Hem Kompositörer Intervjuer Artiklar Recensioner Kalender Nyheter Länkar Redaktionen Forum

Gamers X-Mas: Göteborg

Arbetsdagen börjar gå mot sitt slut. Hela dagen har jag tänkt på vad som kommer hända under kvällen. Två veckor innan denna konsert var jag och min vän Johan och lyssnade på premiären av Gamers X-Mas i Berwaldhallen i Stockholm. Vad jag tyckte då ska jag inte avslöja i denna recension då Johan redan har skrivit om den konserten. Skillnaden mot då och nu var att man bland annat slapp att resa dryga 50 mil. Nu var det bara att ta en några minuters promenad och vips så var man framme. Jag tycker dock om att åka iväg till andra städer vid dessa evenemang. Man bygger upp förväntningar och har tid att prata och spekulera om låtval med mera. Istället träffades vi ett stort gäng och laddade upp på restaurang innan. Endast Johan och jag visste vad våra vänner skulle få uppleva den här kvällen och det gjorde mig ingenting att återuppleva konserten en andra gång.

Stämningen är på topp och majoriteten av folket som är där har ett starkt band till tv-spel och många har stora förväntningar. Jag är inne på samma spår som David Westerlund att musiken inte alltid gör sig rättvis i orkesterarrangemang. Ett bra exempel var den senaste storsatsningen Legends där välskrivna arrangemang gjordes men där man också hade alldeles för mycket fritolkningar och helt enkelt inte lät huvudmelodin stå i fokus. Det är här ”Level Up!” går emot strömmen. De vet att vi vill kunna känna igen våra gamla favoritslingor och få varma minnen att omfamna en.

Första låten som framförs sätter en viss julprägel på konserten. ”Vad är en spelmusikkonsert utan musik från Super Mario”, brukar det sägas. You got that right! Men det är inte den klassiska trudelutten som en tredjedel av jordens befolkning kan nynna på. Nej, den här konserten är allt annat än förutsägbar. Här blandas det friskt med toner från Super Mario 64, Yoshi’s Island och Super Mario World. Det är glatt, tralligt och känslan av att detta kommer bli en magisk afton kommer allt närmare. Kvällens andra låt är ”Feel My Blade” från Final Fantasy IX. Soundtracket har över 100 låtar och denna var faktiskt ingen jag lagt på minnet. Men det behöver ändå inte innebära något negativt. Låten har ett härligt flyt och utstrålar hjältemod. Kanske inte det stycke man hade tänkt sig att höra från ett FF-spel men så är det här inte vilken spelmusikkonsert som helst.

Med i sin ensemble har ”Level Up!” en utomordentligt duktig sångerska vid namn Helena Vinderson. Hon framför ”Calling to the Night” från Metal Gear Solid: Portable Ops. I symbios med den vackra melodin och kraftfulla sången får jag kvällens första gåshud. Redan efter tre låtar får konserten där ”Level Up!” utlovar många smällkarameller en viss prägel över sig. Nästa julklapp är en ordentlig ”hadouken” i form av ett Street Fighter II-medley. Här går mina förväntningar upp till skyarna. En utav mina favoritkompositörer Yoko Shimomura har skrivit musiken till de flesta stycken ur spelet. Det hela inleds med ett rockigt intro baserat på elgitarr och fiol.

Fighting på hög nivå

”Round 1, fight!”. Den första karaktärslåten vi får höra är ”Balrog’s Theme”. Jag tror knappt mina öron, vad är det egentligen jag hör. En låt som kommit i skymundan på bekostnad av Ken, Ryu och Guiles teman. Jag kunde verkligen inte sitta still när denna spelades och Yoko Shimomura hade verkligen blivit stolt om hon fick höra detta framförande. Här varvar man fiol med flöjt på ett helt makalöst snyggt sätt. För mig var detta utan tvekan konsertens bästa enskilda låt. Alla instrument samarbetar här med fingertoppskänsla och frambringar spelmusik i dess ädlaste konst. Superlativen är många - fantastiskt, episkt, magiskt o.s.v. Något jag snabbt lägger märke till är att vi får höra det bra partiet i låten minst två gånger vilket jag tycker är ett helt korrekt beslut. Annars är det lätt att man överrumplas av alla de bra styckena och att det helt enkelt blir för intensivt och de glöms bort.

