Final Fantasy X Original Soundtrack

När Final Fantasy X var i antågande år 2001 undrade många hur Squares flaggskepp skulle se ut på den nya konsolen PlayStation 2. Det talades om hur fantastiskt snyggt spelet skulle bli, och att själva upplägget skulle vara en radikal förändring jämfört med de tidigare delarna. Dessutom blossade det upp häftiga diskussioner kring det faktum att spelets karaktärer skulle få riktiga röster. För ovanlighetens skull låg det relativt lite fokus på själva musiken; något som varit ett av seriens starkaste kort genom alla år. Men det visade sig snart att även musiken har genomgått förändringar. För första gången i sagans historia har inte Nobuo Uematsu skrivit alla låtarna själv, utan denna gång har Square försett honom med de två lovande kompositörerna Masashi Hamauzu och Junya Nakano. Bara detta gör soundtracket till det kanske mest intressanta i hela serien.

De två nykomlingarnas intåg i serien inbjuder självklart till en del förändringar, men även Nobuo Uematsu visar direkt att hans musik, liksom serien, har gått in i en ny fas. ”To Zanarkand” är ett rätt avskalat stycke för att vara Uematsu, men man kan lätt avläsa på de sköra pianoslingorna att det är ett av hans verk. Låten är det första av tre återkommande teman på de fyra skivorna och dyker upp i annorlunda versioner längre fram, men de kommer vi till senare. Först är det dags att ta sig an ”Prelude”, som här dyker upp i en glittrande discoversion. Inledningsvis är det svårt att placera den, men så dyker den där klassiska harpslingan upp och förtrollar hela kompositionen.

Soundtrackets utropstecken är tveklöst spår 5 på första skivan; ”Otherworld”. Här vill Uematsu bevisa att han inte är en ensidig kompositör som endast kan komponera vackra små kärleksballader; han kan minsann göra elak heavy metal á la Rob Zombie också. Låten i sig är snyggt producerad, men samtidigt alldeles för klichéfylld för att göra några större intryck, vilket är synd, även om det är trevligt att Uematsu försöker sig på nya genrer. Det blir dock inte så mycket mer förändringar från Uematsus sida förutom just ”Otherworld” och ”Prelude”. Resten av hans kompositioner är nästan enbart av det gamla vanliga viset, med förutsägbara ackord som Final Fantasy-fansen bör kunna utan och innan vid det här laget. Det känns definitivt som att ett soundtrack med endast Uematsu skulle ha blivit lite tråkigt. Därför är det enorm tur att vi har Nakano och Hamauzu.

När det gäller ambient musik är Junya Nakano den kanske duktigaste kompositören Square har, och de flesta av hans kompositioner till Final Fantasy X OST är lyckligtvis av den sorten. Men hans första låt på soundtracket är en allt annat än stillsam komposition; det är ett ”skynda”-tema, som passande nog går under namnet ”Hurry!”. Låten är den främsta i sitt slag på hela albumet, utan att ha en riktigt fästande melodi, men det tar den igen med ett hänsynslöst tempo och alldeles förträffligt välprogrammerade trumvirvlar. Nakanos bosstema ”Enemy Attack” går hand i hand med ”Hurry!”, och är definitivt i klass med de bosslåtar Uematsu brukar snickra ihop till sina spel.

Det är dock med de lugna och stämningsfyllda spåren som Nakano utmärker sig. Alla som har hört Dew Prism OST känner till hans kvalitéer, och här förfinas dem ytterligare. Praktexemplaret är ”Underwater Ruins”, som inte bara till namnet påminner om låten ”Underground Ruins” från Dew Prism OST. Det är samma typ av lågmälda synteffekter tillsammans med bubbliga undervattensljud, och den ackompanjerar perfekt scenen när våra hjältar dyker ner till den övergivna undervattensstationen under spelets första timmar. ”Ominous” och ”Secret Maneuverings” är nästan lika bra, med sina dova körer och mörka stämningar. Dessa tre spår, tillsammans med de mer melodiösa ”This is Your Story” och ”Illusion”, är bidragande orsaker till att den första skivan på Final Fantasy X OST utan tvekan är Nakanos.

