Presskonferensen inför Play-konserten

Den 14 juni klockan 16.07 sitter alla närvarande och väntar spänt på att dörrarna i Grünewaldsalen i Stockholms Konserthus ska öppnas. När slutligen alla kompositörer, Arnie Roth, Rony Barrak och Stefan Forsberg, chefen för Konserthuset, intagit sina platser är det den sistnämnde som först tar till orda.

Stefan presenterar sig och förklarar att de har väntat länge på denna dag och sett fram emot och är stolta över att vara först i Europa med Play. Han menar att målet med konserten är att hitta en ny publik till Konserthuset och försäkrar att vi kommer att få höra en orkester i full kraft. Även producenten Jason Michael Paul ser väldigt mycket fram emot konserten.

Efter den korta introduktionen gavs det möjlighet att ställa frågor till alla närvarande. Frågorna varierade i ton och innehåll, då människorna som närvarade hade olika bakgrund och perspektiv. Den knappa timme som presskonferensen pågick kändes alldeles för kort, men bjöd ändå på många underhållande och intressanta frågor och svar.

Arnie Roth får frågan varför spelmusik är populärt även utanför spelen. Roth svarar att inget går upp emot upplevelsen av att höra en fullskalig orkester framföra låtarna. Han får även frågan hur det är att spela den här typen av musik och berättar att han fått liknande frågor tidigare och att vissa har fått för sig att han fått höra en del negativt från orkestrarna, men att det inte alls stämmer. Han passar samtidigt på att berömma Kungliga Filharmonikerna för att de har varit extra noggranna i sina förberedelser.

En annan fråga rörde det faktum att många spelmusikkompositörer är så gott som okända utanför kretsen av hängivna spelare, och när kompositörerna tror sig få större acceptans utanför denna krets. Nobuo Uematsu menar att liknande uppdelning finns även bland exempelvis filmmusik, och Chris Hülsbeck påpekar att det även inom just filmmusiken finns kända och mindre kända kompositörer. Det viktigaste är att de som tycker om musiken ifråga uppskattar den och att intresset växer.

På den ofta ställda frågan vad som inspirerade dem till att skriva musik till spel svarade Gustaf ”Lizardking” Grefberg med det korta och kärnfulla: ”Spel” - han började själv spela datorspel och föll för musiken i dessa. Joel Eriksson berättar att i begynnelsen ville spelmusiken låta som ”riktig” musik - nu vill den snarare låta som gammal spelmusik. Chris Hülsbeck minns sina spännande första år då datorspelsmusik mest handlade om ”ettor och nollor” och att använda små tekniska trick för att förbättra ljudet. Nu har spelmusiken samma förutsättningar som filmmusik, men han medger också att han lite saknar lekfullheten i spelens barndom och hoppas att denna kan bevaras till viss del.

Kompositörer, konserthuschef, dirigent och magnifik trumslagare. Alla på plats. Bence Pajor, Joel Eriksson, Chris Hülsbeck, Stefan Forsberg, Nobuo Uematsu, Arnie Roth, Rony Barrak och Gustaf Grefberg.

Nobuo Uematsu reflekterar över början på sin karriär då han får frågan om vad som gjorde att han komponerade musiken till NES-spelet Rad Racer - ett spel som kanske inte alla känner till att han ligger bakom. Anledningen då var helt enkelt jobbet i sig - Uematsu anser sig dock skickligare på RPG-musik. Han beskriver även processen bakom Yoko Shimomuras arrangemang av lånade klassiska Uematsu-låtar i Super Mario RPG och Kingdom Hearts som en väldigt informell historia - hon frågade via e-post och han svarade ”ok!”. Han håller Shimomuras låtar högt.

Alla de senaste Final Fantasy-spelen har haft låtar med sång till - och på frågan om det var för tidigt för sådana i Final Fantasy VII ursäktar sig Uematsu med att han inte hade full koll på den då nya CD-ROM-tekniken och således inte visste om det var möjligt att använda sång. Han påpekar att han tycker att ”Kiss Me Good-Bye” från Final Fantasy XII är den bästa av dem!

