Final Fantasy VII Original Soundtrack

Final Fantasy VII - spelet som inte enbart innebar en kassasuccé på den inhemska marknaden för Square, utan faktiskt nådde ut till den breda publiken i USA. Även i vår del av världen, som tidigare varit mer eller mindre befriad från österländska rollspel - med undantag för den dryga mängd gråimporterade spel som inte synts till i statistiken - lyckades Square göra sin röst hörd.

Som bekant för tv-spelare med några år på nacken så innebar Nintendos hårdvarustrategi för deras kommande Nintendo 64-konsol ett allt bräckligare förhållande till spelskaparna Square, som stått vid dåvarande konsolkungens sida sedan det begav sig på allvar. Att Nintendos och Sonys samarbete kring en CD-baserad konsol började knaka i fogarna, vilket resulterade i att Sony på egen hand valde att ge sig in i stridens hetta mot Nintendo och Sega, lär också ha inneburit en del magont om nätterna för pamparna på Square. När allt var sagt och gjort bestämde sig Square för att överge det skepp som tagit dem en bit på väg, för att söka lyckan på annat håll. Final Fantasy-sagan skulle nu fortsätta på Sonys PlayStation.

Nog om fakta som de flesta säkert redan har koll på, och vidare till det mer intressanta: soundtracket till FFVII! 85 låtar, distribuerade över fyra CD-skivor, är mycket musik. Men är den nåt att ha? Först och främst måste jag säga att det är svårt att bedöma soundtracket, för att det ibland kan vara knivigt att separera de känslor man känner inför musikens bidragande till spelet, och musiken i sig. Att Nobuo Uematsu, och de ljudtekniker som hjälpte honom att tampas med PlayStations ljudchip, inte fullt ut levererar, ljudmässigt, sticker jag absolut inte under stol med. Detta sett ur ett perspektiv där FFVII, spelet, är åsidosatt. Har man däremot gett spelet en chans förstår man ganska snabbt hur väl de ibland kalla och sterila syntarna gör sig. Men när även de havererar så vägs musiken upp av inte enbart melodierna, utav även av de karaktärsdrag som varje låt har fått, vilket motverkar den slätstrukenhet som syntarna annars kan ge intryck av.

Som vanligt när det gäller rollspel så behövs det en mängd låtar för olika tillfällen, för att spegla karaktärernas sinnesstämning och även vandringen genom spelet i stort. FFVII bjuder på det ena skräddarsydda temat efter det andra. En av de låtar jag direkt tänker på när jag hör Final Fantasy VII-musik nämnas är ”Cid’s Theme”, detta främst för att det är den första låt jag hörde från spelet, eller åtminstone lade märke till, innan jag själv började spela. Detta stycke fångade min uppmärksamhet för att det är så mäktigt. Vi snackar inte några elgitarrer eller jättepampig orkester, utan istället ett disciplinerat trumslagande på virveltrumman, varvat med pukor, en trumpet och, om jag får våga mig på en gissning, klarinett. Den sorgsna melodin, med mäktiga undertoner, tillsammans med den strikthet som trummandet innebär skapar en oerhört mäktig stämning.

Ett annat tema som ju bör vara mäktigt och lite lagom adrenalinpumpande är ”Fighting”, som spelas, ja, just där ni tror det spelas. Det tillhör definitivt ett av Uematsus bättre fajtteman, och detta för att han lyckats kombinera en röd tråd genom hela stycket med ett tempo som varierar i intensitet på så sätt att början av låten tar vid slutet på ett snyggt sätt. Ljudet kan vara lite skränigt på sina ställen, när tempot stegras, och speciellt när högljudda flöjter kommer in i ljudbilden. Medryckande värre är låten för det!

