Spelmusik och musikspel

Musik har länge varit en styvmoderligt behandlad del av tv- och datorspel, men som de senaste åren gjort ett slags klassresa. Från att ha kunnat bli sammanställd i sista minuten, eller till och med sedd som ett nödvändigt ont, har den fått mer och mer utrymme och resurser – såväl i som utanför spelen.

Spelmusik

När jag växte upp med spel och spelmusik drömde jag om konserter långt bort i Japan där symfoniorkestrar spelade musik ur mina favoritspel sida vid sida med spel som jag aldrig hört talas om. Min enda kontakt med dem var via svindyra cd-skivor på eBay och dåliga mp3-filer på någon avkrok av Napster. På den tiden, långt före Antipiratbyrån och IPRED-lagen, var Napster det främsta fildelningsnätverket, särskilt för musik. Då trodde jag att det var så nära som jag någonsin skulle komma.

Spelmusikkonserter, alltså liveföreställningar med musik ur tv- och datorspel, har gått från framgång till framgång de senaste åren. Bara här i Sverige har det hållits minst en konsert om året de senaste fem åren. Spelmusik har nu t.o.m. börjat leta sig in på de stora symfoniorkestrarnas regelbundna programsättning. Dessutom har grupper av hängivna musiker och tillika spelmusikfantaster satt upp konserter som hyllningar till sina favoritspel, oftast äldre spel från 1980- och 90-talet.

Den retrotrend som går genom spelvärlden just nu har naturligtvis även påverkat musiken. Tydliga exempel är spel som 3D Dot Game Heroes och Scott Pilgrim vs. The World: The Game. De inte bara flirtar med stilen i gamla spel utan anammar den mer eller mindre fullt ut. Båda går tillbaka till 1980- och tidigt 90-tal i stil och upplägg och har trots – eller kanske tack vare – sin gammalmodighet vunnit uppskattning hos både kritiker och spelare.

Spelen har även fått kritik för att de känns föråldrade, vilket jag tycker är lite konstigt. Visst förstår jag kritiken – tv-spel har trots allt förändrats en hel del sedan förlagorna var aktuella. Men att både hylla och kritisera spelen för samma sak tycker jag ändå blir lite underligt.

Även musiken har så klart mycket gemensamt med gammal spelmusik. 3D Dot Game Heroes blandar syntljud med organiska instrumentljud som stråkar, gitarrer och trumpeter för att skapa ett nostalgiskt men ändå modernt sound. Dessutom har det karaktäristiskt korta stycken, ungefär en minut långa, som loopas. Även det är utmärkande för gamla spel, där det dock berodde på tekniska begränsningar som idag inte finns utan simuleras för effektens skull.

Bandet Anamanaguchi som skrivit musiken till Scott Pilgrim använder gamla, modifierade spelkonsoler som instrument. Vid sidan av gitarr, bas och trummor har de en NES och en Game Boy, och det är också de som står längst fram i ljudbilden.

Själva säger de sig inte vara inspirerade av spelmusik så mycket som pop- rock och punkmusik och musiken i spelet är formmässigt uppbyggd som "vanliga" låtar snarare än typisk spelmusik. Trots det är igenkänningsfaktorn stor tack vare starka melodier, stilgrepp och klyschor som väcker minnen hos gamla nostalgiker som jag.

Musikspel

Fenomenet musik- eller rytmspel – för enligt mig är det tveklöst ett fenomen – har till skillnad från spelmusiken redan haft sin uppgång och fall. Konami satte igång rytmspelsvågen på slutet av 1990-talet i Japan med spelen Beatmania och Dance Dance Revolution. Det sistnämnda (känt som Dancing Stage i Europa) har sina rötter i Family Fun Fitness, ett tillbehör till NES som kom tio år tidigare. Dansspelen fick en begränsad men hängiven fanskara i Europa och Nordamerika, men varken dem eller andra musikspel rönte lika stor framgång här som de gjorde i Japan.

Sen kom gitarrhjältarna.

Framgångssagan om plastgitarrerna börjar med de amerikanska utvecklarna Harmonix - och en japansk förebild, Konamis GuitarFreaks. Det första Guitar Hero-spelet lanserades 2005 (året efter i Europa och Japan) och fick strålande kritik. Trots populariteten och många utmärkelser i media bemöttes det med tveksamhet av musikbranschen.