Vi ställde frågan till Chris Hülsbeck om vad han arbetat med de senaste åren samt om hans framtidsplaner och, mer specifikt, vad som har hänt med det numera nedlagda (?) projektet Thornado (N64 och senare GameCube). Hülsbeck kunde tyvärr av sekretesskäl inte svara fullt ut på frågan. Han är numera fast anställd på Factor 5 och förlorar därmed en del frihet, men får en säkrare anställning. Han berättade dock att hans senaste involvering i spelprojekt, musiken till Rogue Squadron-spelen till GameCube, innehåller mer originalmusik än man först kan tro - även om det inte låter som ”Hülsbeck-musik”.

På frågan varför Apidya och inte något av de mer välkända Turrican-spelen valdes att orkestreras till Play svarar Hülsbeck lite trevande att han inte var direkt ansvarig för låtvalet. Snarare var det så att någon föreslog det för honom och det lät som en bra idé. Dessutom spelades låten på 2003 års Games Convention-konsert i Leipzig och då kunde han tyvärr inte närvara. Nu fick han en ny chans att höra låten framföras. En personlig betraktelse från vår sida, särskilt efter att ha hört Apidya på nya skivan Immortal 3, är att det verkligen är en passande låt att orkestrera.

Hülsbeck nämnde en rad inspirationskällor och betonade att det inte var idoler men att det definitivt funnits en rad kompositörer och grupper som influerat honom. John Williams är given. Andra nämnda var Alan Silvestri, Hans Zimmer, Jean-Michel Jarre, Tangerine Dream, Kraftwerk samt massor med popmusik, elektronisk musik och techno/trance. Allt detta har påverkat Hülsbecks egna stil.

Kompositörerna Nobuo Uematsu och Chris Hülsbeck var långväga gäster.

En av eftermiddagens skrattsalvor kom efter den något omotiverade frågan om vilken bil Chris Hülsbeck kör. Tydligen är det en ”german engineered” Volkswagen Passat - kanske inte det mest uppseendeväckande i Kalifornien, där Hülsbeck för närvarande bor. Nobuo Uematsu kör en Jeep, men han skulle vilja ha en Volvo, eller ... han kan inte med att säga annat då Stefan Forsberg sitter bredvid.

På frågan om vad det är för skillnad på att dirigera spelmusik jämfört med sådan musik han vanligtvis tar sig an svarar Arnie Roth att det finns många likheter. Arrangemangen i Play drar nytta av hela spektrat i en stor orkester, i likhet med verk av de stora klassiska kompositörerna. I jämförelse med exempelvis filmmusik, eller klassisk som av Strauss eller Ravel, står den sig väl och Roth har även funderat på tanken att i framtiden inkludera utvalda klassiska stycken i spelmusikkonserter. Det grundläggande i spelmusiken de framför är de musikaliska teman som tagits från de olika spelen. Flera klassiska kompositörer har använt sig av liknande ”melodiska frön”, som en uppbyggnad av musiken. Han anser också att det inte är någon större skillnad mellan österländsk och västerländsk spelmusik, snarare finns det skillnad i stilar mellan olika spelmusikkompositörer. En del musik är mer rytmbaserad, annan mer melodisk.

Inför nöjet att höra sin musik på detta vis är Joel Eriksson spänd av förväntan och även lite nervös, men han litar på att Play-folket och filharmonikerna gör ett bra jobb. Gustaf Grefberg har också höga förväntningar och tycker det känns fantastiskt att vara på plats i sitt hemland och höra musiken spelas här. Arnie Roth vill inte eller kan ännu inte avslöja vilken hans personliga favoritlåt från turnén är, då han upptäcker nya hela tiden och ber därför att få vänta några veckor med svaret.

