Kompositör
Junya Nakano
Artikelnummer
SSCX-10036
Utgivet: 20 november 1999
Squaresoft. DigiCube. Ord som får många att tänka på bra musik. Och även om jag anser att det finns de som är bättre, så måste man erkänna att Square under åren har släppt en hel del mästerverk. Namn som Nobuo Uematsu, Hiroki Kikuta, och Yasunori Mitsuda har blivit välkända för alla som har fördjupat sig i spelmusik.
Men det finns så mycket mer! Square har så många fler mästerliga kompositörer, t.ex. Ryuji Sasai, Yoko Shimomura, Noriko Matsueda, Masaharu Iwata… Och så Junya Nakano. ”Junya Nakano, vem är det?”, kanske någon frågar. Nakano började på Square 1995 (dessförinnan jobbade han på Konami) som kompositör. Hans första verk var soundtracket till Treasure Conflix, vilket följdes av några låtar till Front Mission 2: Gun Hazard (tillsammans med Uematsu, Mitsuda, och Masashi Hamauzu). Men det var inte förrän Square började göra spel till Sonys PlayStation som Nakano verkligen började skina – efter en ganska vek start med ett par spår till Tobal No. 1 lyckades han få till ett riktigt mästerverk med soundtracket till Another Mind. Men det var inte förrän med Dewprism OST (det soundtrack jag ska recensera nu) som han verkligen slog igenom och skapade ett namn för sig. Den stil som smått hade skymtats i Another Mind drevs till perfektion i Dewprism. Det kan för övrigt också nämnas att Nakanos 18 låtar till Final Fantasy X är av samma höga klass som de till Dewprism, och de är vad som (för mig i alla fall) räddade soundtracket till det spelet.
Nog om kompositören, vad har vi då här? Först måste jag nog avvika ytterligare och berätta lite om spelet, eftersom de flesta inte ens verkar ha hört talas om det. Dewprism döptes om till Threads of Fate när det släpptes i Nordamerika sommaren 2000. Det kom (tyvärr) aldrig till Europa. Spelet är ett typiskt actionbaserat rollspel i 3D av typen Zelda: Ocarina of Time. Spelmässigt är det inte så speciellt – upplägget är väldigt enkelt, kontrollen är halvbra, och spelet är på tok för kort och enkelt. Det som räddar spelet är två saker: humorn och musiken. Humorn i detta spel är ypperlig! Jag tror aldrig att jag har spelat ett så hysteriskt roligt spel i hela mitt liv! Karaktärerna skiner av liv, och man kan nästan svära på att de är riktiga. Nog om det nu.
Musiken, då? Nakano skapade det perfekta soundtracket för detta spel. När man för första gången lyssnar på det så ska man inte ställa in sig på att höra någon mäktig fantasy-symfoni á la Uematsu eller något pompöst, dramatiskt stycke á la Sakimoto. Dewprism är väldigt avslappnat, väldigt ”relaxat”. Hela skivan flyter på som en varm, skön sommardag. Detta betyder självklart inte att det inte finns stunder av mörk dramatik eller mäktiga stridslåtar, nej, långt ifrån! Men helhetsintrycket är väldigt ljust och skönt, man kan inte hindra sig själv från att le eller trampa takten med fötterna. Det sistnämnda står klart direkt när man sätter igång den första skivan – ”Dewprism Main Theme” är den perfekta inledningen – hoppig, kraftfull, stark melodi. Det finns många andra exempel, som ”Passing Through the Forest”, ett av de bästa spåren. Denna komposition helt enkelt pulserar av liv, kraft, och ljus. Nakano är (som alla som har hört hans ambient-stycken från FFX vet) den perfekta ljudkonstnären – han målar lätt upp bilden av en ljus, luftig skog. När man lyssnar på denna låt känns det nästan som om man är där.
Ett annat bra exempel är ”Underground Ruins”, ett utmärkt syntstycke som har både en oslagbar melodi och ett oslagbart ”beat”. Man märker i denna låt (och i många andra) att Nakano nästan äger Kikutas talang för trummor och ”beats”. En annan specialitet som märks i ”Passing Through the Forest”, ”Maya’s Theme ~ A Graceful Princess”, “Roadblock”, och många andra är att Nakano gillar att “väva in” en svag elektronisk/techno-melodi i bakgrunden, och hålla den där hela tiden. Det kanske inte låter speciellt, men det är sådana små detaljer som höjer helhetsintrycket. Lyssna bara på de första sekunderna av ”Passing Through the Forest” (och om du tycker att jag har tjatat mycket om den låten – ja, den är så bra!), och lägg märke till hur ”effekten” fortsätter genom hela låten.
Jag nämnde tidigare att Dewprism var ett väldigt komiskt spel, fullt av humor. Reflekteras då detta i musiken? Självklart, men Nakano låter det aldrig gå över gränsen. Jag är mycket väl medveten om att många så kallade ”roliga” soundtrack ofta går över gränsen – ibland blir det så överdrivet att man bara vill spy. Lyckligtvis händer det aldrig på Dewprism OST. Ett exempel på det är ”Belle and Duke 1 (Enter Treasure Hunters)”. Detta är låten som spelas när man i spelet träffar på Belle och Duke, två arroganta (men klumpiga) skattletare. Låten börjar majestätiskt och med ”näsan uppe i vädret”, men efter ett tag kommer en komisk bit in. Låten tappar dock aldrig ”majestätet”, och lyckas blanda en komisk känsla med en ypperlig melodi utan att tappa värdigheten. Det samma kan sägas om många andra låtar på Dewprism OST.
