Number Nine

Det nionde albumet från Chris Hülsbeck fick till slut det enklaste möjliga namnet. Number Nine innehåller 15 nya låtar, med eko av en tid som varit, men som också har kopplingar till nutidens San Francisco. Hülsbeck härstammar ju ursprungligen från Tyskland men är numera verksam i Kalifornien, vars miljö fått låna flera motiv till albumets omslag och musikaliska innehåll.

Några spår som särskilt utmärker sig är “Lombard Street” som stundtals snuddar vid det där ohejdade ”Hülsbeck-drivet”, utan att för den skull alls förlita sig på nostalgikänslor. ”Germany Calling” känns vid en första lyssning märkligt välbekant. Den är som ett destillat av Chris Hülsbecks mest stämningsfulla låtar, men samtidigt helt ny och fräsch. ”Those Were the Days” låter först som om Enya och Röyksopp skulle samarbetat - atmosfäriskt stråkplock och blippigt kalla toner, som övergår i en väldigt smittande bitpopmix. Smittande är också öppningsspåret ”6000 Miles From Home” som gradvis ökar i intensitet, utan att för den skull gå överstyr.

”Tomorrow’s Yesterday” är något så ovanligt (för att komma från Hülsbeck) som en lyssningsbar låt med sångtext. Sångerskan ”Nina” påminner en aning om Mel C i ”I Turn to You”, men med ännu stramare sång. Låten är en bearbetning av vännen Doug Laurents tidigare osläppta inspelning och drar i denna remix åt technohållet. Även det andra vokala stycket, orkestrala powerballaden ”Stay”, är faktiskt helt okej.

Hülsbeck skriver i cd-häftet om livskamraten Dianes plötsliga och tragiska bortgång förra året och den svåra tiden därefter. Det finstämda och kraftfulla pianostycket ”Remembrance” komponerades under en period full av starka minnen. Skivan avslutas också med ett pianostycke, arrangerat av Jonne Valtonen - samma arrangemang som framfördes på Games Convention-konserten 2006, med musik från Turrican 3. Det hade ju faktiskt utlovats ett helt remixfritt album, men då detta är ett bonusspår får det vara med ändå. Melodimässigt en stark låt, produktionsmässigt lite tråkig med elpianokaraktär.

Som helhet är det ännu proffsigare, men också lite mer tillbakalutat och kontrollerat och kanske aldrig riktigt lika euforiskt som i höjdpunkterna från Hülsbecks forna dar. Men det finns heller inte, som på de flesta tidigare skivor från honom, några riktiga bottennapp att tala om överhuvudtaget. Number Nine är hög kvalitet rakt igenom, med ett stråk av melankoli som går igenom alla spåren. Flera av låtarna där Hülsbeck har samarbetat med vänner tillhör de bästa på skivan. Den är dessutom fullmatad (74 minuter) och det är bara positivt när det är så helgjutet. Genomtänkt bitpop med känsla som räcker ända till en eventuell Number Ten.

Av David Wallgren [2007-11-06]

Fotnot: Nya Number Nine, tillsammans med ett par andra Hülsbeck-skivor, finns numera även på iTunes. Se Chris Hülsbecks hemsida för mer detaljer. Det går även att ladda ner det medföljande cd-häftet.