När Nobuo Uematsu får frågan vad som inspirerar honom svarar han: ”först och främst, deadline!”. Sedan funderar han lite över ämnet och kommer fram till att han helt enkelt blir lycklig av att komponera musik.

Nu är det stor konsert - men vad händer sen? Gustaf Grefberg framhäver igen att musiken i sig är det viktigaste och det som är roligt. Nästa steg för honom är att komponera mer musik. Nobuo Uematsu vill fortsätta att sprida spelmusik och spelmusikkonserter över alla gränser - först Japan, sedan USA och nu Sverige. Att fler och fler ägnar sig åt spelmusik kan bidra till att göra den bredare och öppnare. En annan sak som kvällens konsert kan bidra med är att de som spelat spelen och kommer och lyssnar kan inspireras till att börja spela violin eller något annat instrument och på så sätt få nya intressen.

Producenten Jason Michael Paul tar sig friheten att avbryta den fria frågestunden för att rikta lite uppmärksamhet åt de som kommit lite i skymundan. Trumslagaren Rony Barrak, som bland mycket annat spelat på Sarah Brightmans turné, tycker att det är en fantastisk erfarenhet att vara en del av Play och spela med Kungliga Filharmonikerna. Enligt honom är det bästa av allt att spela live med orkester och han är tacksam för den här möjligheten.

Bence Pajor, som är en av personerna bakom musiken till miljonsäljande Battlefield 2, får frågan hur det känns att jobba på ett spel som så många har spelat och hört musiken till. Han anser det vara en stor ära, och något oförutsett, och säger att om han hade gjort pop- eller rockmusik hade han inte nått ut till en så stor publik. Bence håller med om att konserter som Play är ett bra sätt att överbrygga gapet mellan spelare och konserthusbesökare och att det i framtiden lär spelas många fler konserter med spelmusik. Det kommer inte längre vara något ovanligt.

Som svar på frågan hur Play-konserten varit annorlunda upprepar Stefan Forsberg det mantra som han å Konserthusets vägnar har försökt föra ut under de senaste månaderna; att Konserthuset är på hugget och inte är rädda för att pröva nya vägar att få in en ny publik. Han nämner även att biljettförsäljningen har följt ett annat mönster än för en konsert i Konserthusets vanliga repertoar. De hade en tidningsannons, men det var Internets genomslagskraft som ledde till en explosionsartad biljettförsäljning. Han tror också att denna konsert kan vara ett första steg till att lyssna på den stora variation som Konserthuset erbjuder.

På frågan hur publikreaktionerna varit skönmålar kanske Arnie Roth Chicago-publikens disciplin (då vi läst i rapporter att det var lite väl stojigt emellanåt), men han har ändå en poäng i att det är en bra blandning mellan en tyst och artig klassisk publik och en överentusiastisk poppublik. Han berättar att under de stämningsfulla numren kunde man höra en knappnål falla, men orkestern fick verkligen uppskattning i form av applåder och jubelrop, något de kanske inte var vana att få i den omfattningen.

Någon påpekar att musiken känns bombastisk och undrar sedan om de försöker få musikstyckena ännu mer kraftfulla. Arnie Roth svarar att Rony Barraks medverkan bidrar med en del av den varan, men samtidigt vill de inte ha för bombastiskt. Målet är att både ha kraftfullheten i en stor orkester, men ändå ha utrymme för de små detaljerna.

Slutligen pratar Jason Michael Paul om att de nog måste förbereda sig för kvällens konsert. Efter applåder för de långväga gästerna betonar Jason att det verkligen är en världsomspännande turné - med medverkande från hela världen. Spelmusik är en konstform som bör mötas med respekt och konserter som Play är ett utmärkt sätt att överbrygga klyftan mellan gammalt och nytt och introducera människor till världens konserthus.

Av David Wallgren [2006-06-27]
Foton © Michael Finnermark