Star Ocean: The Second Story OST

Nobuo Uematsu. Hiroki Kikuta. Yasunori Mitsuda. Koji Kondo. Akira Yamaoka. Där har ni listan över de absolut största kompositörerna Japan lyckats få fram inom spelmusiken, enligt mitt tycke. Dock saknar jag ett namn på listan för att den ska vara helt komplett. Vi talar om en kompositör som sedan sin debut i slutet av 80-talet skrivit mer spelmusik än kanske någon annan. Han heter Motoi Sakuraba, och Star Ocean: The Second Story OST är mästerverket som placerar honom bland de riktigt stora.

Rollspelet Star Ocean: The Second Story (uppföljaren till SNES-spelet Star Ocean) släpptes till PlayStation redan 1998, men det dröjde ända till april år 2000 innan den europeiska marknaden fick ta del av det. Det kan tyckas märkligt att spelets utgivare Enix inte försökte rida på den stora rollspelsvågen som dök upp efter Final Fantasy VII, utan lät fansen vänta hela två år på spelet. I Sverige hade dock få hört talas om Enix och deras Dragon Quest-serie, så Star Ocean: The Second Story lanserades inte med pompa och ståt här. Ändå försvann spelet relativt snabbt från spelbutikernas hyllor. Undertecknad var dock en av dem som säkrade ett exemplar tidigt, och kan därmed berätta vad spelet handlar om.

Handlingen utspelar sig i framtiden och kretsar kring de två huvudrollsinnehavarna Claude och Rena. Den unga soldaten Claude är ute på ett viktigt uppdrag i rymden, men teleporteras av misstag till planeten Expel. Det är där han träffar på den unga flickan Rena, som han snabbt fattar tycke för. Men allt står inte rätt till på Expel, utan planeten hotas av en enorm meteor som närmar sig skrämmande snabbt, varpå Claude och Rena tvingas ge sig ut på ett farligt äventyr för att hitta en lösning på problemet.

Handlingen ekar en hel del från föregående års Final Fantasy VII, särkilt i delen med den hotande meteoren, dessutom hade spelets huvudpersoner (Claude respektive Cloud) snarlika namn. Star Ocean: The Second Story lyckas kanske inte riktigt hålla jämna steg med de största rollspelen från Square, men utvecklaren Tri-Ace applicerade ändå en hel del hedervärda inslag. Bland annat tilläts man bygga upp sina karaktärer på ett sätt som sällan skådats och man kunde tillverka egna föremål. Dessutom var Expel en osannolikt vacker plats att vistas på. Det som talade emot spelet var framförallt de slumpmässiga striderna, som irriterade genom att dyka upp ungefär var femte sekund. På ett plan slog dock Star Ocean: The Second Story konkurrenten Final Fantasy VII på alla punkter. Ni kan säkert gissa vilket.

Motoi Sakurabas musik har i regel en episk ton, men han är även duktig på att skapa stämningar med mer lugna och atmosfäriska stycken. Mest känd är han dock för sina utflykter inom området action. På Star Ocean: The Second Story OST får vi smakprov på alla dessa kvalitéer redan i de första spåren. Spelets introduktionsfilm ”Silent the Universe” är precis så pampig som inledningen till ett spel med stor vinkling åt sciencefictionhållet ska vara, och sätter perfekt tonen för soundtracket. Efterföljande ”Feel Refreshed” är raka motsatsen, då det är ett avskalat pianostycke som låter allt annat än pampigt. Sedan dröjer det inte länge innan spelets kamptema, ”Stab the Sword of Justice”, dyker upp. I spelet blev det snabbt oerhört tröttsamt med den här musiken i öronen, men i efterhand är det bara att konstatera att det är en smått genialisk komposition, som är svår att sluta vissla på.

”The Venerable Forest” är ett viktigt spår på soundtracket. Mycket på grund av att låten spelas i den undersköna skogen där Claude och Rena möter varandra för första gången, men mest för att det är en arrangerad version av Renas tema, vilket också är huvudtemat på Star Ocean: The Second Story OST. Det blir anledning att återkomma till det temat längre fram, då det dyker upp med jämna mellanrum på soundtrackets andra skiva. Redan här är det dock lätt att se hur skicklig Sakuraba är på att måla upp landskap med hjälp av sina kompositioner. Nostalgiska spelare kommer att lyssna på låtarna och sedan drömma sig tillbaka till de gröna vidderna på planeten Expel.

Expel är inte av det folktomma slaget, utan här och var på planetens grönskande yta har små städer, byar och slott byggts. Glädjande nog har Sakuraba varit generös med spelets byteman, och de flesta städer har faktiskt egna låtar. Bland det värsta jag vet är när kompositörer återanvänder musik genom hela spel, därför är det skönt att vi slipper det här. Första kontakten med bylåtarna får vi i ”Pure a Stream”, temat till Renas hemstad Arlia. En varm och inbjudande komposition, som är väldigt talande för hur de flesta bylåtarna på första skivan låter. ”Weathercock” är en av de få låtar som spelas i mer än en by, men eftersom den är så charmig så är det inget att störa sig på. Även ”Moderate” och framförallt ”Cuddle” visar verkligen prov på fin känsla, med varma instrument och melodier som svänger från att vara melankoliska till upplyftande.