”Round 2, fight!”. ”Guile’s Theme” anses av många vara Street Fighters bästa stycke och jag är nästan beredd att hålla med. Här tycker jag dock att man har för mycket instrument inblandat. Det blir för grötigt när både fiol, flöjt och elgitarr ska vara ledinstrument. Jag hade uppskattat om gitarren fick agera mer solo här.

”Round 3, fight!”. Inte så oväntat finns även ”Ken’s Theme” med. En rolig detalj är att på duken pågår en match mellan Ken och Ryu (om jag inte missminner mig). När livmätarna är låga så höjer bandet tempot i låten precis som i spelet. Ett uppskattat inslag må jag säga. Medleyt avslutas med Ryus avslutningslåt från när man klarat spelet. Jag hade väntat mig hans ledmotiv men det kan jag leva utan när jag får höra en magnifik version av ”Balrog’s Theme”.

David Westerlund är mångfacetterad inom musik och kan bland annat sjunga, spela trummor och gitarr. Men hans huvudinstrument är piano och det kan man förstå när man hör honom spela solo. Nästa låt är något helt oväntat i form av Earthworm Jim. De övriga i bandet lämnar scenen själv åt David som briljerar med sitt fina pianospel. Låten i sig är svår att komma ihåg i efterhand men den lyckas ändå fånga ens uppmärksamhet tillsammans med huvudpersonen på duken.

Nästa låt som framförs är från Persona 4. Ett ganska konstigt val enligt mig. Helt plötsligt så känns det som vi äntrat en delfinal av schlager-SM. Jag tycker inte riktigt att den passade in men så är jag heller inte så mycket för sång när det kommer till spelmusik. Dock lade jag märke till Davids eufori när låten spelades. Det kan mycket väl hända att han har en stark anknytning till spelet och med tanke på all energi och kraft som lagts ner på detta projekt så är det inte mer än rätt att han får framföra ett stycke som betyder mycket för honom men som kanske inte uppskattas av så många i publiken.

”Nästa julkort kommer ifrån djungeln, eller nej vänta ett piratskepp lastat med Diddy och Dixie Kong som försöker rädda sin farbror Donkey Kong, tror jag?” Det unika med bandet ”Level Up!” är att konferencieren är med och spelar samtidigt som han står och pratar på scen med jämna mellanrum. Många konferencierer kan tyckas vara lite stela och informativa. David går emot strömmen och istället för att gå in i den där lite mer stela rollen så är han bara sig själv, skojar och har sig - och publiken älskar det. Under bilfärden hem frågade jag en vän vad han tyckte om konserten. Förutom ”fantastisk” så sa han ”jag har nog aldrig haft så här roligt på en spelmusikkonsert tidigare”. Ett mycket bra betyg skulle jag vilja påstå.

Man märker att det finns en tanke bakom de flesta arrangemang. I Donkey Kong Country-medleyt får vi först höra två låtar från det andra spelet i serien. Den första är finstämd och heter ”Jib Jig”, den bryts sedan av med lite svängigare toner i form av ”Snakey Chantey”. Men Donkey Kong Countrys musik står för mer än bara tralliga, käcka och glada låtar. Finalen består passande nog av sista bosslåten (”Gang-Plank Galleon”) ur det första spelet. Föregående låt tonas ut, och in kommer ett trumsolo som bygger upp stämningen inför den mäktiga avslutningen. Här infaller gåshud nummer två. Detta är en av spelhistoriens mäktigaste bosslåtar och ”Level Up!” gör originallåten rättvisa. För att binda samman den röda tråden så avslutar man fiffigt med victory-låten och segern är fullständig. Ett gediget medley.

Månsken

Under 80- och 90-talet samarbetade Capcom en hel del med Disney. På den tiden kunde man faktiskt göra bra licensspel, något man väldigt sällan ser i dagens spelindustri. Det fanns ett spel som utmärkte sig lite extra tack vare dess musik, nämligen DuckTales. Det bjuds på ett intro likt samma melodi som den berömda tv-serien. För mig blev detta det bästa utav två världar då jag är ett stort fan av tv-serien. Introt i all ära men musiken har gjort sig känd tack vare en annan låt, nämligen måntemat ”The Moon”. En mycket fin melodi som Maria Eklund mestadels leder med sin fiol. Något vi göteborgare gick miste om var den fina ljusshow som förekom under premiärspelningen i Stockholm. Detta hade jag väntat mig på Lorensbergsteatern. Varför den uteblev vet jag inte men jag tyckte den tillförde mycket och hade gärna önskat samma ljussättning i Göteborg.

