Johan om onsdagen den 14 juni

Dagen jag väntat så oerhört länge på var äntligen här. Konserthusets trappa var fylld med spelmusikentusiaster. Många av dem hade vallfärdat till Stockholm just för denna konsert. När det blev klart att Sveriges huvudstad skulle bli det andra stoppet på denna världsturné anade jag hur stort det kunde bli. Så här i efterhand kan jag inte säga annat än att mina föraningar stämde.

Kvällen inleddes perfekt med Powerplay som förband. Publiken var direkt med på noterna och klappade i takt, sjöng med och var allmänt stormförtjusta i vad de hörde och såg. Att så många skulle komma för att se Powerplay var en överraskning, då det ganska sent blev klart att de skulle spela. Kontrasten mellan Powerplay och Play är stor, men det är ändå så rätt det kan bli. Många av låtarna de spelade var från spel som inte ingick i konsertprogrammet och därför blev spelningen ett mycket bra komplement. Att få höra min egen favorit ”Wicked Child” från Castlevania (bana 3) gjorde inte saken sämre. Powerplay har bara påbörjat sin resa och jag ser fram emot att följa deras fortsatta framtåg genom Sverige och kanske även utomlands (fler spelningar inför Play-konserter i världen, vem vet).

Klockan närmade sig 20:00 och tiden för konserten som alla väntat på var inne. Att sitta på rad 19 visade sig vara utmärkt - två rader framför satt alla kompositörer, inklusive Nobuo Uematsu! Efter den glada upptäckten släcktes ljusen och tonerna från Uematsus Play-fanfar ljöd i Stora salen. Sedan introducerades kören i och med ”Liberi Fatali” från Final Fantasy VIII. En värdig start på konserten.

När jag fick veta att ett medley med musik från Chrono Trigger och Chrono Cross skulle ingå i konserten anade jag vad som skulle kunna bli min favorit. Det blev också kvällens höjdpunkt. Att få höra några av Yasunori Mitsudas allra finaste melodier framföras av Kungliga Filharmonikerna var en dröm som blev till verklighet. Den magnifike trumslagaren Rony Barrak bidrog stort till detta. Han medverkade även i svensknumren Battlefield och The Chronicles of Riddick och imponerade verkligen. Just de svenska inslagen blev för mig positiva överraskningar. Jag hade lyssnat in mig i förväg, men att få höra dem live var en helt annan sak!

Super Mario och Zelda presenterades i form av medleyn med helt nya arrangemang. Zelda-temat framfördes fläckfritt och jag håller det som en av konsertens stora ögonblick. Shenmue var en annan höjdpunkt. En fin melodi som verkligen passar bra i orkestertappning. Filharmonikerna skötte sig utmärkt i detta stycke. ”Theme of Laura” från Silent Hill 2 hade jag höga förväntningar på. Det blev succé när den framfördes i orkestertappning första gången, i Leipzig i augusti förra året. Sedan när kompositören Akira Yamaoka själv stod för gitarrspelet i Chicago blev det en ännu större succé. Med andra ord skulle det vara svårt att toppa detta. Och så blev det också. Rockkänslan var inte riktigt där, även om elgitarren fanns med på ett hörn. Mer elgitarr och mer rock skulle ha behövts för att lyfta ”Theme of Laura” den här kvällen.

”World of Warcraft” har jag inte spelat, men musiken hade jag lyssnat in mig på inför konserten. Kören skötte sig utmärkt och det blev mycket tack vare den en riktigt mäktig upplevelse. Chris Hülsbecks musik till Apidya tror jag blev en glad överraskning för många. Jag har aldrig spelat spelet och musiken hade jag inte lyssnat på förrän alldeles nyligen. Det är en typisk Hülsbeck-låt som glatt sätter sig i minnet.

Konserten avslutades med ”One-Winged Angel” från Final Fantasy VII. Extranumret var kanske lite överraskande Uematsus musik ur Blue Dragon. Visserligen ingick det som bonus i Chicago, men där sades det också vara exklusivt så jag hade inte väntat mig att det skulle dyka upp även i Stockholm. Efter ytterligare stående ovationer bjöd Arnie Roth på ännu ett extranummer - en andra omgång av ”One-Winged Angel”. Det var också ett av kvällens bäst framförda stycken och passar onekligen bra i de här sammanhangen.

Konserten var slut, men applåderna ville inte tystna. Medan folk lämnade Stora salen bjöd Filharmonikerna på ett spontanframförande av Play-fanfaren. Stämningen i Konserthuset var fantastisk och den värme som orkestern möttes av var oerhörd. Jag lämnade salen med en skön känsla och med en förhoppning om att det inte var sista gången vi får uppleva något liknande i Sverige.

Av Johan Köhn [2006-06-20]