Joystick

Efter några inledande ord från Orvar Säfström sparkar konserten igång till tonerna av Wizardry – ett rollspel som dykt upp på de flesta konsoler och datorer som fanns under 80-talet – men orkestern sitter fortfarande still. Det som istället hörs i högtalarsystemet är originalmusiken från NES-versionen av Wizardry ... efter denna humoristiska upptakt avbryter Orvar musiken och introducerar Malmö Symfoniorkester (MSO), som sedan tar vid och spelar ”sin” version av samma musik. Detta arrangemang av Wizardry finns faktiskt tidigare att avnjuta på skivan Game Music Concert ~ The Best Selection från 1991, men MSO:s version är nog så bra som den från då, och låten i sig är en klassisk rollspelsmelodi.

Medal of Honor kändes för mig som inte spelat det som en lite väl enahanda andra världskriget-melodi, men var ändå helt ok. Killzone till Playstation 2 däremot har, trots att det inte har någon musik under själva spelandet, flera mäktiga teman. ”Helghast March” kan mycket väl vara det bästa av dem. Låtvalet är en passning från Orvar Säfström som tidigare kritiserat valet av Metal Gear Solid-musik på Play som går rätt i mål. Här utnyttjas orkestern och kören verkligen fullt ut.

EverQuest II har måhända intressantare musik än World of Warcraft, men samtidigt går musiken i det sistnämnda verkligen inte heller av för hackor. De stycken från EverQuest II som spelades på Joystick kändes lite sömniga, och kanske också lite svåra att ta till sig då de saknade en tydlig melodi. Samtidigt var det intressanta stycken, och kanske sådana som man, vilket Orvar påpekade, inte tröttnar på efter hundratals timmar med spelet.

Den efterföljande ”Valkyrieritten” var häftig, och var antagligen en större utmaning att spela än de flesta av de andra låtarna, men kanske lite för lång om man var där främst för spelmusiken.

Super Mario Bros spelades i en lekfull och gungvänlig version, med flera varierande repetitioner av det välkända temat. Även dirigenten Stephen Coleman stod och gungade fram och tillbaka med kroppen till de stunsiga basgångarna. Det hade givetvis varit kul med fler Mario-teman från andra spel än det första, men samtidigt var det intressant att se hur den välkända melodin kunde klara sig på egen hand.

Commodore 64-medleyt var det enda stycke där de båda storbildsskärmarna visade bilder ur spelen. De hackande och pixliga svärdfajterna från inledande Defender of the Crown gav upphov till många glada och förvånade miner. Annars drog det stämningsfulla temat från Last Ninja hem det största jublet. Delta var riktigt röjig, och M.U.L.E. och Monty on the Run komiska och fartfyllda. Commando kändes lite blek mot SID-originalet, men sammanfattningsvis var ändå medleyt en av kvällens absoluta höjdpunkter.

Överlag kändes det som Malmö Symfoniorkester hade prickat formen, en av de låtar som satt säkrast var nog Spider-Man 3-medleyt. Det innehöll flera låtar från det kommande spelet, kanske fick det lite lång speltid, men man förstår om de vill visa upp det som de kämpat med att spela in den senaste tiden. Dessutom var kompositören själv, svensken Tobias Enhus ditflugen från Los Angeles, där för att avnjuta pricken över i:et på sin inspelningssejour i Sverige.

Taktiskt smart var det att spara de båda Final Fantasy-låtarna till slutet. Efter att varit på två orkesterkonserter med spelmusik innan, den ena med enbart Final Fantasy-låtar och den andra med flera sådana, kändes det smått absurt och overkligt när ”Tina’s Theme” äntligen hördes över hela Stortorget i Malmö. Arrangemanget var samma som på konserten 20020220: Music from Final Fantasy och är nog ett av de finaste som gjorts på ”Tina’s Theme”. Ändå var det inte förrän mot slutet som rysningarna började komma på allvar, det var först då den begynnande förvåningen började släppa.

Avslutningen med ”One-Winged Angel” kändes given men kanske lite förutsägbar. MSO och kören gjorde i alla fall en riktigt bra version. Så bra att Stephen Coleman kände sig tvungen till ett extranummer - ”Helghast Theme” från Killzone. Det var verkligen en klockren avrundning, helt klart ett av konsertens mäktigaste stycken, och säkert ett som tidigare varit okänt för många.

Som konsert och händelse har Joystick givetvis flera likheter med Play men det finns även viktiga skillnader. Att ha en insatt och intresserad presentatör i Orvar Säfström är en stor fördel, dirigenten Stephen Coleman kan koncentrera sig på sitt jobb och blir i mindre grad en galjonsfigur. Att det är utomhus ger plats för en långt större publik, men samtidigt går man miste om den fina akustik som finns i konserthus. Men då hela orkestern och kören är uppmickade ges det möjlighet att bakom mixerbordet styra enstaka instrument.

Att konserten var helt gratis att gå och lyssna på lockade också en helt annan publikblandning än Play, även om det givetvis fanns gott om inbitna spelare i publiken. Det var kul att se folkets reaktioner, och även om det var en del som mest verkade stå och röka och snacka med varandra under låtarna, var det övervägande glada miner. Orvar Säfströms låtpresentioner gjorde det lättare för den nya publiken att hänga med, och även vi ”insatta” lärde oss ett och annat. Slutligen kändes det som orkestern och kören hade en positiv och seriös inställning till det de spelade och sjöng, vilket i sin tur reflekterades i musiken.

Då vi på vägen från Göteborg mot Malmö passerade en handfull regnväder kan det inte beskrivas som annat än en sagolik tur att vi inte såg en droppe regn väl framme i Malmö. En alldeles lagom sval sommarkväll med helskön musik, vad mer kan man begära?

Av David Wallgren [2006-08-27]