I och med uppföljaren som kom redan i slutet av 2006 var de artister och varumärken som tidigare varit skeptiska nu övertygade och var nu väldigt intresserade av att synas och höras i spelet. Även uppföljaren rönte framgång hos konsumenter liksom i spelpressen och Harmonix släppte även ett musikspel på temat 80-talsrock, dock utan samma succé.

Guitar Heros framgångsrecept, att ge luftgitarrister och musikälskare utlopp för sin passion, gav mersmak. Efter tre spel med gitarr i fokus gick utvecklarna Harmonix vidare och släppte Rock Band i november 2007. Nu fanns både gitarr, trummor, bas och sång - ett helt vardagsrumsband - och de gjorde lika stor succé som med Guitar Hero några år tidigare.

De nya utvecklarna Neversoft, utan tidigare musikspelserfarenhet, släppte Guitar Hero III: Legends of Rock samma år som Rock Band. Med enbart stöd för gitarr hamnade det snabbt i skuggan av sin konkurrent, och året därpå släppte de Guitar Hero: World Tour - med alla fyra instrument representerade.

I takt med att Guitar Hero och Rock Band blivit allt svårare och mer realistiska har en frågeställning blivit allt vanligare. Borde man låtsas spela instrument istället för att faktiskt lära sig spela de instrument man simulerar? Till Rock Band 3 som släpps i oktober i år kan man köpa en riktig elgitarr, med strängar istället för knappar, utvecklad i samarbete med den anrika gitarrtillverkaren Fender. Med den kan man först lära sig spela gitarr - på riktigt - och sen lära sig spela alla låtar – på riktigt.

Det här kan bli en pånyttfödelse för genren, som i mångt och mycket tappat intresse och fokus. De numera mångtaliga versionerna av Guitar Hero-spelen får varken så bra kritik eller höga försäljningssiffror som tidigare och variationer som DJ Hero och Band Hero hamnar snabbt i butikernas rea-korgar.

Dansspel i olika former görs fortfarande, fast med rörelsekontroller istället för plastmattor. Några riktigt stora succéer blir det varken för dem eller andra rytmspel, även om kreativiteten nu kan tillåtas större spelrum. Ta exempelvis Wii Music, där du dirigerar ensembler med kontrollen som taktpinne.

Kejsarens nya kläder

Att det ser så annorlunda ut idag beror på flera olika saker. I takt med att de som började spela på 1980- och 90-talet har vuxit upp har de inte bara blivit köpstarka konsumenter utan även en del av själva spelindustrin. Eldsjälarna och upphovsmännen bakom flera av de stora konsertsuccéerna med spelmusik runt om i världen vittnar om hur de själva började som hängivna spelare en gång i tiden.

Spelmarknaden i sig har också vuxit upp – och ned. Yngre barn spelar, företrädesvis Nintendo DS och Wii, och vuxna spelar såväl sällskaps-, och partyspel som realistiska sportspel och tunga actionspel som Gears of War och Halo. Den moderna tekniken möjliggör också betydligt mer inlevelsefullt berättande som i Heavy Rain eller Mass Effect.

Fjärran från min ungdom med japanska spelmusikkonserter vars skivinspelningar såldes för enorma summor på eBay finns idag spelmusik i livetappning nästan en armslängd bort: Orvar Säfströms inhemska konsertproduktioner, internationella turnékonserter som PLAY! A Video Game Symphony och temakonserter som Sinfonia Drammatica, Symphonic Shades och Distant Worlds bjuder entusiasterna på ett varierat utbud.

I dagarna har det släppts ett flertal nya musikspel. Rock Band 3, där du för första gången kan spela keyboard i ditt vardagsrumsband och lära dig spela gitarr på riktigt – Singstar Dance, där du både ska sjunga och dansa till en busslast med radiohits – och Dance Central av samma utvecklare som Rock Band-spelen, där du steg för steg ska lära dig avancerade koreografier till poplåtar från de senaste 40 åren.

Om de här spelen får bestämma kan musik- och dansspelen se fram emot en pånyttfödelse tack vare ett spadtag nytänkande och en hel hink med ambition. Och spelmusikkonserterna lär knappast bli färre, tvärtom är de av allt att döma här för att stanna. Deras utmaning är nu att fortsätta utvecklas och undvika stagnation, det som musikspelen nu försöker ta sig ur.

Oavsett hur framtiden ter sig lär synen på musik i spel för alltid vara förändrad. Bilden av spelmusik som ointressant eller oviktig kan, med ett välförtjänt lager av patina, förpassas till historieböckerna en gång för alla.

Av David Saulesco [2010-11-09]