Huvudnumret för kvällen stod den blå hjälten Mega Man för. Under min barndomstid var Mega Man det häftigaste spelet man kunde ha. Det berodde inte på att själva huvudkaraktären var avsevärt cool eller likaså hans fiender. Det som gav spelet den där extra dimensionen var den fantastiska musiken. Även om en bana kändes hopplöst svår och man bara ville slänga sin kontroll i väggen så var musiken den där moroten som gjorde att man hela tiden orkade och ville framåt. Så hur blev ”Level Up!”-tolkningen av den blå hjältens glansdagar? Man inleder i ett lugnt och harmoniskt tempo med introlåten från Mega Man 2 som sedan varvas upp med den ikoniska melodin ”Wily’s Theme” från samma spel. Personligen tyckte jag att de spelade den på tok för länge, närmare bestämt en tredjedel av medleyt. Andra viktiga låtar kunde gott fått chansen att ta plats.

Efter närmare tre minuters spelande av Dr. Wily bryter David av med lite random play på sin synt. Flash Man skymtar förbi, likaså Metal Man samt Air Man (om inte öronen hörde helt fel). Det lite flummiga mellanspelet visar sig blomma ut till en oemotståndligt fin version av Spark Man från Mega Man 3. Uppbyggnaden innan låten drar igång är något av de snyggaste inslag jag varit med om i spelmusikarrangemang och får en verkligen att rysa till av välbehag. Medleyt avslutas med ”Ending Theme” från Mega Man 2. Man kanske kunde önskat lite mer variation i detta annars påkostade medley, men som helhetsintryck är det absolut positivt.

Akt 2

Den andra akten inleds med Xenoblade Chronicles, ett färskt spel som släpptes i Sverige i augusti. Musiken är komponerad av ett antal olika kompositörer, däribland Yoko Shimomura och Yasunori Mitsuda. Den sistnämnde stod för ”Beyond the Sky” som spelas i slutet av spelet. Helena står här för sången och David spelar melodin på pianot. Personligen tycker jag att låten är lite för smörig och den tilltalar mig inte riktigt. Synd då jag håller Mr. Mitsuda som den främste spelkompositören genom tiderna. Men ändå friskt vågat att man tar med ett spel som säkert få har spelat och kanske helt saknar anknytning till.

Föreställningens mest galna ögonblick är utan tvekan när David Westerlund får hybris, greppar micken och sjunger ledmotivet till det udda spelet God Hand. Det är inte världens bästa sångröst och absolut inte en av de bättre låtarna man hört men det är så galet, roligt och hysteriskt att man bara älskar när David bjuder 110 % av sig själv. Tyckte man inte om mannen innan denna konsert så kan man omöjligt låta bli att tycka om honom efter man lämnat lokalen.

Davids andre hälft Erik Eklund skall inte förglömmas och bjuder oss på ett mycket finstämt medley av spelserien The Elder Scrolls, i kronologisk ordning från del 1-5. En fin stund där öronen får koppla av till Eriks mjuka toner. Innan han spelar detta så förklarar han sin förkärlek till PC-genren och utlovar ett saftigt medley. Det hela inleds med ett komiskt rockigt inslag av Ski or Die som sedan övergår till det mer klassiska The Secret of Monkey Island. Ett uppskattat stycket enligt många. Medleyt fortsätter i sann Lucas Arts-anda genom att spela två stycken ur Grim Fandango. Jag hade endast hört talas om spelet men aldrig hört musiken innan. Det första stycket hade en mexikansk stil över sig och svängde rejält medan det andra var lite sådär mystiskt och jazzaktigt. Härlig musik för övrigt som gör att man vill höra mer. Det bjuds även på några nostalgiska toner från det klassiska Prince of Persia och medleyt avslutas med ett påkostat stycke ur Warcraft II som är sådär lagom bombastiskt och skönt. Kort och gott ett variationsrikt och lyckat PC-medley.

