The Black Mages

Jag kommer fortfarande ihåg när jag hörde The Black Mages för allra första gången, för ganska precis fyra år sedan. Utan att veta vad det var för något drog jag igång låten i fråga, och golvades omedelbart av hur sagolikt bra det lät. Ett kristallklart syntarpeggio följdes av en skenande gitarrslinga som antände allt den vidrörde, med en melodi som kändes väldigt bekant. Det handlade förstås om ”Clash on the Big Bridge”, det första smakprovet från kommande skivan med The Black Mages, som skulle innehålla hårdrockstolkningar av de mest älskade stridslåtarna från Final Fantasy-serien. Det var bara att börja räkna dagarna till skivsläppet.

Förväntningarna var såklart skyhöga efter ”Clash on the Big Bridge”, och med facit i hand uppnåddes de inte. Detta betyder inte per automatik att The Black Mages är skräp, men samtidigt känns det som att man har slarvat bort vissa möjligheter i onödan. Det går förstås att argumentera för att ”Clash on the Big Bridge”, som baseras på ”Battle with Gilgamesh” från Final Fantasy V, i sig är omöjlig att toppa. Originalet är otvivelaktigt Nobuo Uematsus bästa stridslåt och är som gjord för att framföras med tunga riff och vassa gitarrsolon. Däremot kan det ifrågasättas om precis alla låtar på skivan verkligen lämpar sig för den här typen av hårdrocksbehandling.

”Battle Scene” (från första Final Fantasy) är en ganska trevande inledning och inte den klockrena öppning man förväntar sig, men bjuder ändå på ett par intressanta idéer. Samma problem som präglar den låten dyker även upp i ”Battle Scene II” - var är gitarrerna? I båda låtarna är det syntarna som tar hand om alla framträdande melodier och solon, medan gitarrerna reduceras till att spela andrafiol. Jag har absolut inget problem med syntar i vanliga fall, men på en sådan här skiva faller lite av poängen när gitarrerna är så frånvarande.

Det går också att ha synpunkter på hur vissa av låtarna har arrangerats. En på pappret självklar favorit som ”Those Who Fight Further” (bosslåten från Final Fantasy VII) låter som en ren och skär kopia av originalet fast med bättre ljudkvalitet, vilket känns lite väl simpelt och förutsägbart. Vissa låtval är dessutom högst tveksamma, och techno-experimentet ”J-E-N-O-V-A” faller mycket riktigt relativt platt. Sedan må Tsuyoshi Sekito (Brave Fencer Musashi) och Kenichiro Fukui (Einhänder) vara proffsiga, men deras arrangemang känns överlag lite väl kliniska och artificiella. Jag efterlyser mer skit under naglarna, mer tyngd, mer liv! Gör en thrash-version av ”Those Who Fight Further” till The Black Mages 3, så kan vi snacka sen.

Föga otippat så saknas en hel rad personliga favoriter från serien. Det känns relativt självklart att Square Enix från första början har planerat en franchise för The Black Mages-serien och därmed inte ville använda alla godbitar med en gång. Men samtidigt har Nobuo Uematsu ändå skrivit så många pärlor genom åren att mediokra bitar som ”Battle Scene II” inte borde kunna platsa. Var är ”The Landing”? ”The Birth of God”? “The Dark Messenger”?

Nu kanske det låter som att The Black Mages kommer att åka på en sågning utan dess like, men här finns flera gottgörande kvaliteter. Förpackningen, med det stilrena svarta omslaget och fodralbilden på ett pojkrum med en elgitarr och en Halford-tröja på väggen är till att börja med helt rätt. Flera av låtarna är dessutom riktigt medryckande, i synnerhet de från Final Fantasy VI. ”The Decisive Battle” är klart hårdast på skivan (dubbla trumpedaler!) och är enda spåret som nästan klarar av att konkurrera ut ”Clash on the Big Bridge”. ”Battle Theme” från samma spel har utrustats med ett tjockt midtemporiff som andas Metallica runt ”black album”-eran och ”Force Your Way” från Final Fantasy VIII är också som skapt för en metal-tappning. Samtliga dessa låtar balanserar perfekt på gränsen mellan att vara originalet troget och samtidigt bygga in nya passager på ett smakfullt sätt.

Självklart har man inte utelämnat den bombastiska rockoperan ”Dancing Mad”, även om den är fem minuter kortare än Final Fantasy VI-versionen. Mastodontverket är ett kapitel för sig och låter stundtals alldeles makalöst, trots att orgelpartiet i mitten är lite väl utdraget och att det suttit mycket bättre med en riktig kör istället för risiga samplingar. Men vänta bara tills PLAY! A Video Game Symphony återkommer till Konserthuset i Stockholm i sommar med ”Dancing Mad” på repertoaren - då blir det här höjdpunkten.

Avsaknaden av riktig tyngd gör att The Black Mages inte kommer upp i samma nivå som till exempel Konamis snarlika serie Perfect Selection: Dracula Battle, men det är ändå ett album som växer med tiden. Om man sedan tar i beräkning att Uematsu & Co lagom till uppföljaren fick för sig att det som saknades med The Black Mages-konceptet var kassa sånginsatser och tramsiga orgelsolon, så framstår den här skivan som om möjligt ännu mer lyckad.

Av Niklas Lundqvist [2007-02-28]