Sett till helheten så måste den starkast lysande stjärnan på Final Fantasy X OST ändå vara Masashi Hamauzu, en kompositör med musiken till spel som Chocobo’s Mysterious Dungeon och SaGa Frontier II bakom sig. Det dröjer ända till spår 18 på första skivan innan han gör sin efterlängtade entré, men det är värt all väntan. ”Besaid Island” lyckas med relativt små medel förmedla känslan av att man själv befinner sig mitt i den snåriga djungeln på paradisön, med de porlande vattenfallen runtomkring. Stilen är inte helt olik den som Hamauzu använde sig av på SaGa Frontier II OST, fast mer harmonisk och tillbakalutad. Efter ”Besaid Island” så blir det inga fler Hamauzu-låtar på första skivan, men dock en av Uematsus låtar i Hamauzu-tappning. ”Spiran Scenery” är en utsökt latinamerikansk variant på sångtemat ”Suteki da ne?”, med endast akustiska gitarrer som val av instrument.

Samtliga spelbara karaktärer, utom Wakka och Kimahri, har fått sina egna teman, och det är såklart Uematsu-san som ligger bakom dem alla. ”Tidus’ Theme” och ”Yuna’s Theme” är helt okej, men får för mycket spelrum jämfört med bättre alternativ. Bäst är de träffsäkra låtarna till de kontrastrika karaktärerna Auron och Rikku; den ena tuff, den andra sockersöt. Storskurken Seymour har också fått en egen låt, som faktiskt lånar lite från ”Prelude” här och där. Den är inte direkt dålig, men den finns med i inte mindre än fyra olika versioner på soundtracket, vilket är för mycket med tanke på låtens ljumma kvalité.

Kamptemat ”Normal Battle” har en väldigt snabbfästande melodi, och efter bara en lyssning var jag beredd att utnämna det till seriens bästa någonsin. Hundratals lyssningar senare är det lite svårare att känna entusiasm, vilket väl inte är så konstigt egentligen. Kanske borde Nobuo Uematsu ha gjort som i Final Fantasy VIII, då han för variationens skull skrev två kampteman istället för ett. Det är visserligen inget snack om att kamptemat till Final Fantasy X är kanon, det åldras bara inte med samma värdighet som dess motsvarigheter i till exempel delarna åtta och nio.

På andra skivan kliver Masashi Hamauzu fram som den huvudsaklige låtskrivaren. ”The Splendid Performance” (vars titel egentligen säger allt om Hamauzus insats på Final Fantasy X OST) visar exempel på hans säregna sätt att handskas med snabba, irrationella pianoslingor, uppbackade av svepande syntmattor. Sedan bjuds vi på Hamauzus nyare, lite tuffare, stil. Först i ”Confrontation”, som med sina tjutande gitarrer är lite av en introduktion till technobomben ”Blitz Off” som spelas under det minst sagt förvirrande minispelet Blitzball. Junya Nakanos bidrag till andra skivan är inte lika slående som de till den första, men i avslutande ”Guadosalam” har han skapat något som måste vara ett av hela soundtrackets riktiga höjdpunkter. Det är jag nog relativt ensam om att tycka, då den kanske är lite för lågmäld och ambient för att passa allmänheten. Men den har en magisk stämning i sitt dämpade trummande, som inte går att ta fel på. Nakano lyckas också förmedla kusligheter i ”Twilight”, ett spår som inte hade varit fel ute på ett Silent Hill-soundtrack.

Lyssnar man noggrant på Uematsus låtar så märker man snart att de flesta melodier sällan används endast i en komposition. Detta är förmodligen ett litet tecken på utbrändhet, efter Uematsus mastodontsoundtrack till Final Fantasy IX, där han skrev nästan ohälsosamt många spår. Men visst finns det lysande stycken som föräras ”endast” en låt; den pianobaserade ”Path of Repentance” till exempel. ”No Hopes, No Dreams”, som spelas under spelets första grotta, är ett lite mörkare labyrintspår än vad vi är vana vid, medan ”Silence Before the Storm”, från Kilika Woods, är ett skogstema med skön melankolisk ton. Annars så kommer de mindre intressanta spåren på soundtracket i stort sett bara från Nobuo Uematsu. ”Mi’hen Highroad” och ”Wanna Ride the Shoopuf?” är plågsamt enformiga, medan ”Djose Temple” mest känns fånig. Och ”Jecht’s Theme” ska vi inte ens tala om.