Final Fantasys signaturmelodi, så att säga, har ju alltid varit ”Prelude”, varför det vore att synda att inte nämna denna trudelutt. ”Prelude” är en bra fingervisning på hur soundtracket överlag låter, med dess kliniskt mjuka harpa, syntorgel (som jag ibland vill få till dragspel) och - icke att förglömma - de sedvanliga stråkarna. Kvalitetsmässigt har man ju inte haft mycket att jämföra med innan FFVII, men oavsett det är ”Prelude” riktigt härligt avkopplande, och lika vackert som det är simpelt.

”Mako Reactor” - ett annat stycke som man får stifta bekantskap med tidigt i spelet - tillhör de mörkaste av kompositioner på soundtracket och skapar, med sina domedagsklockor, kalla elektrosurr samt den kör som skulle kunna vara hämtad från operan i Final Fantasy VI, en ogästvänlig atmosfär. När man ändå är på ämnet ”mörka teman” bör man nämna låtar som ”ShinRa Company” och ”Those Chosen by the Planet”; två stycken som gör sitt för att representera den girighet och ondska som finns hos de få som kontrollerar den stora massan i spelet. Det är mycket vassa toner och vad tycks vara artificiella körer som gör sig hörda. För att skapa en riktigt skräckingivande stämning används även en pulserande cello i det sistnämnda stycket.

Huvudtemat ”Final Fantasy VII Main Theme”, som spelas efter man lämnat staden Midgar och gett sig ut på världskartan, står sig inte mot Tinas tema från FFVI, men det förväntade man sig kanske inte heller. Stycket bjuder till en början på ganska lågmäld musik, tills pianot kommer in och spelar huvudmelodin tillsammans med blåsinstrument och några diskreta stråkar. En bit in i det långa stycket intensifieras musiken av trummor, för att sedan gå tillbaka till lite lugnare tempo, som sedan återigen gradvis stegas upp. I princip samma melodi om och om igen. Det funkar något så där, med tanke på att karttemat ofta varvas med fajttemat av naturliga skäl. Men lite för enformigt för att man skall orka avnjuta stycket någon längre stund utanför spelet.

Som kontrast till de mörka tongångar soundtracket präglas av, finner vi ”Flowers Blooming in the Church”, som spelas i närheten av blomsterflickan Aeriths hem i Midgar-slummen, där vi finner den gamla kyrkan som är lite av en fristad. Temat är baserat på ”Aerith’s Theme”, ett vackert och varmt stycke som man får höra först en bit in i spelet, fast istället för pianot i originalversionen får en xylofon ackompanjera den vackra melodin. Ett annat vackert, lite väl sockersött, tema är ”Tifa’s Theme”, och även här är det klockspel och blåsinstrument som ger upphov till slingan som får en att tänka tillbaka på den där stjärnklara himmelen… Kommer du ihåg?

De härliga basslingorna och jazzinfluenserna i ”Barret’s Theme”, ”Lurking in the Darkness” och ”Underneath the Rotting Pizza” är andra stycken som skänker en erinran av den mysiga Midgar-slummen. Fast denna gång inte av det vackra, utan mer av den förtvivlan de av ShinRa förtryckta och utelämnade människorna måste ha känt. Att rebellgruppen Avalanche föds ur förtrycket gör det hela ännu mer romantiskt.

Vad vore ett Final Fantasy-spel utan sköna bossfajter? Inte mycket, och eftersom bossar tillhör de svårare och mer seglivade av fiender så måste självklart dessa fajter, genom musiken, få ens adrenalin att pumpa, vilket ”Still More Fighting” lyckas med - och det med råge. Det är elgitarr, trummor och kyrkorgel för hela slanten. Symfonisk rock, mer eller mindre.

Detsamma måste sägas om Chocobo-temana, oavsett om man hatar eller gillar de små gula - nåja, röda, gröna och blå också för den delen - fåglarnas signaturmelodi. Självfallet finns det ett par mysiga Chocobo-låtar. Ta ”Waltz de Chocobo” till exempel, låten man får höra om man är snäll mot pippifåglarna vid Chocobo-stället alldeles utanför Midgar; den är väldigt lugn och skön, vilket kan behövas efter man varit ute på fältet och slaktat monster. Trist dock att den är så kort. 32 sekunder är inte mycket att hurra för. Desto längre är ”Electric de Chocobo”, som till skillnad från valsen tar ut svängarna mycket friskare. Lite 50-60-talsrock över det hela. Härligt!

