Score

När jag går längs Avenyn i Göteborg ser det ut att vara en helt vanlig torsdagskväll i november. Regnet duggar tätt och det är inte direkt feststämning ute på gatorna. I Göteborgs Konserthus sker dock någonting unikt denna kväll. På konserten Score framför Göteborgs Symfoniker tillsammans med Göteborgs Symfoniska Kör för första gången musik från tv- och datorspel. Efter Orvar Säfströms och Magnus Johanssons tidigare produktioner i Malmö och Umeå var det dags att visa göteborgarna att man med hög klass på arrangemang, orkester och dirigent kan övertyga även de mest ointresserade om att spelmusik framförd i en konsertsal är en oerhört stark musikupplevelse.

Snittåldern på publiken både på torsdags- och fredagskonserten var troligen runt 25, vilket inte var direkt oväntat. Även ett par äldre och yngre entusiaster hade dock letat sig till dessa unika konserter. Jag träffade en äldre dam som hade åkt ända från Lidköping för att hon fått information om Score och var nyfiken på musiken. Hon var efteråt djupt imponerad och berättade att hon gärna skulle ha gått även på fredagskonserten. Sådana berättelser får mig än mer övertygad om att spelmusik i liveformat berör såväl spelentusiaster som alla andra som brinner för bra musik. Efter att ha njutit av alla Joystick-konserter i Malmö de senaste åren och även Settings i Umeå är det bara att konstatera att konsertprogrammet för Score var något av en best of-lista från Orvar och Magnus tidigare produktioner, samt några nya spännande inslag.

Kentaro Hanedas klassiska stycke från Wizardry öppnar konserten smakfullt. Efter att Göteborgs Symfoniker har framfört musiken får publiken höra hur det låter när Nintendo Entertainment System på egen hand agerar orkester. Det är en viss skillnad på musik från ett ljudchip som gör det möjligt att använda endast ett fåtal ljudkanaler jämfört med en fullskalig symfoniorkester i en konsertsal.

Orvar Säfström berättar inlevelsefullt inför varje stycke om spelet varifrån musiken kommer. Det är ett bra sätt att introducera nya lyssnare eftersom musik ofta blir bättre när man har något att relatera till. Uncharted 2: Among Thieves var en av 2009 års stora spelupplevelser och i Göteborg bjuds vi på en svit med några av Greg Edmonsons kompositioner. Speciellt minnesvärd är inledningen med det vackra fiolpartiet. Sedan får vi först njuta av somriga toner från Suikoden följt av det enormt mäktiga öppningsstycket från Suikoden II. Det är svårt att inte beröras av Miki Higashinos mästerliga kompositioner. Lika svårt blir det när ”In Awe of the Power” från Shadow of the Colossus dundrar igång. Detta korta men oerhört intensiva stycke får mig på fall varje gång jag hör det, och när Göteborgs Symfoniker på ett träffsäkert sätt framför Kow Otanis oförglömliga musik är det svårt att inte sluta ögonen och bara le. Dirigenten Charles Hazlewood bidrar också för övrigt en hel del stämningen med sina inlevelsefulla gester. Jag har sällan skådat en så entusiastisk dirigent.

Jämför man publiken på torsdagskonserten med den på fredagen så är det en viss skillnad. På fredagen var det inte bara proppfullt i konsertsalen, det var även betydligt mer högljutt mellan styckena. Uppenbarligen var publiken så bra att musikerna kände att det var värt att sända ut ett tack levererat av Orvar Säfström efter pausen. En fin gest mot alla de som bidrog till stämningen.

Det som fick både publik och musiker att le brett var inte helt oväntat det mest klassiska spelmusiken har att erbjuda - Koji Kondos tema från Super Mario Bros. Medleyt som även bestod av musik från Super Metroid, Star Fox och The Legend of Zelda var utan tvekan en av höjdpunkterna. Sviten från Bioshock 2 berörde på fler än ett sätt - framåt slutet lät det som att kören hade förvandlats till zombier, då de utbrast i vad som skulle kunna beskrivas som motsatsen till skönsång. Bredden på konserten var i det stora hela påtaglig, men vid växlingen från klassisk Nintendo-musik till dessa galna Bioshock-toner var det så tydligt det kan bli.

