Varför intressera sig för spelmusik?

Svaret på frågan torde vara enkelt; man uppskattar den musik som högtalarna pumpar ut.

Det är egentligen inte helt korrekt att hävda att spelmusik är en genre, då den innefattar allt från gotisk hårdrock á la CastleVania till pampig, klassisk musik á la Dragon Quest. Just att spelmusik är så mångfasetterad, gör att den i nån utstyrsel säkerligen kan appellera till de flesta. Ok, visst, vissa extremfall kanske inte finns representerade, men man kan ju inte få allt...

Jag skulle vilja påstå att det huvudsakligen finns två olika läger inom spelmusiken; japansk spelmusik och ickejapansk spelmusik. Ganska enkelt. Själv har jag en viss förkärlek för japansk spelmusik (dock så rundas det av med ickejapansk spelmusik då och då), så det är denna jag främst kommer inrikta mig på.

Vi beger oss österut

Det som utmärker japansk spelmusik är den emfas kompositörerna lägger på melodierna; typexempel är Nobuo Uematsus Final Fantasy-soundtrack, som bjuder på vackra melodier för hela slanten. Samplingarna kanske inte alltid håller världsklass, men melodierna är desto bättre. Sedan finns det självklart de kompositörer som lyckas med att kombinera undersköna melodier med passande instrument och riktigt fin ljudkvalitet på samplingarna; typexempel är Yasunori Mitsudas Chrono Cross-soundtrack. Är det dock riktigt pampig musik man är ute efter, så finns det arrangerad musik (bland annat Symphonic Suite- och Orchestral Game Concert-albumen) som ofta framförs av symfoniorkestrar. Men mindre dramatiska arrangemang är inte heller ovanliga; det kan till exempel vara i form av pianoarrangemang, vokalmusik, folkmusik och instrumentalmusik. Spelmusik arrangerad för piano och folkmusik hör till mina favoriter. För de som gillar lite snabbare och något tyngre musik finns bland annat Falcom Sound Team - J.D.K. Band (Ys-musik), Kukeiha Club (Konami-musik) och Minibosses (NES-musik), som alla lirar upbeat-musik, vilket är trevligt att runda av den annars så lugna spelmusiken med.

Vad skiljer fantasterna och de ”vanliga” spelarna åt?

Gillar man spelmusik, så lyssnar man och uppskattar den även utanför dess egentliga medium, tv- eller datorspel, som den är skräddarsydd för, eller åtminstone bör vara, då välkomponerad musik bidrar med så mycket. Sedan är det ju inte säkert att man är spelmusikfantast för att man går runt och nynnar på nån klassisk Mario- eller Zelda-låt. Huruvida man anser sig vara fantast eller inte är upp till var och en att bestämma, och egentligen ganska irrelevant, men jag skulle ändå våga sätta den stämpeln på mig själv.

Hur hamnar man i ”träsket”?

Tja, svårt att säga, men för min del började allt egentligen i och med det första Zelda-spelet. Innan det klassiska öppningstemat till The Legend of Zelda, som har etsat sig fast på hjärnan, hade jag i och för sig hört de klassiska Mario-låtarna, som alla är trevliga och så, men det var helt klart Zelda-musiken som imponerade mest på mig, som fick mig att inse att spelmusik inte bara är ”spelmusik”. Dock inte sagt att Zelda-musiken var det som imponerade mest på mig under hela NES- och Master System-eran; det finns nämligen ett tämligen okänt lir, som släpptes till SEGAs Master System, Golvellius: Valley of Doom, som har satt djupa spår i mig. Tyvärr är det dock mycket svårt att finna MIDI-låtar från just detta lir, men stöter ni på någon länk, maila gärna, och jag vore i tacksamhetsskuld till dig! Spelet är ett äventyrslir i samma anda som Zelda-spelen, men just det här spelet innehöll något extra; kanske var det musiken? Kanske var det den stora, fina världen? Kanske är man lite för nostalgisk?

NES-musik - endast för nostalgiker?

Jag uppskattar vissa melodislingor mer nu än vad jag gjorde då, men det beror inte uteslutande på att man är nostalgisk av sig; när jag som liten satt och spelade Kid Icarus, till exempel, tänkte jag inte på musiken som så mycket mer än bakgrundsmusik, eftersom jag fokuserade på det som utspelade sig på TV:n. Addera ett musikintresse som var mindre då än vad det är idag, och du har förklaringen till varför jag idag kan uppskatta musik som jag nästintill negligerade ”då”. Fast hade det varit så att musiken rent ut sagt stank, så hade man ju kommit ihåg det (om den inte var riktigt, riktigt dålig, så att man förträngde den, hehe), så kanske att man inte reflekterade avsevärt mycket över musiken, eftersom den utförde sin tjänst, och det väl; att skapa atmosfär. Det finns en massa tecknade serier som är nostalgi för mig, men inte går jag runt och nynnar på en massa titelteman från dessa, (kanske, dock, om jag gav dem en chans… precis som med all musik), så, för att besvara frågeställningen i styckets rubrik; nej, NES- och Master System-musik är inte enbart för oss nostalgiker.

Låter ju vettigt. Nu, då?

Nu vet du att gammal spelmusik inte enbart är för nostalgikerna, så bege dig genast till någon fin spelmusik-site, som du kan finna i vår länksektion (företrädevis www.vgmusic.com). NES-lir som får mina rekommendationer (åtminstone i musiksammanhang) är:

» The Legend of Zelda
» Final Fantasy II
» Dragon Quest
» Duck Tales
» Gradius
» Batman
» Kid Icarus
» Mega Man II
» Castlevania II
» Super Mario Bros.

Det finns så många fler spel med bra musik, men kika närmare på dem i listan, och jag tror att du finner något som du kommer att gilla. Om du inte vill plocka hem MIDI-fil efter MIDI-fil, så kan jag rekommendera NSF-filer, som du finner på Zophar's Domain. Du måste dock ha en NSF-spelare eller åtminstone ett NSF-plugin till WinAmp, för att kunna spela upp dessa filer. Även dem finner du på samma adress. En NSF-fil innehåller data som är dumpad från en NES-kassett, så oftast kommer dina x.NSF-filer innehålla alla låtar från spelet x.

NES-musik täcker absolut inte upp hela spektrumet av spelmusik, men den kan ge dig ett hum om hur trevliga melodier som återfinns inom japansk spelmusik. Om det känns alldeles för ”blipblop”-aktigt för dig, så finns det mycket annat inom spelmusiken, så misströsta inte.

Av Andreas Collvin [2001-06-21]