Joystick 3.0

Det blev en rekordstart för spelkonserten Joystick i augusti 2006, då uppskattningsvis runt 17 000 samlades på Stortorget i Malmö för att lyssna på spelmusik live. Uppföljaren hölls i Malmö Konserthus november 2007 och den 21 maj 2010 var det dags att följa upp två succéer och uppgradera till Joystick 3.0.

Orvar Säfström och Magnus Johansson har återigen blandat urgammal spelmusik från Commodore 64-tiden med splitternya toner från nyligen släppta spel. En trogen gäst på samtliga Joystick-konserter är Joris de Man, den holländske kompositören som i år för sin musik till Killzone 2 fick ta emot det prestigefyllda engelska Ivor Novillo-priset i kategorin Best Original Video Game Score. Bioshock 1 och 2-kompositören Garry Schyman var också på plats. Han har bland annat även skrivit musiken till Dante’s Inferno, Destroy All Humans och ett flertal filmer och tv-serier.

Programmet för Joystick 3.0 bestod av en blandning från tidigare produktioner av Orvar Säfström och Magnus Johansson. Förra året anordnade de den mycket hyllade konserten Settings i Umeå och bland annat återfanns några av höjdpunkterna från den nu på programmet. För galningar som undertecknad, som har besökt samtliga tidigare konserter, var det därför till hälften nytt och hälften gammalt den här gången.

Under tre dagar inkluderat konsertdagen hade Malmö Konserthus förvandlats till en form av spelmässa, där besökarna kunde testa både gamla och nya spel och delta i tävlingar. Dreamhack var på plats och anordnade tävlingar och spelföreningen Terebi Ge-mu visade upp vad spelens värld har att erbjuda.

Sedan jag blev förälskad i musiken till Super Mario Galaxy för drygt två och ett halvt år sedan har jag sett fram emot att någon gång få möjlighet att höra den framföras live. Därför var det nästan självklart att Super Mario Galaxy-medleyt för mig skulle bli den största behållningen på Joystick 3.0. Inledningen med den oförglömliga valsen, övergången till ”The Star Festival” och sedan ”Gusty Garden Galaxy” som har ett driv och en melodi som inte går att värja sig emot. Avslutningen med ”King Bowser” är utmärkt - det är ett stycke som verkligen visar hur mångsidigt Mahito Yokota och Koji Kondos soundtrack är. Det finns inte mycket att klaga på här, faktum är att dessa stycken tillhör mina personliga favoriter. Skulle det hela ha avslutats med sluttemat ”Super Mario Galaxy” så skulle detta vara det perfekta Mario Galaxy-medleyt. Malmö Symfoniorkester gjorde här ett strålande jobb och det var glädjande att se ett flertal i både orkestern och i Malmö Operakör sitta och le vid framförandet, som så ofta när Mario-musik står på repertoaren.

Sedan huvudtemat från första Killzone spelades på Stortorget på första Joystick har det varit en personlig favorit. Inledningen med Killzone 2 fungerar tyvärr inte lika bra, det är inte alls samma melodiska känsla i ”The Birth of War” och ”Visari's Lament”, men dessa är ändå helt okej öppningsstycken. Då fungerar inledningen till Suikoden respektive Suikoden II betydligt bättre. Dessa två oerhört starka kompositioner av Miki Higashino har jag svårt att inte bli berörd av. ”Into a World of Illusions” är härligt varm och ”Opening” stark med sin tunga körsång.

Dragon Age: Origins var säkerligen för många ett minnesvärt inslag, men för mig gick det dessvärre nästan obemärkt förbi. Kanske krävs fler lyssningar för att hitta storheten i detta soundtrack, eller så finns den inte. Desto mer känsla upplevdes i de tre stycken från Xenosaga: Episode I som framfördes. Efter att ha hört ”Ormus”, ”The Miracle” och ”Gnosis” vill jag bara höra mer Xenosaga-musik live. Det finns så mycket att hämta i Yasunori Mitsudas tunga soundtrack. Jag skulle dessutom gärna höra musiken från Xenogears live, då den aldrig har framförts på en stor spelkonsert.

Garry Schyman hade åkt från USA för att uppleva Joystick 3.0 och självklart hyllades han med en Bioshock 2-svit och dessutom två kortare stycken från Dante's Inferno. De sistnämnda var stämningsfulla och gav mersmak och Bioshock 2-sviten var som väntat minst sagt annorlunda och till största del spännande, om än något lång. Det mest minnesvärda var när kören, efter att ha suttit tyst en längre stund, plötsligt bröt ut i en minst sagt udda körsång som mer lät som att en hord zombies fick för sig att sjunga allsång. Det märktes att vissa i publiken hoppade till vid ett flertal tillfällen, vilket inte var så märkligt då musiken skiftade väldigt och hela tiden överraskade.

Heavy Rain var för många en minnesvärd och alldeles speciell spelupplevelse. Här framfördes en svit bestående av de fyra huvudkaraktärernas respektive tema. För de som upplevt spelet, inklusive undertecknad, var det hela en känslosam upplevelse medan andra kanske upplevde det hela som lite väl lågmält. Desto livligare och lättsamt var det när det klassiska Nintendo-medleyt från Joystick 2.0 repriserades. Med självklara publikfavoriter som Mario och Zelda är det svårt att misslyckas. Metroid och Star Fox är dessutom en extra god krydda i detta mycket välgjorda medley. Shadow of the Colossus-sviten var en personlig höjdpunkt från Joystick 2.0 så den var ett mycket kärt återseende och resulterade återigen i gåshud.

Dirigenten Charles Hazlewood har en slående entusiasm, vilket märks extra tydligt i körpartierna i vissa stycken, då han stundtals gestikulerar så mycket att man skulle kunna tro att han själv stod i kören och sjöng för allt vad han har. Hans sätt att röra sig är minst sagt originellt och det bidrar till engagemang från publiken.

Orvar Säfström skötte som alltid sin roll som presentatör på ett utmärkt sätt. Denna gång var mellansnacket något nedtonat jämfört med på Joystick 2.0 då vi fick höra ganska ingående om vissa spel. Det kändes alldeles lagom nu. En detalj som dock är lurig när Orvar berättar om spel är att han då och då avslöjar lite för mycket om handlingen. I detta fall var det Dante's Inferno som fick en redig genomgång.

Joystick-konserterna har den mest varierade publiken jag har sett på någon spelkonsert. Här återfinns alltifrån barn i unga åldrar till pensionärer som är 70+. Jag tog tillfället i akt att fråga en äldre dam vad hon tyckte om konserten och fick till svar att det fanns många ”aha”-upplevelser. Hon såg minst sagt inspirerad ut och lyste verkligen upp när hon berättade om sin upplevelse. Tyvärr hade hon inte möjlighet att nämna titlarna på hennes favoritstycken, men det syntes med hela hennes uttryck att detta var någonting nytt och spännande. Det är precis så en bra konsert ska kännas.

Av Johan Köhn [2010-08-18]