Tour de Japon - Music from Final Fantasy
Osaka / Festival Hall / 04.04.16

Börjar att gå in från fel sida av Festival Hall-huset. Suck. Går runt till andra sidan, uppför en trappa med röd matta, och ser ett gäng (några hundra) japaner som står i en ganska lång kö för att köpa t-shirts, konserthäften och ”neckstraps”, med motiv från årets konsertturné, passande döpt till Tour de Japon för att alla fransktalande också ska förstå vad det handlar om. Undertiteln är Music from Final Fantasy, och det är väl den huvudsakliga anledningen att så många samlas. Konserten i Osaka är den sista på den Japanomspännande turnén, och spännande ska det bli!

Vi går in och sätter oss, på grund av begränsad framförhållning från min sida blev det platser uppe på andra våningen. Men lika bra var nog det, då det är en bra översikt över scenen om än ej direktkontakt med de som spelar. Några musiker sitter och stämmer sina instrument, för övrigt hörs bara ett förväntansfullt mummel. Ju mer tiden närmar sig, droppar fler och fler musiker in. Det är väl i princip fullt ställ, 30-40 st, som samlas runtom dirigentens centrala plats. Från vänster flygel, harpa, blåssektion, stor stråksektion, något xylofonliknande, slagverk och basfiol och nog även en och annan flöjt.

När dirigenten Taizo Takemoto anländer på utsatt tid applåderas det i hela salen, och orkestern sätter igång. Första stycket är actionfyllda ”Opening - Bombing Mission” från Final Fantasy VII. Passar fint som öppning. Den åtföljs av en fin sång från FFX som jag nog har hört förut, men nog nästan glömt … ”Zanarkand” kallas den tydligen, och visst låter det avlägset och ödsligt som sagans och verklighetens Samarkand.

Efter de två första sångerna är avklarade promenerar Nobuo själv under stort jubel in på scenen. En kvinnlig intervjuare (tror jag, det var hennes roll under konserten i alla fall) gör honom sällskap. De båda snackar, skämtar och skrattar om diverse olika saker. Senare under konserten passar de även på att göra reklam för ganska nyutkomna Final Fantasy Song Book och Uematsu svarar även på frågor, dock tid endast för tre stycken, från publiken.

Måste erkänna att jag inte lyssnat mycket på de senaste två delarna i (den till synes eviga) serien, men ”Ronfaure” från Final Fantasy XI låter helt klart pampig och kraftfull, men ändå omisskännelig melodi. Men den bleknar ändå i jämförelse med ”Aeris’ Theme”. Helt fantastiskt, vet inte hur man annars ska beskriva det. Inte skojigt och hoppigt utan på allvar.

Ganska tröga ”The Oath” från åttonde delen följs av ”You’re Not Alone”, en av mina favoritlåtar från Final Fantasy IX, kanske just på grund av dess enkelhet. En liten känsla att något saknas, men ändå helt OK framförande.

Därefter är en tjugo minuters paus inlagd, under vilken jag tar det ganska lugnt. Laddar för andra akten.

Huvudtemat från Final Fantasy V känns som ännu en lyckad inledning, äventyrligt och ganska troget originalet. Men skulle lugnt kunna varit lite längre. ”Theme of Love” är vacker, men helt befriad från överraskningar. Men man måste väl få hämta andan lite också kanske.

Final Fantasy VII:s huvudtema är däremot som klippt och skuret för en slipad orkester. Vacker och grym låt, som växlar mellan olika stämningar. Väl genomfört, och ett bra exempel på den ”moderna” Final Fantasy-musikens storhet.

Uematsu dyker upp flera gånger under kvällen, vid ett tillfälle även i sällskap med en underlig maskförsedd man, som tydligen vad jag kan förstå ska efterlikna någon känd pro-wrestlare. Mannen i masken pratar bland annat om olika FF-spel. Han kopplar även ett grepp på Uematsu, som även fast han är förberedd, ser lite tagen ut efteråt… Ett lite absurt och oväntat inslag i alla fall.

Spelschemat är identiskt med det vi tidigare publicerat från Tokyo-konserten. Medleyt med musik från de tre första spelen i serien är hur som helst ett spännande moment, då jag tycker om och har lyssnat mycket på Uematsus tidiga verk, och inte kände till vilka låtar som ingick. Slutresultatet blev i alla fall; inledning med en fiolplock-kryddad ”Town Theme” från FFI, följt av den som vanligt vackra ”Overworld Theme” från FFII. Därefter spelas inte alltför oväntat, men överraskande välljudande ”Eternal Legend of Wind”, alltså ”Overworld Theme” från FFIII. Därefter blir det lite fart och tyngd, när hela blåssektionen hjälper till i ”Boss Battle Theme” från FFII. Medleyt avslutas med grymt svängiga ”Cute Little Tozas” från FFIII, Takemoto verkar ha kul, svänger med armarna och nästan hoppar på sin dirigentplats. Dock ingen Matoya. Liten tår i ögat.

Den påföljande operadelen är också ganska magnifik. Hur bra de egentligen sjunger har jag inte så bra uppfattning om, dessutom låter det lite svagt av sången upp till andra våningen … men vilken låt! Eller låtsvit rättare sagt, hela operainslaget i Final Fantasy VI avverkas. Det är två manliga och en kvinnlig sångare, de förra i svarta kostymer, hon i glittrande klänning. Kvällens höjdpunkt, igen, helt enkelt!

Stora applåder, orkestern börjar därefter röra sig utåt. Det dröjer dock inte länge förrän de återvänder för extranummer, och de är inte nödbedda. Först spelas ett nytt verk, en ganska lugn, enkel och stämningsfull låt från den kommande filmen Final Fantasy VII: Advent Children. Lite medeltids- och fantasytoner, det vill säga allt är som vanligt.

Sista överraskningen, som egentligen inte borde vara någon överraskning, känns bara helt självklar. ”Final Fantasy Theme”. Den första sången som skrevs blir den sista för kvällen. Så enkel och så vacker. Halvvägs in i låten springer Uematsu själv in, plockar upp en dirigentpinne och tar Takemotos plats under återigen stort jubel. Ännu en runda, och kvällen slutar med flaggan i topp. Blommor upp på scenen, och avtackning och stående ovationer till alla medverkande.

Uematsu pratade i mellansnacket om hur många melodier han hade skrivit, hur många exakt verkade inte helt klargjort, men det skulle ligga nånstans mellan 500 och 700. Med det i åtanke är det bara naturligt att alla inte kan bli nöjda, det finns alltid någon mer låt man önskar att höra. För mig var ”Aeris’ Theme” och avslutande extranumret värt hela biljettpriset och mer därtill, däremellan fanns vissa aningen oinspirerade moment, men överlag gjordes det bästa av låtarna, varav flera väl ändå är att betrakta som hits och tongivande för spelet de kom från. Kanske vissa av sångerna i sig själva inte är så långa, och därmed lätt blir repetitiva, men då variationen var stor var inte det något problem.

En jämförelse med en gammal favorit och klassiker, skivan Final Fantasy Symphonic Suite, är för mig oundviklig. Faktum är att det verkar gå att hitta lika många pärlor från de första två spelen som de första elva. Kanske är jag en bakåtsträvare, men det känns lite som utvecklingen har stagnerat efter del sju i serien, det känns inte längre som om varje del skulle kunna vara den sista. Men blandningen av nytt och gammalt var ändå inspirerande.

Kvar i minnet dröjer sig bilden av Uematsu när han springer och trycker händerna på publiken längst fram, innan han slutligen försvinner ut i kulisserna.

Av David Wallgren [2004-05-12]