Next up är det dags för Helena återigen på sång. Hon framför låten ”Want You Gone” från Portal 2. För min del känns detta som ganska ointressant då jag inte har spelat spelen. Vem vet, låten kanske ger en extra dimension för dem som spelat Portal-spelen men för min egen del kunde detta stycke gott ha undvikits.

Maria, som är syster till Erik, måste vara en av Sveriges duktigaste violinister. I nästa stycke spelar hennes instrument huvudrollen i ”Calling from Heaven” ur Castlevania: Bloodlines till Mega Drive. En låt som jag rankade som en av de allra bästa under Castlevania: The Concert i Stockholm 2010. Här lever den dock inte upp till samma nivå då de valt att höja tempot en aning. Det är dock svårt att inte imponeras av Marias sätt att spela. Låten är bra men jag hade önskat att den inte hade framförts så snabbt.

Ett oväntat inslag

Att hantera stress är ett av de viktigaste elementen man måste behärska som professionell musiker. Detta visar David prov på när hans ensemble inte riktigt hunnit byta om och publiken riskerar att få några tysta minuter i mörkret. ”Vi kör lite improvisationsmusik”, säger David och sätter sig och spelar ett fint pianostycke ur Final Fantasy X-2. Det förgyller inte bara konsertens redan fantastiska låtval utan visar också att David har det som krävs för att leda denna typ av konserter. För visst handlar det inte bara om själva musiken. Man måste lägga ner mycket svett och tårar, kunna lära sig att hantera media likväl improvisation som vid just detta tillfälle.

Enligt David så är Chrono Trigger kanske ett av världens bästa tv-spel. Om han har rätt eller fel kan jag inte svara på då jag faktiskt aldrig har spelat Squaresofts påstådda mästerverk. Vad jag däremot kan bekräfta är att Yasunori Mitsuda har skrivit ett av spelhistoriens bästa soundtrack. ”Level Up!” tar självklart tillfället i akt och gör ett finstämt medley. Man börjar med vackra ”Peaceful Days” där pianot, fiol och flöjt vävs snyggt samman. Från det harmlösa spelandet går man över till lite mörkare toner och spelar ”Battle with Magus”. Man avslutar smart med enligt mitt tycke spelets bästa låt - ”To Far Away Times”. Om man har rätt att gråta till ”Aeris’ Theme” från Final Fantasy VII borde denna låt ge samma rätt. Låten har en sådan inramad stark känsla av ömhet, melankoli och hopp. ”Level Up!” sätter låten perfekt och skulle säkerligen få Mr. Mitsuda själv att fälla en och annan tår om han hade suttit i Lorensbergsteatern denna kväll. Mästerligt rent ut sagt!

Publiken ställer sig upp och ger de ovationer bandet förtjänar. Bandet svarar med två extranummer och vi i publiken tackar och tar emot. Det första är från Zelda. Men innan musiken drar igång skojar David till det och försöker spela ”Zelda’s Lullaby” på en riktig okarina. Ett positivt inslag om man lyssnar på reaktionen från publiken. Musiken då? Jo det blir ett ”Ending Theme” från Ocarina of Time. Musiken och framförandet är det inget fel på men personligen tycker jag att det är för vardagliga låtar och hade uppskattat lite mer ovanliga låtar från spelserien.

Det andra extranumret är klassiska och älskvärda ”Wicked Child” från Castlevania. Här spelar man på alla cylindrar och taket lyfter nästan på Lorensbergsteatern. Ett mäktigt avslut och man kan inget annat än att innerligt tacka David och hans band för en oförglömlig kväll. David Westerlund tillsammans med Erik Eklund har bildat företaget Game Music Entertainment och ger oss spelmusikälskare hoppet om fler konserter framöver. Denna konsert har satt sig djupt in i hjärtat.

Av David Collvin [2011-12-30]

Gamers X-Mas

Plats: Lorensbergsteatern, Göteborg

Datum: 29 november 2011

Band: ”Level Up!”

Tre favoriter

Street Fighter II

Castlevania - Wicked Child

Donkey Kong Country

Till toppen© 2001-2012 Spelmusik.net