Castlevania: Symphony of the Night OST

Castlevania-spelen har alltid haft bra och medryckande musik. Vem minns t.ex. inte ”Vampire Killer” till det klassiska Nintendo-spelet Castlevania från 1987? Just det stycket följde sedan med i många av uppföljarna, fast i nyare versioner. Här finns den dock för ovanlighetens skull inte med, men faktum är att Castlevania: Symphony of the Night klarar sig väldigt bra utan de gamla klassikerna.

Musiken är skriven av Michiru Yamane, som tillsammans med Yoko Shimomura är en av de få kvinnliga kompositörerna i spelmusikvärlden. Det mest kända hon gjort tidigare får väl räknas som musiken till det gamla Game Boy-spelet Teenage Mutant Ninja Turtles: Fall of the Foot Clan, vilket betyder att hon inte gjort speciellt mycket av intresse tidigare. Därför känns det extra förvånande att hon lyckas så fantastiskt bra med alla de olika musikstilar som klämts in i det här soundtracket. Här hoppar man friskt mellan klassiska symfonier och stenhård heavy metal, till futuristisk techno och charmig jazz. Mycket pekar på att de flesta personer kommer att hitta åtminstone någonting här att ta till sig, och i mitt fall måste jag säga att jag tycker om nästan allt som det bjuds på här! Skivan består av 34 spår, varav ett inte återfinns i spelet. Eftersom 34 låtar är ganska mycket så tillåts de bara köras igenom en gång vardera i de flesta fallen, innan de loopas och snabbt tonar ut.

Själv har jag alltid varit väldigt förtjust i alla häftiga rockstycken som Castlevania-spelen alltid bjuder på, och här är de bättre än någonsin! ”Prologue”, som spelas under spelets inledning då Richter Belmont springer uppför trapporna mot Draculas kammare, är ett bra exempel. Med en relativt enkel, men genialisk, gitarrslinga ackompanjerad av tjusiga orglar, skapar Yamane en av de bästa låtarna i Castlevanias historia.

Det finns fler imponerande låtar av det rockigare slaget. ”The Tragic Prince” är symfonirock när den är som allra bäst, komplett med tunga gitarriff och eleganta stråkar. Här finns också ett mittparti som jag tycker mycket om, med en liten xylofon som bryter av väldigt snyggt mot gitarrerna. ”Dracula Castle” har syntiga och varierande melodier som snabbt fastnar. Det är väl egentligen bara i bosstemat ”Festival of Servants” som de skräniga gitarrerna får gå lite för långt. Bossmelodierna håller ändå ovanligt hög kvalitet. I vissa soundtrack kan liknande teman bli jobbiga att lyssna på, eftersom de oftast mest går ut på att göra en stressad och uppspelt. Här fungerar de dock mestadels bra, tack vare att de är så melodiösa. ”Blood Relations” är den låten som imponerar mest, när den blandar futuristiska techno-beats med olycksbådande stråkar på ett förtjänstfullt vis.

Men vad vore ett Castlevania-soundtrack utan alla de klassiska partierna? Inte mycket. Tur, därför att det finns många av dem här, och de flesta är alldeles utsökta! Bäst är förmodligen 1700-talsinspirerade ”Wood Carving Partita”, som låter som något från filmen ”Amadeus”. Intromusiken, ”Moonlight Nocturne”, är precis lika pampig som i spelet, likaså den symfoniska ”Tower of Mist” som låter sanslöst vacker med alla sina stråkar och ljuva melodier. ”Requiem of the Gods” (rekviem, som betyder katolsk kyrkmässa för de döda) blandar ledsamma körer med domedagsklockor på ett otäckt sätt, medan ”Crystal Teardrop” skapar stämning med sina ekande vattendroppar och kanske den effektivaste orgeln jag någonsin hört. Skickliga spelare som lyckades ta sig till det uppochnedvända slottet i spelet kommer med förtjusning känna igen ”Finale Toccata”, som spelades i stort sett hela tiden mot slutet av spelet. Ytterligare en riktigt stor komposition på det här soundtracket.

Skivans överraskning måste ändå vara ”Wandering Ghosts”, som verkligen sticker ut med sitt jazziga arrangemang, storslagna blåsorkestrar och den funkiga basgången. Jag har annars aldrig varit speciellt förtjust i jazz överhuvudtaget, men Yamanes magiska fingertoppskänsla gör att de flesta kan ta till sig åtminstone något i hennes kompositioner. ”Wandering Ghosts” är helt klart min favorit på plattan, tillsammans med ”Prologue”.

Två vokala stycken finns också med, av blandad kvalitet dock. ”Nocturne” fanns faktiskt inte med i spelet någonstans, därför känns den extra intressant att lyssna på. Och även om den japanska sångerskans röst låter lite väl barnslig i vissa stunder så överlever låten tack vare den starka melodin. Det vokala slutstycket ”I am the Wind” är desto onödigare, den kändes malplacerad i spelet och fungerar relativt dåligt även på skivan. Amerikanskan Cynthia Harrel sjunger den visserligen ganska bra, och i balladsammanhang är den väl rätt okej. Men jag hade nog efterlyst något betydligt mäktigare som avslutning till ett Castlevania-spel, nu känns det lite väl tamt.

Problemet med spelmusik är oftast att den inte riktigt håller måttet utanför sitt sammanhang, det vill säga att den passar till spelet, men inte i CD-spelaren. Michiru Yamanes tonsättningar står dock i de flesta fall utmärkt på egna ben, och det blir en enda lång njutning att lyssna igenom denna skiva. Sammantaget känns Castlevania: Symphony of the Night OST som ett riktigt bra och disparat soundtrack, som lyckligtvis är relativt lätt att få tag på, och inte kostar det en förmögenhet heller. Michiru Yamane är helt enkelt en väldigt skicklig och mångsidig kompositör, som jag verkligen hoppas får uppdraget att skriva musiken till nästa del i Castlevania-sagan.

Kvinnor kan!

Av Niklas Lundqvist [2002-01-29]