Distant Worlds: Music from Final Fantasy
David recenserar

Det första som slår mig när vi, aningen för mycket i sista sekunden och med andan i halsen anländer till våra sittplatser i Konserthuset, är hur odramatiskt konserten presenteras. Konserthusets chef Stefan Forsberg är numera van att presentera konserter med spelmusik, och även om han uttrycker glädje och stolthet över att Distant Worlds-premiären förlagts till Stockholm är det inga långa tal som konserten inleds med. Mellansnacken är också begränsade till ett minimum, det är ju musiken vi kommit för att höra!

”Don’t be Afraid”, slagsmålstemat från Final Fantasy VIII, kommer som tredje låt och det är först då konserten sparkar igång på allvar för min del. Inledande ”Liberi Fatali” känns blekare än på Joystick 2.0 i Malmö och ”To Zanarkand” som verkar vara en favorit för många tycker jag mest känns sömnig i full orkesterversion. Men ”Don’t be Afraid” har ett härligt tempo och inte minst ett riktigt smart videointro - där Squall (som tydligen heter ungefär ”skål” i den japanska versionen av Final Fantasy VIII) och de andra plötsligt hamnar i strid, till vilken musiken sätter igång.

Många har redan uttryckt sitt gillande över de videosekvenser som visades under konserten. Jag har i recensioner av tidigare spelkonserter varit ganska kritisk mot användandet av liknande filmsnuttar - men när det gäller Distant Worlds kan jag inte annat än att stämma in i hyllningarna. Videomaterialet var välproducerat och valt med stor omsorg. Det visades såväl finstämd spelgrafik från Midgars slumområden som detaljrika illustrationer signerade Yoshitaka Amano. För att inte tala om Chocobos allra första historiska framträdande från Final Fantasy II. Vid de tillfällen det inte fanns så mycket att se, som inslagen från kalkonrullen Advent Children under ”One-Winged Angel”, gick det som på tidigare konserter bra att blunda och bara njuta av musiken.

Ljudbilden kändes generellt mer Disneyfierad än tidigare symfonikonserter jag lyssnat på, och de finaste nyanserna i ”Aeris' Theme” och även ”To Zanarkand” kom inte riktigt fram. Dessutom hördes ett ständigt närvarande svagt surrande från någonstans upp mot taket, vilket jag förmodar var projektorn för de tidigare nämnda videosekvenserna och den störde en aning under de tystare partierna. Men detta var bara små frön av besvikelse i en i övrigt delikat musikkaka.

Flera av låtarna, som till exempel ”Opening ~ Bombing Mission”, ”Theme of Love” och operan från Final Fantasy VI, hördes också under 2004 års Japan-turné Tour de Japon. Under samma turné spelades även ett medley från de första tre spelen i serien innehållandes stycken som ”Final Fantasy II Overworld Theme” och ”Cute Little Tozas” från Final Fantasy III så när jag såg ett medley med samma namn i programmet antog jag att jag skulle få höra detsamma återigen. Men då hade jag glömt att det även spelades ett medley med samma namn, men inte med samma innehåll, under konserten 20020220: Music from Final Fantasy - och det var detta medley vi fick lyssna på i Stockholm. Att få höra ”Matoya’s Cave” från Final Fantasy, det första spelmusikstycke jag riktigt fastnade för - är egentligen tillräckligt för en lyckad kväll. Att några minuter senare bli helt golvad av ”Rebel Army” - den fantastiska avslutningen på bästa Final Fantasy-skivan Final Fantasy Symphonic Suite - så har man ett minne för livet. Det må vara ganska enkla melodier, men för mig är det precis där som Uematsus storhet ligger. ”Overworld Theme” från det första spelet ligger även den lagrad mitt i hjärnbarken och ger följaktligen fullt utslag på rysningsskalan.

Om man ska ge sig till att ranka Nobuo Uematsus största egenskaper som kompositör kommer nog inte variationen långt efter melodikänslan. Från bombastiska ”Opening ~ Bombing Mission”, vidare med näst intill sakrala ”Fisherman’s Horizon” från stundtals bortglömda men den här kvällen älskade av alla Final Fantasy VIII, för att sedan raskt kastas vidare till konsertens titeltema från Final Fantasy XI - ”Memoro de la Stono ~ Distant Worlds”. Den var mycket stämningsfull och en överraskning för min del.

Det fanns några låtar som innehöll det där lilla extra. Som den akustiska gitarr som kompletterade stråkar och blås i fartfyllda ”Vamo’ alla Flamenco” samt bitterljuva ”Dear Friends”. Just ”Dear Friends” ligger nära till att vara min Uematsu-favorit alla kategorier. Den har en enkelhet utan att vara det minsta simplistisk. Trots några lite utsvävande solopartier med gitarren lyckas Per Skareng fånga känslan i melodin alldeles utsökt.

Inte bara det ”lilla extra” utan en hel skopa av tro, hopp och kärlek får vi i ”Maria och Draco” - 12 minuter opera från Final Fantasy VI. Jag såg samma operascen i Japan för tre år sedan. Om man ska jämföra tycker jag de svenska operasångarna tillför en djupare dimension både tonmässigt (basen i Johan Schinklers röst är magnifik) och i närvarokänsla - trots att sångarna mest står stilla på scenen lyckas de förmedla budskapen i det storslagna stycket, särskilt Elisabet Strid som gör paradrollen som Maria/Celes. Filmsekvenserna direkt från SNES-spelet med den hetsiga dirigenten fungerar mest som ”comic relief” och jag kan inte undgå att snegla upp mot balkongerna för att se om jag kan få en skymt av Ultros.

Slutnumret ”One-Winged Angel” börjar kännas på gränsen till uttjatad i konsertsammanhang och är i jämförelse med resten av låtuppsättningen, kan jag tycka, inte riktigt värd det massiva gensvar den fick. Det var ändå ett bra framförande men för min del hade hellre konserten fått avslutas med det mer klassiska och sammanfattande ”Main Theme” från Final Fantasy-serien (även känt som Final Fantasy Theme/Prologue/Epilogue).

Slutintrycket är till största delen positivt. Professionellt och känslosamt, och publiken var verkligen med på noterna och ville ha mer, mer, mer! Förhandsdiskussionerna har mycket handlat om låtvalet, och även om det enligt mig kändes som ett mycket lyckat urval finns det definitivt tillräckligt med låtar för en Distant Worlds ver. 2.

Konserten den fjärde december var tillsammans med Halo-konserten för några månader sedan startskottet för mer inriktade och personliga spelkonserter i Sverige. Att det nu kommer World of Warcraft och Legend of Zelda-konserter känns nästan självskrivet för att tillfredsställa gamerpublikens näst intill omättliga sug. Frågan är om till exempel en Dragon Quest-konsert även skulle kunna uppskattas av de ordinarie besökarna i Konserthuset?

Ja, just det. ”Terra’s Theme” spelades också.

Av David Wallgren [2007-12-11]