har han gjort med ”Relm’s Theme”?), fast ersatt instrumenten med högkvalitativ orkestermidi. Får någon en riktig orkester att spela detta ska jag sluta äta popcorn (åtminstone sådana med smör på).

Forever Rachel (remix):

RS: En danceversion av ”Forever Rachel”. Se ovan för att få veta vad jag anser om dance. Tur nog så är detta arrangemang väsentligt bättre gjort än det av ”Eternal Wind”. Tycker dock att låten passar mycket bättre i symfoniversion.

MS: Det här är ju riktigt intressant! Jag gillar de nykomponerade delarna skarpt, t.ex. inledningen. Hade man tagit bort FF-inslagen hade det fortfarande varit en bra eurotechnolåt. Nu gjorde man istället något riktigt speciellt av det, genom att gå över till midiorkestrala partier, som samverkar oerhört bra med de mer syntetiskt ljudande instrumenten. Jag uppskattar också hur låten börjar om på allehanda vis varje gång man tror den tar slut. Den här versionen kompletterar symfoniversionen väldigt väl, men fick jag bara behålla en version på skivan skulle jag välja symfoniversionen.

Slutgiltigt omdöme

RS: Jag gillar detta album skarpt. Jag rekommenderar alla som kan att köpa Silver Edition innan den tar slut. Själv är jag ju en av de lyckliga få som har Gold Edition (var bara tvungen att påpeka det lite extra…) och kan njuta av all inspelad musik. Det är egentligen svårt att sätta betyg på ett verk som det här, det allra första albumet med arrangemang av spelmusik som producerats helt och hållet av fans. Jag hade i princip varit beredd att sätta ett högt betyg bara för prestationen att ha spelat in och släppt albumet. Nu är också musiken på det av mycket hög kvalitet. Nog för att teamet har haft det serverat för sig i och med att de arbetat med musik komponerad av The Man, Nobuo Uematsu, men de har för den sakens skull inte slöat till. Arrangemangen är (i de allra flesta fall) mycket passande och de artistiska friheter som tagits är smakfulla och passande - det hörs att teamet verkligen kan de här låtarna utan och innan. Ljudkvaliteten är superb, nästa steg vore att spela in alltihop med en riktig symfoniorkester (något som teamet för tillfället inte har ekonomiska resurser för). Jag tänker inte dela ut allra högsta betyg, p.g.a. vad jag ser som några mindre fadäser (bl.a. ”Eternal Wind”) men det är bra nära.

MS: Köp! Köp! Köp! Det spelar ingen roll om du har dåligt med pengar, låtar som ”Town”, ”You're Not Alone!” och ”Forever Rachel” är värda att äta vita bönor i en månad för! De tre största klagomålen är att man valt att inleda albumet med en pinsam version av ”Prelude”, att man valde att ta med samma version på själva huvudskivan och att albumet kanske har en lite ojämn kvalitet. Medelkvaliteten ligger på samma nivå som de bästa spelmusikarrangemangen som går att ladda ner från OverClocked ReMix eller VGMix.com medan de sämsta låtarna på skivan lätt kommer upp i medelnivån på vad nämnda sajter har att erbjuda. Annars kan jag bara säga att grabbarna verkligen har lyckats med vad de företog sig!

Av Robert Steen och Martin Skog [2002-08-24]