Gamers X-Mas

David Westerlund och Erik Eklund har jobbat hårt och målinriktat de senaste åren för att ge alla gamers möjligheten att höra musiken från spel live. Efter lyckade konserter med musik från Final Fantasy 2009 tog de Castlevania till konserthuset 2010 och nu senast i mars i år anordnades konserten Level UPPsala, där en symfoniorkester spelade musik från ett flertal spelserier. Gamers X-Mas känns som en spirituell uppföljare, fast med en helt annan uppsättning musiker och ett band istället för en symfoniorkester. Denna gång stod nybildade ”Level Up!” för tonerna och det resulterade i en färgsprakande tillställning med alltifrån pianosolon, rock och pop till jazz, elgitarrsolon och gnistrande fiol- och flöjtspel. Även en okarina var med på ett hörn.

Från oss alla till er alla

Av titeln att döma skulle man kunna tro att konserten enbart bestod av julsånger, men syftet var snarare att skapa en egen form av julafton för oss gamers. David Westerlund skapar dock på sätt och vis riktig julstämning med att likt Kalle Ankas Jul bjuda på hälsningar från diverse karaktärer, fast här då från spelvärlden. Den första kommer från vår käre rörmokare. Det blir en julklingande inledning med musik från Super Mario 64, Yoshi’s Island och Super Mario World, med några skönt insmugna toner som även spelas just i inledningsfilmen i Kallas Ankas Jul. Sedan kastas vi ut i fantasyns värld, in till Alexandria i Final Fantasy IX. Det blir en sprakande tolkning av fartfyllda ”Feel My Blade”. Helt klart ett uppfriskande låtval.

Så dags för kvällens första sångnummer, ledmotivet ”Calling to the Night” från Metal Gear Solid: Portable Ops, som framförs av alltid lika skönsjungande Helena Vinderson. Efter att ha hört henne i ”Eyes on Me” på den tidigare Final Fantasy-turnén är det inte helt oväntat att Vinderson briljerar - och jag förstår om de som första gången hör hennes sång blir djupt imponerande. Låtvalet är något oväntat, men förstklassigt framfört.

Yoko Shimomuras smått legendariska musik till Street Fighter II kommer sällan ut i rampljuset på en scen, så det här var utan tvekan en av kvällens höjdpunkter bara genom att finnas med i programmet. Sedan att ”Level Up!” framför dessa sköna dängor på ett briljant sätt gör inte saken sämre. Robin Englund på elgitarr briljerar här och många av de mest minnesvärda melodierna från spelet finns med, däribland den personliga favoriten ”Ken Stage”. Det är svårt att inte vara nöjd om man håller Street Fighter nära sitt hjärta.

David Westerlund är en av bandmedlemmarna, värd för kvällen och dessutom producent för konserten. Han bjöd på ett pianosolo med temat Super Metroid. Det var dessvärre lite lurigt att hänga med i arrangemanget och jag upplevde det något svåråtkomligt. Men som alltid när David spelar så är det på ett imponerande sätt. Efter denna lugna pianostund kom så kvällens första chock: ett schlagerdoftande rockigt nummer från Persona 4, återigen med sång av Helena Vinderson. Detta är en spelserie jag inte har någon relation till och låten hade jag aldrig tidigare hört. Och den var tyvärr inte något jag fastnade för.

Desto roligare blev det när Donkey Kong Country presenterades med pompa och stått. Det finns så galet mycket bra musik att hämta från Rares klassiska spelserie och här fick jag äntligen höra ”Jib Jig” från Donkey Kong Country 2 i all sin ståtlighet, med magiskt fiolspel av Maria Eklund och en stor insats från hela bandet. Avslutningen med ”Gang-Plank Galleon” satte punkt för en av konserten absoluta höjdpunkter.

Euforin efter Donkey Kong fortsatte sedan vidare in i DuckTales. Inledningsvis får vi höra det klassiska temat från tv-serien med samma namn och även här är det en stor insats från ”Level Up!”. Det är tajt och låter briljant. Och det fortsätter in i ”The Moon”, som är ett smått legendariskt musikstycke i spelsammanhang. Här görs den rättvisa med ytterligare en strålande insats av bandet - och med en passande fin måne till bakgrund och helt rätt ljussättning.

Dags för mannen i blått

Den osannolikt starka första akten börjar lida mot sitt slut, men något av det bästa har sparats till sist: Ett Mega Man-medley. Det är något jag vet att många har väntat på länge och det är inte svårt att förstå varför. Öppningen från Mega Man 2 är ruggigt fin, med flöjt och fiol i fokus. Den efterföljande titelskärmsmusiken är grymt peppande. Sedan äntrar Dr. Wily musikaliskt scenen, och han vägrar att gå av. Temat återkommer ett flertal gånger och vissa tyckte säkert att det blev lite väl mycket av samma vara. Men samtidigt är just ”Dr. Wily” ett så ikoniskt tema och det är inte för inte som låten ofta hamnar högt på topplistor över den bästa spelmusiken någonsin. Efter en sådan ruggig första akt är det svårt att inte le i pausen.

