Extreme Assault Soundtrack

Soundtracket till Extreme Assault kan sammanfattas med ett ord: militäriskt. Det finns nämligen inte ett spår som inte genomsyras av militäriska marschtrummor och högtravande blåsorkestrar. Allt under överseende av Chris Hülsbeck, som till Blue Bytes PC-spel från 1997 verkligen har gått in för att gräva fram precis alla militärklyschor som finns. Blanda detta med hans egen förmåga att göra sina kompositioner nästan överdrivet pampiga så får du ett ganska förutsägbart och ojämnt soundtrack.

Tyskutvecklade Extreme Assault var ett actionspel som gick ganska obemärkt förbi när det släpptes, trots att det innehöll väldigt snygg grafik för att vara ett DOS-spel på den tiden. Upplägget var enkelt: styr din jakthelikopter av märket Sioux AH-23 genom otaliga uppdrag och utrota de utomjordingar som har invaderat Jorden. Handlingen för onekligen tankarna till föregående års storfilm Independence Day, inte sant?

När man lyssnar på första spåret från Extreme Assault Soundtrack är det lätt att tro att det är fel skiva som sitter i CD-spelaren, då det nämligen låter misstänkt likt Hans Zimmers The Rock-soundtrack. Hülsbeck har låtit sig inspireras av Zimmer förr, men aldrig i sådan grad som här. I exempelvis ”Second Theme” är det så påfallande likt att ordet ”plagiat” ligger väldigt nära till hands, om det inte vore för ett par avvikande toner.

Huvudtemat må vara närmast en parafras av det till The Rock, men det tar inte ifrån Hülsbeck att han gjort en av sina pampigaste låtar någonsin. Problemet med Extreme Assault Soundtrack är dock att det inte innehåller så mycket mer än just huvudtemat. Man får definitivt intrycket av att Hülsbeck har lagt allt krut på en enskild melodislinga, och sedan inte brytt sig om att ens försöka skriva några fler minnesvärda låtar. Detta är med andra ord inte något nytt Turrican 2, om man säger så. Man skulle väl kunna säga att Hülsbeck, likt de flesta filmkompositörer, har nöjt sig med att komponera ett huvudtema och sedan byggt de flesta av de andra kompositionerna kring det. Tråkigt är bara förnamnet.

Visst kan man tänka sig att det gav en betryggande känsla att flyga igenom uppdragen i spelet med det igenkännande huvudtemat i hörlurarna, för i vissa spår som till exempel ”The Mine” används temat till riktigt episka resultat. Bäst är dock avslutande ”Credits”, en låt som kommer få de som hört Vince DiColas musik till Rocky IV att le igenkännande. Att Hülsbeck beundrar italienaren har klargjorts tidigare på plattan Shades, med låten ”Warzone (DiColamix)”, men det är här som den riktiga hyllningen dyker upp.

Utöver huvudtemat finns det inte många låtar som fastnar, även om det ska erkännas att ”Convoy”, ”Danger” och ”Inka-City”, med sina kontrastrika panflöjter, är klart godkända kompositioner. Ett par spår för till och med tankarna till David Arnolds musik från ovan nämnda Independence Day, även om kopplingen inte är lika solklar som den till Hans Zimmers The Rock. Kanske ville Hülsbeck få spelet att liknas vid filmen ännu mer än till upplägget, och i så fall lyckas han. Det ska även tilläggas att Fabio Del Piore (från bland annat skivan Remix64) har hjälpt Hülsbeck att arrangera vissa av låtarna.

Sist på skivan dyker det upp tre bonusremixar, vilket vid första anblick ger kallsvettningar med tanke på Hülsbecks tidigare förmåga att förstöra sina soundtrack med tramsigt utfyllnadsmaterial gjort av utomstående personer. Men remixarna till Extreme Assault Soundtrack, av Operator och Jay Frog, blir undantagen som bekräftar regeln. Speciellt den första av de tre är verkligen melodisk trance när den är som bäst, och det gläder mig att Hülsbeck verkar dela min uppfattning av hur hans musik ska remixas. Att påstå att skivan blir köpvärd tack vare dessa remixar ensamma vore väl att ta i, men Extreme Assault Soundtrack får i alla fall ett välbehövligt lyft av dem, och gör skivan värd att plocka fram ur gömmorna någon gång ibland när man är sugen på bra trance.

Extreme Assault Soundtrack innehåller tyvärr lite väl mycket musik som passerar förbi obemärkt, och militärtemat blir minst sagt tjatigt i längden. Men tack vare de avslutande remixarna och ett par vassa spår av Chris Hülsbeck själv, så blir betyget med beröm godkänt den här gången. Men vi vet ju att han kan så otroligt mycket mer. Bara han försöker.

Av Niklas Lundqvist [2003-12-18]