Andra akten inleds med tre stycken från rymdeposet Xenosaga med musik signerad Yasunori Mitsuda. I lugna ”Ormus” får Göteborgs Symfoniska Kör klara sig på egen hand, vilket de gör alldeles utmärkt. ”The Miracle” är mer fartfylld, men fokus ligger även här på kören, medan ”Gnosis” utnyttjar orkestern i stor skala. Det är tunga toner som lätt får mig att drömma mig bort mot äventyr i en galax långt långt borta. Då soundtracket till Xenosaga bjuder på så många fina stycken får jag här en stark längtan att höra mer från samma spel och även från dess föregångare, Xenogears.

Sensommaren 2006 hölls den första spelkonserten signerad Orvar Säfström. Då framförde Malmö Symfoniorkester ett oerhört välarrangerat medley med musik från Commodore 64-klassiker. Mannen bakom detta var Jari Eskola som tidigare har arbetat med Göteborgs Symfoniker. Nu på Score framförs så äntligen Eskolas arrangemang av hans forna kollegor och det är lika bra idag som för fyra år sedan, med en sprudlande lekfullhet i M.U.L.E., galen fartfylldhet i Monty on the Run och tung intensitet i Delta. Alla Commodore 64-fanatiker fick här en högtidsstund.

Hiroki Kikuta har satt ett stort spår i spelvärlden med sin musik till det gamla rollspelet Secret of Mana som släpptes i början av 1990-talet. ”Fear of the Angels” är en väldigt känslostark melodi som gör sig utmärkt i den tappning som framförs på Score. Det inledande pianosolot är förtrollande - och sedan bär det av på ett musikaliskt äventyr som kan sammanfattas med fem ord: ett av kvällens bästa framföranden.

En helt annan stämning blir det när en svit från Quantic Dreams banbrytande spel Heavy Rain framförs. Det är säkerligen ingen lätt musik att ta in bara sådär, men för de som har upplevt spelet och fastnat för den dystra musiken är det här en fin stund. Ett på pappret spännande inslag var Mikael Karlssons musik till svenskutvecklade Battlefield: Bad Company 2. Dessvärre var de tunga militära tonerna inte alls särskilt inspirerande och det var svårt att känna sig engagerad. Ett typiskt stycke som säkerligen passar bra in i spelet, men har svårt att hävda sig utanför.

Mahito Yokotas och Koji Kondos musik till Super Mario Galaxy tillhör de främsta verken inom spelmusiken och att än en gång få höra den live är ett privilegium. Efter att först ha hört samma svit tidigare i år på Joystick 3.0 och sedan en annan version på Symphonic Legends i Köln senare under året skulle det kanske vara för mycket med samma musik igen. Men så är inte fallet - jag tycks ha hopplöst svårt att tröttna på Super Mario Galaxy.

Den inledande valsen är trollbindande, efterföljande ”The Star Festival” briljant och sedan fortsätter det. När hela orkestern brister ut i ”Gusty Garden Galaxy” är det bara att le och nypa sig i armen. Kan det verkligen låta så här bra live? Jag är golvad. Efter tunga avslutningen med ”King Bowser”, med en fantastisk insats av kören, är det bara att ställa sig upp och applådera Göteborgs Symfoniker, kören och dirigent Charles Hazlewood för en helt otrolig avslutning på en väl sammansatt konsert. Med tanke på publikens öronbedövande applåder både före och efter extranumret (”Helghast March” från Killzone) lär det finnas chans på fler spelkonserter i Göteborg framöver.

Av Johan Köhn [2010-11-28]