Närvarokänslan på soundtracket är imponerande, och ingen av låtarna känns malplacerade. Det råder liksom ingen tvekan om att majestätiska ”Sacred Song” hör hemma i Cross Castle, medan ”In a Lightsome Mood” porträtterar de livliga och lite ruffiga hamnstäderna. Sakurabas låtar är definitivt i samma klass som de fantasifulla miljöerna Tri-Ace har skapat, och att Expel är en av de vackraste platser RPG-världen skådat säger väl det mesta om låtarna på Star Ocean: The Second Story OST.

Det är ytterst sällan man tvivlar på Sakurabas kompetens, men bosstemat ”Dynamite” förblir tyvärr en inte alltigenom trevlig upplevelse. Det är tänkt att vara en instrumental heavy metal-låt, vilket är en god tanke, men melodin lämnar en del att önska, medan ljudet låter grötigt. Något som förstörde ytterligare i spelet var att karaktärerna utrustats med skrikiga och irriterande röster som de mer än gärna använde i striderna. Fraser som ”Here is the enemy!” och hånfulla ”Unexpectedly weak!” blev snabbt tröttsamma, och det kan vara en av anledningarna till att man inte ser tillbaka på ”Dynamite” med alltför positiva minnen.

Första skivan på soundtracket har två spår som höjer sig snäppet över mängden. Det första är karttemat ”Field of Exper” (japanerna har som många vet en förmåga att blanda ihop bokstäverna r och l) som inleder med underbart syntiga valthorn, som snart får sällskap av vackra flöjter tillsammans med ståtliga marschtrummor. Det andra guldkornet är labyrinttemat ”Pyroxene”, som spelas i Hoffman Ruins. Det är överlag rätt snålt med labyrintteman på första skivan (de bästa dyker upp på den andra) men här är ett som verkligen levererar. En suggestiv keyboardsekvens genomsyrar hela låten, dock är det den hänförande panflöjten som förblir mest minnesvärd.

Är det något Motoi Sakuraba kan, så är det techno. Hans låtar är inte jobbigt enformiga som mycket techno i spel kan vara, utan han sätter sin personliga prägel på allt han gör och förser sina låtar med svängiga melodier som aldrig sviker. Lyssna bara på fantastiska spår som ”Rescue Operation”, ”KA.MI.KA.ZE” eller ”The Climax of the Tower” och försök låta bli att stampa takten. Den sistnämnda låten är för övrigt en av sex låtar från Star Ocean: The Second Story OST som fick äran att användas igen på Sakurabas Valkyrie Profile OST. Fast det är en annan historia.

Soundtracket är uppbyggt på det kronologiska viset, och låtarna dyker nästan uteslutande upp i den ordningen vi får höra dem i spelet. Dystra ”Mysterious Dreams” som är sista låten som spelas på första skivan i spelet är till och med den sista riktiga låten vi får höra på soundtrackets första skiva. Efter den dyker det dock upp lite bonusspår, i form av olika melodier spelade av instrument som trumpet, piano och violin. I spelet fick man nämligen möjligheten att komponera egen musik, vilket var ett piggt inslag. På skiva brukar jag dock i regel ogilla den här formen av bonusmaterial, men på Star Ocean: The Second Story OST stör det inte nämnvärt.

Halvvägs in på soundtracket kan det vara lämpligt att påpeka den enda egentliga svagheten. Tyvärr är det, som så ofta på spelsoundtrack, själva upplägget på skivan som är bristfälligt. Star Ocean: The Second Story OST är den typen av soundtrack som verkligen hade tjänat på en extra skiva, så att man sluppit tona ut låtarna så snabbt. Vissa sköna kompositioner drabbas nu hårt, även om det lyckligtvis inte är på samma horribla nivå som på The Legend of Zelda: Ocarina of Time OST. Dessutom har Motoi Sakuraba haft den goda smaken att göra de allra bästa låtarna, som till exempel ”Field of Exper”, extra långa. Tack för det!

Första skivan är i huvudsak den ljusare av de två, och gör sitt jobb alldeles utmärkt. Men det är den andra skivan, där vi rör oss mot betydligt mörkare territorier, som definierar att Star Ocean: The Second Story OST är ett av de bästa RPG-soundtracken som någonsin skapats. Här börjar dessutom de olika versionerna av ”Theme of RENA” slå som spön i backen. Det kanske låter som något dåligt, men eftersom temat är så osannolikt starkt så blir det ett rent nöje att avnjuta de olika arrangemangen. Mest gripande är ”Lose One’s Illusions”, som spelas under spelets kanske starkaste ögonblick, som dock inte bör avslöjas.

