Wild Arms Original Game Soundtrack

Många förbisåg Wild Arms när det släpptes här, vilket kan ha sin förklaring i att ett litet spel vid namn Final Fantasy VII förtrollade en hel generation rollspelare i samma veva. Dessa stackare gjorde alla ett enormt misstag, då Wild Arms tillsammans med Suikoden och Star Ocean: The Second Story utan problem är det bästa i sin genre som släpptes till PlayStation (det vill säga om man exkluderar alla de spelen som dåvarande Square hann ge ut).

Sonys rollspelsbidrag till sin egen konsol beskrivs bäst som en lättsam hybrid mellan Final Fantasy och Zelda. Eftersom spelet släpptes redan 1996 så dras det av något grovhuggen grafik (även för sin tid), men vem bryr sig när man kan lyssna på den vackra musiken medan man spelar? För melodierna står Michiko Naruke, som har gjort ett beundransvärt jobb med soundtracket som koncept. Naruke skrev även musiken till de två uppföljarna samt uppgraderingen Wild Arms Alter Code: F till PlayStation2, men de glömmer vi. Det är i Wild Arms hon visar vart skåpet ska stå.

Den klassiska inledningen ”Into the Wilderness” är tongivande för hur större delen av skivan låter. Kompositionerna utstrålar värme och lyster, raka motsatsen till den betydligt kallare musiken i till exempel Final Fantasy VII. Det är akustiska gitarrer, panflöjter, stråkar, munspel och ljuvliga melodier, som ibland visslas fram! Den här känslan går som en röd tråd genom skivan, som bäst beskrivs som ett möte mellan vilda västern och japanska melodislingor. Man kommer osökt att tänka på Sergio Leones spaghettivästerns när låtar som ”Whistle of the Warrior” radas upp. Det mest klockrena plagiatet (eller hyllningen, om man så vill) är dock ”Lone Bird in the Shire”, som inte är så lite lik ledmotivet till ”Den gode, den onde och den fule”. Är Ennio Morricone informerad?

Bara för att Wild Arms OST innehåller sin beskärda del av västerninfluenser så betyder inte detta att skivan saknar de fundament som vi förknippar med rollspel och dess musik. De som föredrar starka byteman gör till exempel bäst i att lyssna på ”Town” eller ”Village of the Eru”. Själv är jag väldigt förtjust i labyrinttemat ”Castle of Flames”, med en trevande pianoslinga som kunde ha hämtats från Silent Hill. Naruke har även fått till ett ovanligt snärtigt kamptema i ”Critical Hit!”, en låt som fortfarande håller efter alla dessa år. Mitt i allt detta finns det dessutom ett sångtema till spelets ursprungliga japanska slut, ”Ending Theme – Promise to the Blue Sky”. En småtrevlig låt som säkert inte hade gjort bort sig om den tävlat i svenska Melodifestivalen. Typisk J-pop, helt enkelt.

Med så många bra låtar är det synd och skam att soundtracket i övrigt lämnar en hel del att önska. Som så ofta annars rör det sig om musik som fanns med i spelet men som saknas på skivan. Dessvärre är Wild Arms något av ett extremfall, många kompositioner har fått stryka på foten. Att till exempel sluttemat från den amerikanska versionen av spelet saknas har sin förklaring i att den inte fanns med någonstans i orginalspelet, men i övrigt finns det inga ursäkter. Behöver jag ens nämna att detta borde ha varit en dubbelskiva?

Förutom debaclet med de uteblivna spåren så irriterar även de obligatoriska tramskompositionerna (”Not a Plain Child, but a Young Lady!”, exempelvis), men detta vägs upp med råge av alla pärlor som Naruke skrivit. Lyssna bara på ”Clash and a Promise”, ett odiskutabelt mästerverk och den bästa låten på skivan tillsammans med öppningsspåret.

Om man tycker att kombination väst och öst låter som en spännande idé så är det bara att söka upp Wild Arms OST omedelbart. Själv är jag helsåld. Jag menar, hur kan man inte gilla ett soundtrack av det här slaget?

Av Niklas Lundqvist [2005-05-20]