OK, vi har många lugna, sköna låtar, en hel del komiska/roliga, men finns det inga action-stycken? Det är ju trots allt ett action-RPG! Jo, visst är soundtracket till stor del lugnt och avslappnat, men en hel del ”action” finns det ändå. De låtar som starkast sticker ut är bosslåtarna. Kontrasten mellan Nakanos stridslåtar och resten av skivan är fullständigt slående. Här sitter man och lyssnar på ett lugnt soundtrack, och blir helt plötsligt (praktiskt taget) överfallen av bombarderande trummor och grymma melodier!
De som har hört Nakanos bosslåtar i FFX kommer att känna igen sig – de kännetecknas av ett obarmhärtigt bombardemang av trummor och intensiva attacker av ljud. Om man jämför dem med t.ex. Uematsus bosslåtar så är de väldigt ”formlösa” och till en början kan en melodi vara svår att snappa upp. Men man märker efter ett tag hur perfekta de är – stycken som ”Magic Bursts ~ Final Battle 2”, och ”Charge! ~ Battle” får blodet att pumpa på vem som helst. Känslan av dramatik och fara går helt enkelt inte att undvika. Den bästa bosslåten är dock den något lugnare ”Roadblock”, den ”vanliga” bosslåten i spelet. Den är inte lika ”in your face” som de senare monsterkompositionerna, men den är mycket bättre relativt sett. Underbar techno!
Till ”action-stycken” måste man väl också räkna de låtar som spelas i de olika labyrinterna, slotten, grottorna, etc. Dessa är mycket mer ”passiva” än stridslåtarna, och passar mycket bättre in med resten av musiken. Jag har redan nämnt mästerverk som ”Passing Through the Forest” och ”Underground Ruins”, men det finns många fler! Låtar som ”Upper River Stream”, ”Rocky Mountain”, ”Rasdan” (som låter väldigt Chrono Cross-aktig), och ”Maya’s Theme ~ A Graceful Princess” (som trots titeln även spelas i ett torn) är perfekta både som egna musikstycken och passande för sina scenarier. Visserligen finns det mindre lyckade, som t.ex. ”Ghost Temple”, men överlag är labyrintlåtarna perfekta. Nakanos stil är tydlig – inte så direkt som andras, men mer ”fri”, eller ”luftig”. En perfekt mix av ambient och melodi är bästa sättet att beskriva det.
Men största delen av soundtracket består faktiskt inte av varken labyrintlåtar eller action-stycken. Dewprism är ett spel som satte väldigt stor vikt vid olika scenarier, man satsade exempelvis mycket mer på att utveckla karaktärerna och handlingen än att göra kontrollen perfekt. Detta reflekteras i musiken – de flesta låtarna är faktiskt från scener där karaktärerna pratar med varandra. Dessa sprider sig över hela färgspektrumet – lugna låtar för lugna scener, och mörka, dramatiska låtar för konfrontationer med skurkarna. De flesta är lugna eller väldigt glada. När man hör stycken som ”Feeling Good! (Sunny Smile)”, ”A Little Excited! (Elena’s Theme)” och ”Belle and Duke 2” kan man helt enkelt inte hindra smilet från att blossa ut i ansiktet.
Ett av soundtrackets absoluta höjdpunkter är prinsessan Mints låt ”Mint’s Theme ~ A Tomboyish Princess”, och de många variationerna på denna (som ”Mint’s Scheming 1” och ”Mint’s Scheming 2”). Denna låt är helt enkelt fantastisk – den låter både ”majestätisk” och helknäpp på samma gång (påminner faktiskt lite om låten ”Timber Owls” från Final Fantasy VIII OST, men mycket, mycket bättre). Det finns även mörkare låtar, t.ex. ”Trap Master”, ”Sorcery ~ Psycho Master”, ”Fear”, och ”Doll Master”. Dessa är precis så hemska och skrämmande som de bör vara, och även här gör Nakano det aldrig löjligt eller låter det gå till överdrift. Det finns en hel del sorgliga stycken – ”Reminiscence” och ”Bonded by Claire (Rue and Claire)” är nog de bästa här. Speciellt den senare är helt fantastisk! Man måste höra den för att förstå. Men det bästa stycket på soundtracket är förmodligen ”Reunion”. Denna låt är väldigt actionorienterad trots att det är en scenariolåt, och blandningen av stark melodi och pumpande technokraft får håret att stå i nacken!
Finns det inga dåliga låtar då? Jo, en del. Blood och Smokeys låtar är roliga i början, men man tröttnar snabbt på dem, och de är på tok för långa. Den sämsta låten är förmodligen ”Giving Out”, en väldigt tam komposition som är väldigt intetsägande. Men utav de 54 låtar som finns här är det väldigt få, förmodligen färre än fem, som jag verkligen skulle kalla dåliga.
Hursomhelst, trots några få svaga bitar så är Dewprism OST ett rent mästerverk. Jag tycker att det är synd och skam att denna skiva inte kommer att få den uppmärksamhet den förtjänar, på grund av att spelet inte sålde så bra, och att kompositören fortfarande är relativt okänd. Förhoppningsvis kommer fler lyssnare att upptäcka Nakano och hans magiska, helt unika stil efter succén med Final Fantasy X. För alla som stundvis längtar bort från all uppblåst dramatik som man ibland kan finna i de ”typiska” rollspelssoundtracken, och för alla som gillar musik som helt enkelt låter bra är detta soundtrack ett utmärkt val.
Jag har faktiskt hört nästan varenda soundtrack som Squaresoft tillsammans med DigiCube har släppt, och jag skulle vilja säga att Dewprism OST hör till de absolut bästa, om inte det bästa efter Hiroki Kikutas soundtrack till Seiken Densetsu 2 och 3. Håll utkik efter namnet Junya Nakano i framtiden…
Detta är en juvel ingen bör missa.
