Jimmy om onsdagen den 14 juni

Tar snabbtåget upp till Stockholm, som är bokat långt i förväg. Har gått och blivit genomförkyld bara någon dag innan resan, vilket är typiskt. Möter upp med de övriga från Spelmusik.net vid stentrappan utanför Konserthuset, och får en liten häftig namnskylt där mitt och sidans namn är med.

Kort därpå tränger vi oss in i den redan folkfyllda foajén och rockbandet Powerplay sätter igång. Det blir en bra uppvärmning; de hinner med nästan alla kända NES-låtar, några stycken från Mega Man imponerar mest - och den korta fanfaren, som alltid kommer när man i spelet valt vilken bana man vill spela, sätter de perfekt. Powerplay är dock inte världens tajtaste band, vilket kanske mest märks på trummorna. De gör tyvärr inte heller så intressanta arrangemang, oftast är låtarna direkta covers på originalmaterialet, vilket säkert i och för sig är helt medvetet. Själv hade jag gärna sett lite mer spännande tolkningar av NES-låtarna, likt The Black Mages gör med Nobuo Uematsus skapelser, eller i samma anda som det svenska bandet Neskvartetten. Detta till trots är det ändå ett underhållande och enkelt band med duktiga musiker.

Efter Powerplay passar jag på att ta en nypa luft utanför Konserthuset innan kvällens huvudattraktion drar igång. Den bultande huvudvärken släpper lite och efter att det har ringt in några gånger går jag med de andra för att leta upp våra platser.

Alla sätter sig ned, och de inbjudna kompositörerna Nobuo Uematsu och Chris Hülsbeck travar in och sätter sig i publiken – två rader framför Spelmusik.net-gänget! Konserten går efter en presentation igång med en fanfar komponerad av allas vår Nobuo. Den är sannerligen vacker. Men det är först när ”Liberi Fatali” från Final Fantasy VIII sätter igång som stämningen infinner sig på allvar; det är inte mycket som slår känslan av att höra en riktig orkester framföra det pampiga stycket, komplett med en kör, samtidigt som den stora mästaren och kompositören bara sitter någon rad framför. I det ögonblicket stannar nästan tiden upp och jag glömmer helt bort förkylningen. Besväret att ta sig upp till Stockholm, dunderförkyld i hettan, är det värt flera gånger om.

Efter det så dröjer det dock nästan till orkesterns tolkning av några låtar från Sonic the Hedgehog (med undantag av ”Aerith’s Theme”, vilken som vanligt alltid är vacker) innan jag blir lika imponerad igen. Temat från ”Marble Zone” är hur bra som helst, och framförs här i ett för mig helt nytt arrangemang. Därpå följer lite andra låtar från det första Sonic-spelet vilket vävs ihop i en fin liten symfoni. Det stundar dock snart för andra halvlek, som faktiskt är bättre än första...

Efter pausen kommer en symfoni från Morrowind, vilken känns lite tveksam. Eller så är det bara jag som inte har lyssnat särkilt mycket till musiken från det spelet. Efter det drar ”Swing de Chocobo” igång och det kan väl kanske tyckas lite konstigt att man väljer just chocobo-temat av alla låtar, när man bara får välja ut ett fåtal att framföra på konserten. Men de gör den faktiskt riktigt bra, och har med ett snyggt trumpetsolo. Låten därpå är kanske konsertens bästa och innehåller låtar från Chrono Trigger och Chrono Cross i en underbar svit. Mycket bra val av låtar, från inledande vackra ”Reminiscence ~ Feelings Not Erased” till bland andra ”Time's Scar” och ”Frog’s Theme”. De två sistnämnda kommer verkligen till sin rätt när de blir spelade av en orkester. Vackert.

”Theme of Laura” från Silent Hill 2 klarar sig ganska hyfsat även utan kompositören och gitarristen Akira Yamaoka, som var med på Chicago-konserten, även om vissa element i låten får stryka på foten. Gitarristen här spelar bra, men att ersätta rocktrummor med konsertslagverk funkar inte riktigt. Bättre upp kanske då för Zelda-sviten som blommar upp i ett exklusivt arrangemang för Play. Arrangemanget känns dock igen en aning från någon av de orkestrala Zelda-skivorna, tycker jag. ”One-Winged Angel”, som - om något - verkligen är en klassisk komposition, får utgöra slutnumret för konserten. Den är pampig och ödesmättad, precis som den ska vara och kommer förstås till sin rätt här. En magnifik avslutning på en bra konsert. Och förhoppningsvis inte den sista vi får se här i Sverige!

Efter konserten är det signering som gäller. Jag får konsertprogrammet och omslaget till Piano Collections: Final Fantasy VI signerat av samtliga kompositörer. Ordnar ett foto där jag står bredvid Nobuo Uematsu, vilket förstås ska sparas för all framtid. Kvällen tar sedan en oväntad vändning när jag och resten av Spelmusik.net-folket blir inbjudna till efterfesten för orkestermusikerna. Det blir en riktig helkväll med mingel och prat tillsammans med kompositörerna, folk från orkestern och förstås Nobuo Uematsu själv! Verkligen en kväll att minnas.

Av Jimmy Emanuelsson [2006-06-20]