Andra skivan har fått sitt eget karttema i ”Field of Nede”, som dock inte är lika omedelbart som sitt dito på första skivan men ändå starkt nog att kunna bära upp de flesta andra rollspel. Just detta spår är ganska ensamt om sin positiva melodi, då skiva nummer två nästan uteslutande går i melankolins tecken. Bästa exemplet är den mycket rörande melodin i ”Teary”, som är en underbar kontrast mot Sakurabas mer kampinriktade musik. Det är för övrigt temat till den fascinerande varelsen Synard, som fördelaktigt används som hjälpmedel i luften, då till de medryckande melodierna från ”Breezy Afternoon”.

Det okonventionella labyrinttemat ”Deadly Hatred” är en stor favorit, och kanske även det mörkaste spåret på hela soundtracket, med sina atmosfäriska synteffekter som bidragande orsak. Att utforska djupa och fuktiga grottor till den här Twin Peaks-doftande melodin, som hade gjort självaste Angelo Badalamenti stolt, gav obeskrivligt sköna rysningar nedför ryggraden i spelet. Nästan lika bra är ”Endlessly”, en pulserande rocklåt med sköna syntkörer, som ställer majoriteten av spelets kampteman i skamvrån. Det mest underskattade spåret på skivan är förmodligen ”White the Heart”, temat till den snötäckta byn Armlock. Här börjar vi närma oss spelets slutskede, vilket märks på den tryckta stämningen kompositionen ruvar på. Inte sedan Nobuo Uematsus ”You Can Hear the Cry of the Planet” från Final Fantasy VII OST har isiga landskap och snövita hustak porträtterats så väl.

Majoriteten av andra skivan på Star Ocean: The Second Story OST är långt ifrån glad och bekymmerslös, men det finns ett ljus i mörkret, i form av ett block med skojfriska låtar från spelets nöjesfält, Fun City. Här kunde karaktärerna bygga upp sina färdigheter och koppla bort omvärlden för en kort stund. Precis som mycket annat i Star Ocean: The Second Story så för detta tankarna till Final Fantasy VII, och det spelets motsvarighet Gold Saucer. Gillade man musiken därifrån lär man slå klackarna i taket åt kompositioner som ”Come on Bunny”.

Efter cirkusmusiken så börjar skivans grandiosa avslutning ta form. Startskottet är ett riktigt kraftfullt sådant. Mina damer och herrar, får jag lov att presentera ”Mission to the Deep Space”. De inledande syntackorden skulle utan problem kunna användas som ledmotiv till någon påkostad sciencefictionfilm, men här presenteras de tillsammans med trummor, gitarr, bas - det är bara sången som fattas. Kompositionen förvandlas därmed till progressiv rock av bästa slaget, och det är här Sakurabas rötter som keyboardist i bandet Deja-Vu gör störst avtryck. Det är en mästerligt genomförd komposition, med ett halsbrytande bassolo mot låtens slutsekunder som grädde på moset. ”Mission to the Deep Space” är helt enkelt den starkast lysande stjärnan på galaxen Motoi Sakuraba byggt åt oss i Star Ocean: The Second Story OST.

Mot slutet av skivan är det dags att stifta bekantskap med de sista bosslåtarna, vilka är flera stycken till antalet då man var tvungen att slå sig igenom ett helt gäng fulingar innan spelet var avklarat. Samtliga strider har fått egna teman, och de är alla av det tempostarka och melodiösa slaget. ”Best of Prey” imponerar stort, men det är i den allra sista bosslåten som Sakuraba visar musklerna på allvar. ”Integral Body and Imperfect Soul” inleder med ett långt orgelintro, som sedan bygger upp stämningen mot det förlösande technobeat som slutligen visar sig. Här får ”One-Winged Angel” från Final Fantasy VII OST en rejäl match.

Motoi Sakuraba har dock sparat den största smällkaramellen till spelets sluttema. Det här var innan ”Eyes on Me”, det vill säga innan alla spelmusikkompositörer började känna sig närmast tvingade att avsluta soundtracken med en smäktande ballad. Sluttemat till Star Ocean: The Second Story är istället en instrumental syntlåt, med en närmast hypnotisk melodislinga. ”We Form in Crystals” heter mästerverket, och är tacksamt nog nästan sex minuter långt. Under den tiden visar Sakuraba nästan hela sitt register, med bland annat dystra körer och en knivskarp violin. Fem år och åtskilliga låtar senare så framstår detta fortfarande som Motoi Sakurabas tveklöst största komposition någonsin.

Sakuraba kritiseras ofta av sina belackare för att inte variera sig tillräckligt, och ständigt spotta ur sig samma typ av soundtrack. Även om det kan diskuteras huruvida det finns en poäng i det påståendet, så är Star Ocean: The Second Story OST en stor knäpp på näsan för tvivlarna. Soundtracket rymmer allt från filmmusik och klassisk musik, till rock och techno - allt utfört med utsökt precision. Det är i mina ögon ett av de bästa soundtracken som skrivits för ett rollspel.

Star Ocean: The Second Story OST är idag ett sällsynt dubbelalbum, så se till att skaffa ditt eget exemplar innan det försvinner ut i rymden av utgångna spelsoundtrack. Det är kortfattat Motoi Sakurabas biljett till platsen i spelmusikkompositörernas Hall of Fame. Missa det inte.

Av Niklas Lundqvist [2004-02-15]