Hem Kompositörer Intervjuer Artiklar Recensioner Kalender Nyheter Länkar Redaktionen Forum

Remix64

Hur skulle egentligen Commodore 64-låtarna ha låtit om de framfördes med riktiga instrument, av 80-talets riktigt stora musikikoner? Den frågan måste producenten till Remix64, Neil Carr, ha ställt sig ett flertal gånger innan han startade upp det här projektet. Carr är i normala fall redaktör på webbsidan Remix64, en sida som koncentrerar sig på remixer av just Commodore 64-material. Han frågade några av de duktigaste musikarrangörerna om de var intresserade att göra en skiva tillsammans. Saken var klar, och Remix64 föddes.

Skivkonvolutet är sprängfyllt med intressanta anekdoter, där både producenten och arrangören kommenterar varje låt. Men det inledningsvis mest intressanta med skivan är ändå det faktum att varje låt är en hyllning till en mer eller mindre känd artist, grupp eller producent som var verksam på det glada 80-talet. Man kan dock ana oråd över att detta skulle kunna hämma kvalitén på låtarna, eftersom arrangörerna nu måste hålla sig inom vissa ramar och bestämmelser. Men när man lyssnar på första låten så inser man att oron inte är befogad - det här låter stundtals helt fantastiskt.

Man blir alldeles varm inombords när man ser vilka hyllningar som finns med på Remix64. Undertecknad gläds särskilt åt personliga favoriter som Depeche Mode, Pet Shop Boys, Human League och Vangelis, medan pionjärer som Kraftwerk, Jean Michel Jarre och Mike Oldfield också representeras. Kul också att hyllningar till 80-talets riktiga demonproducenter dyker upp, i form av dediceringar till Trevor Horn (Buggles, Frankie Goes to Hollywood, Pet Shop Boys, Simple Minds, t.A.T.u.), Stock, Aitken & Waterman (Kylie Minogue, Rick Astley, Samantha Fox), Giorgio Moroder (Donna Summer, Irene Cara, Blondie) och Nile Rodgers (Diana Ross, Madonna, Duran Duran).

Med alla de här höjdarna känns det lite onödigt att klaga, men till nästa skiva (som i skrivande stund är på väg) skulle jag inte ha något emot att se namn som Alphaville, OMD, Brian Eno, Jan Hammer, Tangerine Dream, Harold Faltermeyer, Visage, Soft Cell, Ultravox och New Order på låtlistan. Nåja, man kan ju inte få allt här i världen, men hoppas kan man alltid.

De hyllningarna vi får hålla till godo med kompenserar dock ovanstående namns frånvaro - med råge! Musikarrangörerna har verkligen specialstuderat sina idoler in i minsta detalj, eftersom låtarna nästan uteslutande låter som något vederbörande kunde ha givit ut själv. Jag är till exempel övertygad om att självaste Vangelis Papathanassiou skulle ha varit stolt över ”Green Beret”, ett majestätiskt syntepos fyllt till bredden med alla möjliga häftiga effekter man kan tänka sig. Den här låten hade verkligen inte gjort bort sig om den funnits med i grekens episka filmsoundtrack till kultrullen Blade Runner. Denna version av ”Green Beret” röstades till och med fram som en av de tre bästa remixerna någonsin i klassiska C64-tidningen Zzap!64, vilket vittnar om att det är fler än jag som insett dess storhet.

Öppningsspåret ”Glider Rider” hör till plattans allra bästa, och det klargörs med en gång hur 80-talsinspirerad den här skivan är. Det är proppfullt med maffiga syntar och charmiga slingor - lyssna bara på sekvensen efter 1:42! Det är för övrigt ingen mindre än Chris Abbott som gör ett snyggt gästspel mot slutet av låten, i ett förlösande gitarrsolo. Bra gitarrspel dyker även upp i efterföljande låt, ”Ark Pandora”, den här gången av den mindre kända Marcel van den Hombergh. Låten i sig lyckas ypperligt med att både vara trogen originalet och dessutom addera en läcker Mike Oldfield-touch till kompositionen.

Endast en spelmusikkompositör har fått äran att hyllas på skivan, och roligt nog är det en av de absolut bästa: Chris Hülsbeck. Commodore 64 var nämligen Hülsbecks huvudsakliga format på 80-talet, innan han bytte till Amiga i samband med decennieskiftet. Låten ”Starball” är för övrigt en riktig pärla, med stor Hülsbeck-känsla i sig. I konvolutet menar Neil Carr att skivan innehåller alla typiska 80-talsstilar, och det stämmer faktiskt. ”Hollywood Poker Pro” är den stora discorökaren, ”Storm” den enorma dancebomben och ”Hyper Aggressive” den långt ifrån aggressiva balladen. Mycket bra låtar, alla tre.

Remix64 innehåller som de flesta andra skivor även ett och annat lågvattenmärke. Avslutande ”Nemesis the Warlock” är menat som en hyllning till Depeche Mode, men framstår snarare som en parodi. Låten består mest av en massa DM-liknande ljudeffekter och syntackord, medan remixaren Markus ”LMan” Klein ger ifrån sig påfrestande ylningar som ska föreställa Depeche Modes sångare Dave Gahan. Det här låter visserligen stundtals som något som utelämnades från plattan Construction Time Again från 1982, så i det skedet har man lyckats. Men det betyder ju inte automatiskt att det är skön musik för öronen. I övrigt finns det en handfull spår kring plattans mittenskift som går in genom det ena örat och ut genom det andra, utan att göra några större intryck däremellan.

Samtliga musikanter är alla skickliga hantverkare, men det är egentligen bara ex-C64-musikern Thomas Detert som verkligen sticker ut. Han är ansvarig för skivans två kanske bästa remixer, ”Green Beret” och ”Hyper Aggressive”, som båda har en lugnare ton än merparten av materialet. Detert imponerar så till den grad att jag bara måste tipsa Chris Abbott: låt killen göra en egen skiva med enbart episka versioner av C64-låtar! Om en sådan skiva någonsin får se dagens ljus så kan jag garantera att jag kommer stå först i kön för att få införskaffa den.

Men innan vi får se en sådan skiva så har jag inget emot att roa mig med Remix64 ett bra tag till. Det är en ambitiös satsning som kanske inte når upp i samma klass som Instant Remedy eller Back in Time 3, men som är riktigt festlig ändå. Det är dock ett måste att man uppskattar kraftigt 80-talsinspirerad musik såväl som klassiska Commodore 64-låtar - annars har man inte mycket att hämta här. Själv är jag mycket förtjust i båda delar, således är Remix64 rena himmelriket för mig.

Av Niklas Lundqvist [2003-03-26]

Kompositörer
Rob Hubbard
Martin Galway
Chris Hülsbeck
Ben Daglish
David Whittaker m.fl

Arrangörer
Markus Holler
Thomas Detert
Glyn R. Brown
Markus Klein
Marcel Donné m.fl.

Utgivet: 2002

Remix64

Speltid: 73:48

  1. Glider Rider
  2. Ark Pandora
  3. Green Beret
  4. Human Race 4
  5. Ocean Loader 1
  6. Red Max
  7. Deliverance
  8. Platoon
  9. Panther
  10. Defender of the Crown
  11. Ocean Loader IV
  12. Hollywood Poker Pro
  13. Storm
  14. Starball
  15. Hyper Aggressive
  16. Thrust
  17. Nemesis the Warlock


4 av 5

Till toppen© 2001-2012 Spelmusik.net