Masashi Hamauzu inleder skiva tre med ”Thunder Plains”, ett stycke som kommer att få alla fans av SaGa Frontier II OST att känna igen sig direkt, med sin högtravande positiva pianoslinga skickligt invävd i ett mer Final Fantasy-vänligt sound. Hamauzu bjuder dessutom på drömlika melodislingor i ”Macalania Forest” och tung actionmusik i ”Raid”, men tyvärr räcker det inte; den tredje skivan förblir den svagaste av de fyra, med lite väl många förglömliga spår. Dock avslutar skivan med en mycket trevlig överraskning, nämligen det Uematsu-signerade sångtemat, ”Suteki da ne?”. Det är otvivelaktigt Uematsus starkaste popdänga hittills, med vacker sång från den japanska superstjärnan RIKKI, och en melodi som man nästan kan utantill efter att ha hört den så många gånger på soundtracket, då det är det andra av spelets tre återkommande huvudteman.

Det största irritationsmomentet på Final Fantasy X OST blir tydligt på den sista skivan. Det handlar dock inte om dåliga låtar, tvärtom så hittar man flera av de allra starkaste spåren just mot slutet. Anledningen stavas istället ”Song of Prayer”, det tredje och sista huvudtemat på soundtracket. Själva melodin är det absolut inget fel på, den dyker till exempel upp i den makalösa ”Farplane Sending” och den spelar till och med en viktig roll i själva spelet. Men av någon anledning så kände man sig även tvungen att ha med precis alla de små ”Song of Prayer”-melodierna man får höra i spelet, en melodi som i grund och botten låter exakt likadan i alla versioner. Det är det amerikanarna kallar ”fillers”, alltså spår som plockas med för att fylla ut låtlistan. Fem av tio, alltså hälften, av dessa teman återfinns på den fjärde CD-skivan, vilket gör den till en väldigt sönderhackad lyssningsupplevelse. Det är en bidragande orsak till att det är den första skivan (och inte den fjärde som det brukar vara när det gäller Final Fantasy-soundtrack) som är den bästa på Final Fantasy X OST.

Även om ”Song of Prayer” likt ogräs dyker upp här och var på den fjärde skivan, så finns det kraftfulla botemedel. Jag tänker främst på Masashi Hamauzus allra vackraste bidrag till soundtracket, ”People of the North Pole”. Den har en kall och dyster melodi, som majestätiskt stegrar sig ju längre den fortskrider, och ju fler och fler instrument som kliver in i bilden, desto vackrare blir det. Ännu ett mästerverk signerat Hamauzu dyker upp i ”Wandering Flame”, som namnet till trots även den har en lite kylig touch. Men Hamauzu nöjer sig inte med detta; han gör även en egen variant av Uematsus ”Suteki da ne?”, med enorm framgång. ”Someday the Dream Will End” är en laddad och rörande version av sångtemat, som fullkomligt blåser bort det torftiga arrangemang som Uematsu använde i ”Yuna’s Theme”. Det är överlag Hamauzu och Nakano som gör de bästa versionerna av Uematsus huvudteman. Nakano transformerar till exempel ”To Zanarkand” till en färgsprakande, nästan poppig, komposition i ”Sprouting” på andra skivan.

De tre kompositörerna delar broderligt på de sista bosslåtarna, och komponerar en var. Nobuo Uematsu gör i ”Seymour Battle” om bedriften han lyckades med i ”Normal Battle”, nämligen att göra en svängig låt med bra och varierande melodier. Junya Nakanos ”Summoned Beast Battle” är den som låter mest lämplig att iscensätta spelets sista strid, med sina snabba stråkar och mörka arrangemang. Men det är Masashi Hamauzu som får äran att göra den slutgiltiga bossmelodin, i ”Decisive Battle”. Det är ett dramatiskt, pianobaserat (vad annars?) stycke som förvisso låter lite väl uppåt, men ändå känns passande. De tre gentlemännen lyckas med andra ord att komponera tre olikartade bosslåtar, vilket är berömvärt.

Även om Hamauzu och Nakano gör mycket bra omarbetningar av Uematsus tre fantastiska huvudteman, så knyter han förtjänstfullt ihop säcken själv i ”Ending Theme”. Det inleds med olycksbådande stråkar och några toner från ”Song of Prayer”, innan ett sorgset piano tar vid. Sedan förvandlas låten till ”To Zanarkand” och magin tar över kompositionen. Oerhört storslaget, oerhört fantastiskt. Alla Final Fantasy-fans får säga vad de vill, men det här är det absolut vackraste sluttema som någonsin skrivits för serien.

Med det i bakhuvudet är det bara att konstatera att Nobuo Uematsu än en gång har skrivit ett klassiskt Final Fantasy-soundtrack, som definitivt inte behöver be om ursäkt för sin plats bredvid de andra delarna i skivhyllan. Nobuo Uematsu har gjort det igen - även om han fick en hel del hjälp den här gången.

Av Niklas Lundqvist [2003-09-06]