Niklas om onsdagen den 14 juni

Konserthusets VD Stefan Forsberg visste verkligen vad han gjorde när han såg till att Play genomförde sin Europapremiär här i Stockholm. Vilken succé! Vi som var där bevittnade med största sannolikhet startskottet för spelmusik framförd i Sverige av stora orkestrar, något annat skulle förvåna oerhört. Men första gången är alltid speciell, och det finns flera anledningar till att det här blir ett minne för livet. Att Danny DeVito-lookaliken Arnie Roth dirigerar med sådan svettig inlevelse att han måste byta kostym under pausen är en härlig syn.

Trumsolon på konserter brukar vara trista, men Rony Barraks medverkan lyfter faktiskt Battlefield till en av kvällens bästa. Gladast blir jag över att de otroligt skickliga medlemmarna i Kungliga Filharmonikerna inte kan hålla sina leenden tillbaka när applåderna är som häftigast. Allt fungerar inte till hundra procent; sjabblet med strålkastarljuset på kompositörerna ger ett oproffsigt intryck, likaså att bildproducenten känns lite väl vimsig emellanåt. Men det är småfel i marginalen. Låtlistan är strålande och även nummer som World of Warcraft, som på pappret inte låter särskilt intressant, förvaltas utsökt av den mäktiga kören.

Visst finns här också låtar som ter sig lite anonyma i sammanhanget, men det gör å andra sidan att de självklara höjdpunkterna glänser ännu mer, som ”Liberi Fatali” och ”One-Winged Angel” från Final Fantasy samt Shenmue, Legend of Zelda och det makalösa Chrono-medleyt.

Av Niklas Lundqvist [2006-06-20]