Rytm och musikalitet med Monkey Kong

Den svenska publiken är bortskämda med ett flertal band som framför spelmusikcovers. Monkey Kong är för mig ett nytt namn på kartan men de har redan spelat på stora Dreamhack och även fungerat som förband åt Play: A Video Game Symphony. Jag lyssnade, diggade och dansade till deras framträdande på en mycket mindre spelfestival, spelträffen Nintendo Next Summer 2009 som huserade i en skolgympasal i lilla Sätila utanför Göteborg under en vecka i slutet av juli.

Monkey Kongs arrangemang hämtar inspiration från en mängd olika musikstilar. Inte sällan är det funkigt, ofta rockigt och titt som tätt syntigt. Kort sagt varierande, men som helhet påminner ljudbilden en hel del om ett klassiskt spelmusikcoverband: Segas egna SST Band.

Merparten av låtprogrammet består av musik från spel till Nintendos plattformar, med tonvikt på SNES och N64. Några överraskande val som smög sig in var The Sims (!) och som ett extranummer “Chemical Plant Zone“ från Sonic 2. Ett av de mer ambitiösa arrangemangen, utöver de medleys som framförs, är vattenbanan “Aquatic Ambience“ från Donkey Kong Country. Den börjar lugnt som dyningar på lugnt hav men kulminerar i en rytande vind av stämningsfulla gitarrer (just denna låt har blivit godkänd att läggas upp på den välkända remixsajten OC Remix så håll ögon och öron öppna där).

Det bjuds även på ett Zelda-medley med stycken från Ocarina of Time, Majora's Mask och The Wind Waker. Bandet är noggranna med att inte välja de mest uppenbara låtarna (se intervju nedan) och det visas verkligen här. Det klassiska Zelda-temat hörs ej, men vad gör det när vi får en sprudlande “The Great Sea“, en speedad Flamenco-version av “Gerudo Valley“ (med percussion-battle - på keyboardsen!) och som avslutning en tungt orientalisk “Stone Tower Temple“.

Det andra medleyt, med material från Mario Kart 64, var ett av bandets första kreationer. Det märks att de spelat både spelet och låtarna förut - spelglädje på topp med allsång under avslutande “Rainbow Road“.

Monkey Kong kan inställningarna väl på sina båda keyboards, det låter varierande och det är till stor del keyboardsen som driver musiken. Däremot känns det som det elektroniska trumsetet (som denna gång användes på grund av praktiska skäl vid transport) begränsar potentialen för trummornas roll i de många taktfasta låtarna - även om det är välspelat, särskilt i låtar som “Break the Targets“ och “Alleycat Blues“. Elgitarren och solospelandet imponerar nog allra mest i fartiga “Storm Eagle“.

På grund av tekniska tillkortakommanden räcker kanalerna inte till för bandpresentationer under låtarna och den starka strålkastaren som lyser upp scenen får släckas på grund av den efter en stund outhärdliga värmen. Men Monkey Kong talar främst via sina instrument och gensvaret från den lilla, och på grund av förlorad sömn antagligen ganska trötta, publiken är oavbrutet extremt entusiastiskt. Själv har jag svårt att komma på så mycket som skulle kunna göras bättre - det skulle isåfall vara fler låtar, då låtarna tog slut innan publiken gjorde det - och jag kan bara önska Monkey Kong all lycka med kommande arrangemang och konserter.

Pratstund med Monkey Kong

Monkey Kong består av fem sistaårsstudenter på musikergymnasiet Rytmus. Daniel Rosenqvist spelar bas och fungerar som frontfigur för bandet (han medverkade även på Kungliga Musikhögskolans Final Fantasy-konsert tidigare i vår). Lucas Grönlund spelar gitarr, Axel Johansson trummor och bakom bandets två keyboards står Anton Dromberg och Anton Fluch.

Daniel Rosenqvist börjar berätta om bandets besvikelse efter den röriga organisationen inför deras spelning inför Play-konserten i våras. Resten av bandmedlemmarna fyller i detaljer: Det var oklart vilka tider som gällde, de blev tilldelade ett minimalt utrymme i hörnet av scenen och fick till slut inte mer än fem-tio minuter tid på scen under tiden som några tidigt anlända konsertgäster satte sig på spridda platser i lokalen. Sedan var de tvungna att hastigt rigga ner då orkestern ställde in ljudet. De upplevde, med bandets egna ord, “själva definitionen av antiklimax“. Det är lätt att förstå deras kritik mot hur det hela arrangerades. Samtidigt verkar det ha varit en värdefull erfarenhet som snarare sporrat bandet, som nu har verkar ha gått vidare och är spelsuget igen.

När de tillfrågas hur låtvalen för medleyn går till så svarar Monkey Kong att de försöker att välja låtar som inte är så vanligt förekommande i andra medleyn. “Stone Tower Temple“ och “The Great Sea“ nämns som två exempel på detta i just Zelda-medleyt. “Gerudo Valley“ är kanske inte så ovanlig, men den kan sorteras in som ett exempel på gruppens allmänna policy vid låtval: “låtar vi tycker är bra“. Däremot bestämdes tidigt att de inte ville ha med Zelda-temat, då det kändes “gjort“ och för det är kul att spela något mer unikt för en intresserad publik. “Dark World“ från A Link to the Past beskrivs som “det svarta fåret“, en låt de velat ha med, försökt att spela ett flertal gånger men inte lyckats få till på ett sätt de var nöjda med (det här säger nog mer om bandets höga krav än att låten skulle vara svår att spela).

Killarna i Monkey Kong börjar nu det tredje och sista året på sitt musikergymnasium. De jobbar med bandet på skolan, dock ej på skoltid utan på raster och andra lediga stunder. Ett annat coverband från samma skola är Bowsers Bröd vilka gett Monkey Kong inspiration och till viss del revanschlusta. Ett syfte med bandets Zelda-medley sägs ha varit just att inte upprepa Bowsers Bröds eget medley med melodier från Links äventyr.

Egna tolkningar, när musiker lägger in sin egna kreativitet i låtarna, ligger helt enkelt bandet varmt om hjärtat, och amerikanska The OneUps nämns som ett bra exempel på ett band som anammat detta. Själva säger de sig vilja variera sig med element från flera olika musikgenrer. Anledningen till den stora mängden Nintendo-musik sägs vara att medlemmarna i bandet är uppvuxna med i stort sett enbart Nintendo-konsoler. Men de har förutom Sonic och The Sims som spelades även gett sig på Halo-temat och säger sig bland annat vara intresserade av att ta sig an Metal Gear Solid.

Bandet lägger stor vikt på arrangemangen och det beskrivs som en utmaning att hitta dynamik och flöde när flera låtar ska kombineras i ett medley. De båda keyboardisterna lyfts fram som en nödvändighet för den spelmusik Monkey Kong spelar: “har man inte keyboardister så blir det svårt att få det att låta bra“. De fortsätter ständigt att finslipa arrangemangen och det går, enligt bandet, knappt att beskriva den utveckling som skett sedan starten för snart två år sedan - medleyn och enskilda låtar kan låta annorlunda från dag till dag.

Hur framtiden i ett längre perspektiv ser ut för Monkey Kong beror till stor del på vilka möjligheter till spelningar som dyker upp: “Ett gig som detta ger en energikick som håller i tre månader“. Att hålla intresset uppe och undvika “torra perioder“ utan spelningar är strategin, och alla i bandet tror sig hålla på med musik i någon i någon form även i framtiden.

Av David Wallgren [2009-09-09]