Hem Kompositörer Intervjuer Artiklar Recensioner Kalender Nyheter Länkar Redaktionen Forum

Apidya Soundtrack

År 1991 dök det märkliga lilla spelet Apidya upp till Amiga, ett shoot ’em up som bäst kan beskrivas som R-Type - fast med insekter istället för rymdfarkoster! Upplägget var minst sagt bisarrt; som en liten geting surrade man fram genom banor som kunde utspela sig i exempelvis en damm eller en trädgård. Bara på första banan fick man stifta bekantskap med gräshoppor, sniglar, skalbaggar, fjärilar och andra smådjur. På andra banan dök det till och med upp en ilsken gädda (!), vilket knappast kan tillhöra vanligheterna i spel, förutom i fiskesimulatorer då. All denna galenskap, tillsammans med ett mycket svängigt soundtrack av en viss Chris Hülsbeck, resulterade i en spelupplevelse utöver det vanliga.

Året därpå dök det upp ett soundtrack till spelet, fast inte med originalmusiken, utan med låtarna uppiffade i Chris Hülsbecks studio. Skivan innehåller inte bara svängiga 80-talsdängor utan även maffiga orkestrala toner. Inledande ”Apidya Theme” är ett av den senare sorten, ”Game Over” ett annat. De är båda väldigt typiskt Hülsbeck-pampiga, skillnaden är väl egentligen främst att den förstnämnda går i dur och den sistnämnda i moll. Det är riktigt vackra kompositioner, och det är inte så konstigt att just det här spelet ska representera Chris Hülsbeck under Games Convention-konserten i Leipzig den 20 augusti.

Till Apidya har Hülsbeck skrivit både ett och annat gediget stycke. Bäst är ”War at Meadow’s Edge”, låten från första banan, som är en riktig dynamit, även för att vara Hülsbeck. Melodin är karaktäristisk för tyskens säregna stil och den pigga energin går inte att ta fel på. I efterföljande ”The Pond” imiterar han sina idoler Pet Shop Boys, med en melankolisk melodislinga ovanpå taktfasta beats. Ännu en hit radas upp i ”Sewer’s Blast”, som med sina skrikande elgitarrer och smittande melodi lyckas förmedla den där härligt euforiska känslan. Mest 80-talsfärgad är annars ”Credits”, en mycket skön låt som man gärna dansar till. Om det någon gång gjordes en bra samlingsskiva (det har släppts ett par mediokra) med spridda spår från Hülsbecks karriär så skulle dessa fyra låtar platsa där utan problem.

Av titeln att döma så låter ju inte ”Techno Party” något vidare lovande, och det är mycket riktigt en rörig historia. Den är dock intressant tack vare två saker. För det första så är introt detsamma som tokstollarna i tyska bandet Scooter använde i singelversionen av sin hit ”Call Me Mañana” från 1998, men det är oklart om det är låtstöld eller användande av samma ljudbibliotek som är orsaken. När det gäller det andra så är det definitivt så att svenska technogruppen Antiloop och Hülsbeck använder sig av samma ljudbibliotek, ty det är samma röstsamplingar som används i ”Techno Party” och Antiloops ”Let Your Body Free”. Detta inträffade även på To be on Top-skivan, där låten ”How Do Ya Feel” har samma röstsampling som svenskarnas ”So Good”. Jag skulle för övrigt gissa att detta är mer genant för Antiloop än för mister Hülsbeck.

Efter spår 8 är det slut med Apidya-låtarna, vilket är förklarligt eftersom spelet inte hade fler än fem banor. Men istället för att ge skivan en värdig sorti så beslutade sig Hülsbeck för att klämma in sex spår till för att ge skivan mer värde. En fin tanke, men någon borde ha talat om för honom att en skiva med 40 fantastiska minuter alltid är bättre än en med 75 ojämna. De sex låtarna är nämligen allt annat än bra, vilket kraftigt drar ner skivans helhetsintryck.

Chris Hülsbeck står förvisso med som låtskrivare till spår 9, ”Crazy Lover”, tillsammans med Pseudo D. Och visst har just den låten en acceptabel melodi och ett hyfsat discoarrangemang, men allt förstörs tyvärr av två mindre begåvade sångare. Efter ”Crazy Lover” får dock Hülsbecks måttligt skickliga vänner klara sig själva, och det är då allt verkligen går åt skogen. Värst av dem alla är just Pseudo D som lyckas med bedriften att sabotera alltihop helt på egen hand. ”Trip Like That” får en verkligen att längta efter MC Hammer igen, med pinsamma sångtexter som: ”Across the street there’s a pack of five freaks, Lookin’ at me invitingly, But before I could pull one of them like trout, Those girlies freaked out and said: ’THEY HAVE NOT LIVED YET…’” Det är bara så fruktansvärt uselt och obegripligt att man inte vet om man ska skratta eller gråta.

”Freedom” och ”Breakout” kommer från samme man, och de är inte direkt geniala de heller. Sedan har vi ”Theme from Merland”, gjord av Ramiro Vaca, och det är förmodligen den minst dåliga av de kompositioner som Hülsbeck inte varit inblandad i. Låten känns dock som en alldeles för tam hyllning till Hülsbeck, och jag är säker på att denne inte skulle ta i hantverket ens med tång. Ännu tråkigare är låten av Rudolf Stember, Hülsbecks evige vapendragare, som på ett underligt och lite obehagligt vis alltid lyckas hitta in till studion varje gång hans vän ska spela in skivor. Stembers ”Blade of Fate” är en riktigt utdragen och seg komposition, och ger skivan värsta tänkbara avrundning.

Som David Wallgren konstaterade i recensionen av skivan Rainbows; Chris Hülsbeck är en duktig låtskrivare, men han har riktigt dåligt omdöme när det gäller andras låtar, vilket hindrar Apidya Soundtrack från att komma upp i samma klass som till exempel Turrican OST. Lite synd, eftersom några av Hülsbecks allra bästa kompositioner faktiskt går att hitta på den här skivan. Så om du köper den, tryck för all del på ”stopp”-knappen när spår 8 tonat ut. För din egen skull.

Av Niklas Lundqvist [2003-08-12]

Kompositörer
Chris Hülsbeck
Pseudo D
Ramiro Vaca
Rudolf Stember

Artikelnummer
ACD2

Utgivet: 1992

Apidya Soundtrack

Speltid: 73:19

  1. Apidya Theme
  2. War at Meadow's Edge
  3. The Pond
  4. Sewer's Blast
  5. Techno Party
  6. Boss Panic
  7. Credits
  8. Game Over
  9. Crazy Lover
  10. Trip Like That
  11. Freedom
  12. Breakout
  13. Theme from Merland
  14. Blade of Fate


3.5 av 5

Till toppen© 2001-2012 Spelmusik.net