Hanjuku Hero VS 3D Original Soundtrack

Den här skivan köpte jag för halva priset utan att egentligen veta något alls om den förutom kompositörens namn. Med tanke på att musiken är komponerad av den i övrigt välkände Nobuo Uematsu har det varit egendomligt lite mediebrus kring detta spel, vilket nog har sin grund i att inget av Hanjuku Hero-spelen är släppt utanför Japan. Inte ens när serien tog steget upp till PS2 i och med Hanjuku Hero VS 3D fick det någon release i USA. Senaste delen i serien kom nyligen till Nintendo DS och heter Egg Monster Heroes. Då ”Hanjuku” betyder ungefär ”löskokt” framgår det allt tydligare att hela serien är ett parodi-strategi-rpg för äggfetischister, och det som drivs med är mestadels den av Square själva utgivna Final Fantasy-serien. En uppskruvad motsvarighet till Nintendos Paper Mario, plus en massa ägg!

Högst medvetet låter många av låtarna som de kom från något NES-besläktat ljudchip. Låtar som ”Big Egg Battle”, ”Battle in a Distant Land” och ”Peaceful Kingdom” är i högsta grad ”chiptunes”, och skulle kunna ha funnits med i Final Fantasy III till NES utan att sticka ut alltför mycket. Det är möjligt att stilgreppet fungerar i spelet, som handlar om 2D:s kamp mot 3D (och av låtnamnen att döma ligger en fjärde dimension också och lurar i vassen), men dessa låtar är alldeles för repetitiva för att fungera i längden på skiva. Undantaget är ”Fight ~From Anger to Courage~” som är en Uematsu-dänga av klass, eller som en skulle låtit för femton år sedan.

I kontrast till blipp-bloppet står de tre låtarna med sång. Två av dem är mycket välgjorda pastischer på animesånger i 70-talsstil; en hjältesång, ”Fight! Hanjuku Hero” och en vemodig ballad, ”Without Yolk…”. Istället för som brukligt i japanska spelmusiksammanhang - en ljusröstad och skör kvinnoröst - hörs i Hanjuku Hero ingen annan än Isao Sasaki. Sasaki är drygt 60 år, var i princip Japans svar på Elvis under 1960-talet, och har medverkat i åtskilliga film-, tv-serie och röstskådespelarroller. Dessutom har han sjungit titelteman till många populära animeserier på 1970-talet. Hans mörka, uttrycksfulla och fullständigt allvarliga stämma står i kontrast till löjliga låttexter och Hanjuku Heros allmänt skojfriska inramning. Dessutom är produktionen på topp i dessa vokala stycken. Blåsintrumenten i Sasakis paradnummer ”Fight! Hanjuku Hero” är syntar, men de låter ändå njutbart och det är stor variation på tempo och intensitet i låten, vilket gör den mycket rolig att lyssna på. ”Without Yolk...” är likaledes medryckande - en smäktande ballad om en förlorad ... äggula(!).

”Without Yolk…” hörs också i en uppspeedad version; ”Katori’s Raging Blood” och funkar mycket bra även så. ”Sad Egg” är en långsam och vacker pianoversion av ”Fight! Hanjuku Hero”. Enligt min åsikt är ”Fight! Hanjuku Hero” och ”Without Yolk...” några av Uematsus vassaste melodier på flera år, och de funkar utmärkt även utan sång.

Sanslös paketering har Limited Edition av uppföljaren Hanjuku Hero IV till PS2 - Soundtrack ingår i paketet, som för övrigt innehåller musik av både Kenji Ito och Nobuo Uematsu, och ”The Hanjuku Mages” är uppenbarligen också med på ett hörn ...

Jag har ännu inte beskrivit den tredje vokala låten - spelets slutlåt, ”Hanjuku Ondo”, är inget annat en underhållning på högsta nivå. Isao Sasaki får här hjälp med sånginsatser av ”Hanjuku All-Stars” och det resulterar i en salig blandning av japansk rotvälska, överdådig schlager, barnvisa och psykedelia, vilket alltsammans utmynnar i kolossalt svängigt latinamerikanskt party!

”Conquest Prelude ~This Boss Music is Ritardando~” låter till stora delar som ett normalt bosstema från FF-serien, bara det att lite större tonvikt lagts på underliga syntljud och den går aningen långsammare än genomsnittet, men det funkar. Likt ett sista-boss-tema ljuder ”Dangerous Dirty Drive -3D-“ med mullrande orglar och ”Digital Predator” är antagligen sista bossens nästa inkarnation. Orglarna övergår i smattrande syntharmonier, inte helt olikt [insert valfritt FF-sista-boss-tema]. ”Alien Tribe” är i mitt tycke en av de mest lyckade av ”Battle”-låtarna, men även denna känns för tjatig i längden. ”You Should Hopelessly Yell” är äggtolkningen av ”One-Winged Angel”, en helt annan melodi, men de mässande körerna känns igen. Rätt cool faktiskt. Och ”Unreasonable Battle” är stundtals ”J.E.N.O.V.A”. Jag skulle antagligen kunna fortsätta så här några låtar till, klart är att skivan innehåller flera låtar som låter bekanta på olika sätt, men ändå lite plattare och tråkigare än vanligt, trots att de ska ha en komisk effekt.

Spelets skämtsamma framtoning märks även på låtnamnen. Vad sägs om ”Beyond the Quality”, eller varför inte ”Honkey Tonky Fantasy” som börjar likt ett vanligt fight-tema från något tidigt FF-spel, men växlar snabbt till ett galet Honkytonk-pianosolo. ”Byebye Party” är också pianofunk, som ackompanjerar en något underlig saxofon. Tänk uppskruvad ”Johnny C. Bad”, men här passar det faktiskt in. Underliga ”Unknown World” som börjar med recitationen ”ein, zwei, drei, vier” är som man kan misstänka aningen minimalistisk elektromusik. ”Without a Lovely Toy” är en ganska varm och mysig sång, med enbart stråkplockande, men annars vilar en lätt kylig stämning över flera av låtarna. Vidare finns en handfull löjliga remixar på ”Fanfare”-melodisnutten från Final Fantasy. Överlag känns en hel del av låtarna alltför framstressade, och mer som ramverk och idéer än färdiga låtar och dessutom är många av dem mycket korta.

Skivan avslutas med stämningsfulla ”On the Line... ” med nästan gregorianska körer. Om inte annat så ska Hanjuku Hero VS 3D berömmas för sin mångsidighet av stilar, och är kul att lyssna på om man vill ha något annorlunda. Till viss del bör nog Hirosato Noda som är ”Synthesizer Operator” för Hanjuku Hero VS 3D OST ges ära för den annorlunda ljudbilden. Samtidigt är detta sammelsurium av stilar skivans svaghet, då mycket av musiken känns identitetslös och lite melodifattig.

Avslutningsvis är de båda sjuttiotalsanimeinspirerade låtarna med tvättäkta sjuttiotalsanimesångaren Sasaki guld i mina öron. Låter bra och roligt även om man inte förstår de komiska poängerna i texten. Sasakis låga vibrato i versen till ”Fight! Hanjuku Hero” är nästan ensamt värt att inskaffa skivan för.

Av David Wallgren [2005-09-11]