Helena Vinderson inleder andra akten med ett något överraskande låtval från Silent Hill. Ledmotivet till Homecoming är helt klart ett gediget hantverk av Akira Yamaoka och ”Level Up!” visar sig kunna skapa ett riktigt bra Silent Hill-sound, mycket tack vare Love Meyerson på trummor och Robin Englund på elgitarr. Även om det säkert var många som inte kände igen låten så var det ett snyggt val och jag hoppas få höra mycket mer i samma stil framöver. David Westerlund blir så peppad av Helenas sång att han själv framför nästa låt, som utan tvekan är kvällens mest udda inslag. God Hand är ett hyfsat galet spel med (att döma av denna låt) lika galen musik. Det blir en skönt underhållande stund i Berwaldhallen och det är svårt att sluta le. Låten i sig är dock mest komisk och hamnar inte direkt på min topplista.

Erik Eklund träder fram och slår ett slag för musiken i PC-spel. Till min och säkert många andras glädje bjuds vi här på ett medley med musik från ett flertal klassiska datorspel. Det inleds fint med ett pianosolo bestående av musik från samtliga delar i The Elder Scrolls-serien, med en avslutning där även helt nya Skyrim ingår. Det starka temat som återkommer i flera delar av serien är riktigt bra, övrig musik sätter sig inte direkt. Erik briljerar dock med sitt pianospelande.

Efter ett litet inslag med skum musik från gamla Ski or Die kommer så en personlig favorit: The Secret of Monkey Island. Huvudtemat är utan tvekan ett av de bästa och mest klassiska inom spelmusiken och här får vi höra ett framförande troget originalet. Matilda Blomqvist sätter flöjtpartierna alldeles förträffligt och hela bandet spelar på topp här. Den höga kvaliteten i framförandet fortsätter när musik från Grim Fandango spelas. Här är det Maria Eklund på fiol som hörs mest och briljerar stort. Det blir ett oerhört skönt sväng! PC-hyllningen avslutas med Warcraft 2 som jag faktiskt inte alls känner igen musiken till men som är så pass bra att det är svårt att inte gilla. Jag slås dock av de hyfsat dåliga datoranimerade filmsekvenserna som visas. Det märks att det har hänt en del sedan spelet släpptes.

Helena Vinderson äntrar än en gång scenen och i ett snyggt och passande ljussatt (orange, blått och vitt) nummer sjunger hon ”Want You Gone” från Portal 2. Det är sannerligen en udda låt med ett udda tempo och det är svårt att jämföra Helenas sång med den lätt förvridna GLaDOS, men hon gör sången rättvisa på sitt sätt. Det är dock inte i närheten av lika starkt som ”Still Alive” som framfördes på Level UPPsala tidigare i år och det beror förstås mycket på låten i sig.

David Westerlund återupplivar minnen från Castlevania: The Concert som höll i Stockholms Konserthus förra året. Nu får vi höra en av mina absoluta höjdpunkter från den konserten, ”Calling from Heaven” med en gnistrande melodi och ett urstarkt fiolspel som är svårt att inte bli berörd av. Helt klart en favorit i repris - som visar sig bli en av höjdpunkterna även på denna konsert.

Allt har sitt slut

Tyvärr finns det en stor nackdel med denna konsert - den har ett slut. Men innan festen är över kommer ännu en personlig favorit. Chrono Trigger har jag förvisso hört förr i livesammanhang, men att få lyssna till ”Peaceful Days” och ”To Far Away Times” i versioner så trogna originalen, och så bra framförda, är ett privilegium. ”Battle with Magus” är inte heller fel, men det är de två förstnämnda som jag verkligen njuter extra mycket av. Så snyggt och stilfullt framfört att jag bockar och bugar.

David Westerlund inleder nästa inslag, The Legend of Zelda, med skön underhållning när han tar fram en okarina, ackompanjerad av den klassiska trudelutten från när Link öppnar en kista. Med en bakgrundsfilm från Ocarina of Time försöker David sig på att spela ”Zelda’s Lullaby”, med hjälp av Matilda Blomqvist på flöjt. Efter några (spelat) misslyckade försök sitter den - och publiken jublar. Sedan följer ett smakfullt framförande av ett flertal kända melodier som gör en lika glad som alltid. Det är utan tvekan bra framfört, men Zelda har jag hört så många gånger tidigare att det inte blir någon favorit den här gången.

Applåderna haglar och publiken, en ganska stor skara som fyllt större delen av Berwaldhallen, vill ha mer. Och det får vi. ”Wicked Child” från Castlevania är en klassiker av samma rang som ”Dr. Wily” från Mega Man. Låten framförs här i ett pumpande tempo som gör det svårt att sitta still - och det blir en sprakande avslutning på en konsert som innehöll det mesta.

Ljudmässigt var Gamers X-Mas på det stora hela bra, bortsett från ett något störande bakgrundsljud som jag förmodar kom ifrån fläktar för diverse apparatur. I vissa stycken blev det då och då lite för mycket av det goda på en gång och tyvärr därmed lite grötigt. Jag föredrar de något enklare arrangemangen där varje instrument får sin plats och hörs tydligt. Men när allting sitter så blir det magiskt. Gåshudsmomenten var många - och som på tidigare konserter var återigen flertalet fiolsolon helt underbara.

Gamers X-Mas är verkligen rena julafton för alla gamers. Det är så mycket kärlek, engagemang och skicklighet bakom denna konsert att det är svårt att inte bli imponerad. Jag hoppas innerligt att få höra fler produktioner av duon Erik Eklund och David Westerlund. Bandet ”Level Up!” får gärna fortsätta i samma anda, för de är alldeles utmärkta ambassadörer för spelmusiken.

Av Johan Köhn [2011-11-21]