Sinfonia Drammatica

Att på en konsert blanda musik från två vitt skilda kompositörer som Chris Hülsbeck och Yoko Shimomura var ganska vågat men konserthuschefen Stefan Forsberg ville pröva något nytt. Resultatet blev en strålande konsert med över 1000 besökare. I Stockholms Konserthus hade dessa den 4 augusti samlats för att lyssna på några av Hülsbecks och Shimomuras mest kända verk.

Dagen till ära pryds konserthusets framsida av en gigantisk banderoll, ingången är utsmyckad med diverse illustrationer av till synes slumpvalt utvalda fantasifigurer och några av de stycken som ska framföras på konserten ljuder i högtalarna så att alla på Hötorget får en försmak på hur det kan låta i konsertsalen senare under kvällen.

För jag vet knappt vilken gång i ordningen sitter jag återigen på parkettplats i konserthusets oerhört vackra konsertsal. Inte en bildskärm syns till och det känns bra att nu kunna fokusera helt på musiken och musikerna. Så fort dirigenten Arnie Roth intar scenen uppstår ett stort jubel. Han är sedan flertalet spelkonserter ett känt namn för oss i publiken och att han är populär både bland publik och musiker råder det inga som helst tvivel om.

När skivan Drammatica - The Very Best of Yoko Shimomura släpptes våren 2008 kände jag direkt att det här är som gjort för en konsert. Att musiken för första gången skulle framföras just i Stockholm var inte något jag hade i tanken då, men så sitter jag där i Stora salen och hör titeltemat från Legend of Mana och dessutom Hülsbecks klassiska musik från The Great Giana Sisters. Dagen innan konsert var det återsamling för Kungliga Filharmonikerna efter semestertiden. Och efter en och en halv dags träning briljerar de stort. För en oinsatt är det svårt att förstå att det går att få allt på plats så snabbt, men det är kanske som Arnie Roth säger, att Kungliga Filharmonikerna är en av de absolut bästa orkestrar han har dirigerat.

Chris Hülsbecks tema från spelet med den något udda titeln Gem’X är ett strålande exempel på vilket fantastiskt arbete som har lagts ned på arrangemangen av musiken på Sinfonia Drammatica. Detta och en stor del av Hülsbecks stycken arrangerades av finländaren Jonne Valtonen för konserten Symphonic Shades som hölls i Köln för ett år sedan. Vissa stycken kan ta ett par lyssningar innan de sätter sig, men det slog mig redan i Köln att det här var en annan typ av arrangemang än de enligt standardmall A. Nämnde jag att Kungliga Filharmonikerna gjorde ett strålande jobb den här kvällen? En av de som stod för den mest imponerande insatsen var pianisten Stefan Lindgren. Med känsla satte han pianopartierna från Legend of Mana och avslutningen från Turrican II var helt makalös.

Kingdom Hearts tillhörde inte helt oväntat publikfavoriterna under kvällen, med inslag som ”Destati” och ”The Other Promise”. Både The Great Giana Sisters och Apidya II har tidigare ingått på Play-konserterna i Stockholm, men med nya arrangemang blev dessa två till helt nya upplevelser.

Efter konserten utbröt ett storslaget och långvarigt tack från publiken och Chris Hülsbeck och Yoko Shimomura fick den uppmärksamhet de förtjänade uppe på scenen. Ett riktigt bra extranummer är ett oannonserat stycke som inte framförts tidigare på konserten. Därför blev det extra effektfullt när ”Fantasia alla marcia” från Kingdom Hearts II ljöd i konsertsalen. Det är inte bara ett av Yoko Shimomuras mest älskade stycken utan också en perfekt avslutning.

Varje gång jag sitter i Stora salen i Stockholms Konserthus beundrar jag den imponerande orgeln och fantiserar om och hoppas på att få höra den användas. Det är med andra ord inga problem att hitta ingångar för nya spelkonserter framöver.

Av Johan Köhn [2009-09-09]