Play 2007: David recenserar

Överraskande (för alla som inte läst konsertprogrammet) är att det tyska strategispelet Anno 1701 får inleda konserten. Den därefter följande C64-musiken låter stundtals snudd på fantastiskt, som om SID-kompositionerna vore skapta för orkestern från början. Ett riktigt ”what?!”-moment är när videoskärmarna visar hur Giana från Great Giana Sisters tar några stapplande steg och mödosamt mosar några fiender - speldesignen var kraftigt ”inspirerad” från Mario, men kontrollen lyckades man inte kopiera särskilt bra...

I jämförelse med C64-musiken framstår Amiga-medleyt som mer anonymt, både till låtval och till arrangemang. Men det kan ha att göra med att detta var min första kontakt med flertalet av spelen i detta medley. Igenkänningsfaktorn betyder mycket för de äldre låtarna.

De två ”världspremiärerna” Lost Odyssey (som i grunden vart samma låt som ingick i en drygt två år gammal trailer) samt The Darkness lämnar inga bestående intryck. Men det låter ändå väldigt lovande, och jag tvivlar inte en sekund på att båda dessa spel kommer att innehålla mängder av högkvalitativ musik.

Castlevania framstår i efterhand som ett av de mest lyckade framförandena. ”Vampire Killer ~ Wicked Child” som återfinns på skivan Dracula New Classic är ett mycket vackert arrangemang av actionmusiken från det första spelet. Stycket från Curse of Darkness kom nog som en överraskning för många och förförde med massiv orgel och kör. Mäktigt är nog det bästa ordet för att beskriva det - och det får mig att längta efter fler Castlevanialåtar med samma behandling, varför inte ”Bloody Tears”?

Jag skulle nog ändå inte utan vidare utse Castlevania till det starkaste kortet i Konamis triss. Metal Gear var mer välspelad än förra året och bilderna förstärkte verkligen. Samtidigt är det lite synd att mer musik från Metal Gear inte får ta plats istället - kören skulle säkerligen göra ”The Best is Yet to Come”, det finstämda sluttemat från Metal Gear Solid, rättvisa. ”Theme of Laura” från Silent Hill 2 var stilig och rå - precis som Yamaoka själv. Den som vågar påstå att han hade fula kläder kan dra något urgammalt över sig.

”And now for something completely different” - sista låten innan paus blir Super Mario Bros. Jonne Valtonens medley (samma som spelades förra året) är kompetent, men saknar lite av Koji Kondos patenterade ”stunsighet”. Men Arnie Roth ser strålande glad ut över att få dirigera Mariolåtarna ännu en gång, och då går det ju inte att sitta och sura. Valtonens andra arrangemang, Legend of Zelda, är däremot episkt, sammanfattande och äventyrligt. Det lyckas fånga essensen av Zeldaspelen på pricken i ett nötskal. Låtvalen är klockrena och jag skulle sannerligen inte klaga om det blev ännu en repris på nästa Play!

Oblivion är klart njutbart även för mig som ännu inte vågat mig i närheten av spelet. Av publikgensvaret att döma är det en av favoriterna. Shadow of the Colossus är vacker, men inget som drabbar mig kolossalt… mer än att jag drömmer tillbaka till förra årets Shenmue när de hisnande videosekvenserna med falken visas.

Slutet av konserten är mycket omtumlande. Om Per Gessle hade skrivit ”Dancing Mad” hade den hetat ”Här kommer alla känslorna (på en och samma gång). Men det är ingalunda en popbagatell - här handlar det om ett flertal stilar och taktarter, som kreverar i en powerballad. Det är snårigt värre med alla olika partier, och alla parter är inte alltid så samspelta. Det uppskruvade orgelljudet - en elorgel, låter skräp. Det är sammantaget väldigt långt ifrån perfekt. Men… det gör liksom ingenting. För mest av allt är ”Dancing Mad” underhållande. Skamlöst, röjigt, alldeles jävla förbannat underhållande. Jag satt nog och garvade igenom hela Machinae Supremacys första uppspeedade och delvis söndermixade sektion, och det är (faktiskt) ett riktigt bra betyg.

Hur Play ska sammanfattas beror mycket på vilket perspektiv man ser det ifrån. Innan konserten hade jag tankar om att det var lite snålt att ta mer än hundra kronor över förra årets biljettpris. Å andra sidan blev det ju så gott som slutsålt ändå. Åsikterna är många. Play kan liknas vid en hitparad med något för de flesta, men inte jättemycket för någon. Det talas om återkomst - och det kan jag nog skriva under på. Men är det vad vi vill ha? Även om det inte var lika överväldigande som förra året så var det med största sannolikhet en bättre konsert. Men upplevde vi som var där förra året den som bättre? Eller var vi mätta på det som erbjöds? Skulle man istället satsat mer på att locka mer ny publik? Även om det ligger ett enormt arbete bakom att realisera musiken blir det ibland väldigt mycket folkfest och showbiz av hela pannkakan och det viktigaste, musiken, hamnar lite i skymundan.

Jag menar inte att det är dåligt spelat, för det mesta låter det bra - men det skyls över lite av andra onödiga detaljer. Vilket ger mig tillfälle att upprepa min åsikt från förra året; videoskärmarna är fullkomligt meningslösa. Även om det som visades på dem var mer genomtänkt i år är det fortfarande inget skäl till att behålla dem. Musiken blir inte bättre av det. Musiken blir inte bättre av det. Och, faktiskt, så blir heller inte musiken bättre av det. När man i ”Dancing Mad” försöker skyla över elorgelns faktum med inzoomningar på de riktiga orgelpiporna känns det mest pinsamt.

Till sist var det, liksom förra året, Powerplay som stal den största hjärtbiten av mig. Att spela tv-spelsmusik live på klubb är en fantastisk idé som borde inspirera andra band att göra liknande spelningar. Jag är efter Play lite trött på pampiga symfonier. Men som oförbätterlig spelmusikfanboy varar den tröttheten knappast längre än då nästa konsert dyker upp vid horisonten...

Av David Wallgren [2007-06-11]
Foton © Michael Finnermark