Chocobo-fåglarna i all ära, men likt de flesta FF-spel finns det andra till utseendet skumma filurer - goda och onda. En lejonliknande karaktär, Red XIII, visar sig tillhöra de som slåss mot planetens förtryckare, och hans tema, ”Red XIII’s Theme”, är rytmiskt laddat. Efter en stunds trummande väntar man på en urladdning, i form av en slående melodi som överröstar trummandet, men icke; den får man vänta på tills man hör ”Great Warrior” (alternativt ”Valley of the Fallen Star” som i princip är samma tema), som fått en melankolisk anstrykning som sedan trappas upp med bas och trummor för att ge ett mer majestätiskt intryck.

Ett roligare tema, i stil med Chocobo-låtarna, får man lyssna till när man beger sig till nöjesfältet Gold Saucer. En riktigt härlig låt som ger intryck av människor som roar sig, popcornmaskiner, bergochdalbanor och allt det som hör underhållning till. Strax under två minuter av enformig clownmusik. Men det funkar. Nöjesfältet har diverse aktiviteter man kan ägna sig åt, vad sägs till exempel om en gondoltur? Vem Cloud skall ta med sig av Tifa och Aerith den magiska aftonen, ackompanjerad av vackra ”Interrupted by Fireworks”, är frågan. Temat får en att tänka på att det finns mer än elände i världen.

För att försöka få rätsida på det som är fel i världen måste man självklart gå till källan av problemet, vilket i detta fall är Sephiroth. När man beger sig in i planetens inre för att leta upp den mäktige och maktgalne Sephiroth, bjuds man på mycket musik. Ett av mina favoritstycken är ”Judgement Day”, som spelas under vandringen ner genom vulkanen som leder till ondskan själv. Det går rysningar genom kroppen nu när jag sitter här och lyssnar till det. Ett bastant, hårt och industriellt trummande skapar med den ödesdigra melodin en härlig känsla av slutgiltighet.

Ännu längre ner i djupet, där man stöter på allt farligare fiender och senare kommer fram till självaste slutbossen, får man lyssna till ”The Birth of God”. Trummor och bas inleder stycket med ett väldigt tempo, som sedan med synt- och elorgel fortsätter i gammal FF-bossanda. Aningen mäktigare än ”Fighting” och ”Still More Fighting” tack vare kyrkklockor, men annars inget jag gärna lyssnar till för nöjes skull. Det sista bosstemat, ”One-Winged Angel”, har överösts med nästan enbart god kritik, vilket jag inte riktigt förstår. Förvisso är det ett mäktigt stycke, med kör som skulle kunna vara hämtad ur en Omen-film och stråkar ur valfri skräckis, men jag har aldrig fastnat för just detta stycke. Kanske har det att göra med att jag spelade PC-versionen av Final Fantasy VII, och mitt usla ljudkort inte kunde lagra ljudfonten som behövdes för att man skulle kunna höra körsamplingarna. Men nu är det som bekant soundtracket jag bedömer, och fastän ett ganska spännande och varierande arrangemang - inte varje dag man hör elektroniska ljud blandas så friskt med kyrkokör - tillhör ”One-Winged Angel” inte favoritlåtarna på soundtracket.

Kort och gott är detta ett varierande soundtrack med många pärlor, och trots en ibland påtagligt kass ljudkvalitet så rekommenderar jag musiken mycket varmt. Speciellt om man har spelat spelet. Fast har man det är denna recension ganska överflödig, åtminstone om man baserar ett inköp av ett soundtrack på den.

Av Andreas Collvin [2002-12-20]