Gamers X-Mas - en tidig julklapp

Gamers X-Mas är en helt ny spelmusikupplevelse, enligt producenterna David Westerlund och Erik Eklund. Som en reaktion mot att arrangemangen i de symfoniska spelmusikkonserterna tar sig allt större friheter med originalmusiken presenterar duon ett pärlband av hits från 80- och 90-talet i en liten sättning, bestående av deras eget band ”Level Up!”.

David och Erik träffades på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm där de båda studerat. Erik har en organistexamen och David är utbildad musiklärare. En dag spelade Erik ”Those Who Fight” från Final Fantasy VII i ett övningsrum på skolan när David gick förbi, hörde musiken genom väggen och gick in. Då höll han på att planera sin första konsert, och frågade om Erik ville vara med. Resten är, som man säger, historia.

Jag träffar David och Erik på en av repetitionerna inför premiärkonserten som äger rum i Berwaldhallen i Stockholm den 12 november. Erik Eklund inleder med att berätta om vad som särskiljer Gamers X-Mas från tidigare spelmusikkonserter.

- I vår föreställning har vi ingen symfoniorkester, men vi har något mycket större eftersom upplevelsen kretsar kring en trofasthet till kulturen och arrangemangen utgår ifrån kärnan i låtarna. Målet är inte att jag och David ska bli stora, utan att få den här genren att bli accepterad och uppskattad och ge gamers som oss själva en jättebra upplevelse. Musiken och vår presentation är kärnan som vi bygger på. Vi behöver ingenting mer för att folk ska känna att de får valuta för pengarna, säger Erik Eklund.

I mars 2009 spelade David och Erik musik från Final Fantasy-serien med vänner och kollegor på musikhögskolan i egna arrangemang. En dryg vecka tidigare spelade Play! A Video Game Symphony för tredje gången i Stockholm. Reaktionerna från fansen var eniga: David och Eriks konsert var bättre. Både David och Erik är kritiska till andra produktioner som vi i Sverige fått ta del av.

- Jag har varit på ganska många konserter där klassiska musiker tolkat Final Fantasy och Mario som om de vore Mozart eller Chopin och jag tycker inte att det känns helt rätt. Chopin och Mozart kommer från en annan tidsålder med andra värderingar, säger David. Erik har också en del att anmärka på när det gäller andra produktioner.

- Oftast när klassiska musiker skall framföra spelmusik brukar musikvalet vara ganska kräset. De tänker mer på musikens konstnärliga värde än vad fansen vill höra. Fansen vill ha musik som de känner igen, spelad på ett sätt som de känner igen. Vi har hört folk säga efter symfoniska spelmusikkonserter att de hellre velat höra låtarna precis som de lät från början. Får man sådana reaktioner så hävdar jag att man inte har gjort en spelmusikkonsert, utan istället symfoniska variationer på teman från tv-spel.

Framgångsreceptet, enligt dem själva, är att de utgår från vad publiken vill ha, utan att de ska känna sig lurade eller påprackade något som de inte bett om eller betalt för. De ser båda en risk att spelmusikkonserter kommer tappa i popularitet om organisatörerna inte lyssnar mer på vad spelfansen själva vill ha.

- Vi försöker hålla oss så trogna originalmusiken som det går. Man skulle kunna arrangera den på alla möjliga sätt, men musiken är redan så perfekt i sig. Även om låtarna är korta är varenda not guld värd. Vi är gamers, vi arrangerar saker för gamers och vårt syfte är att hylla spelmusiken och ge andra gamers den bästa upplevelsen de kan få, säger David.

Westerlund, som kallar sig själv för ”tv-spelspianist” till skillnad från exempelvis klassisk pianist eller jazzpianist, minns Play-konserten från 2007 där en av programpunkterna i konsertens andra akt var ”Mars", första satsen i orkestersviten ”Planeterna” av den engelska kompositören Gustav Holst. Stycket presenterades av dirigenten Arnie Roth som ett exempel på var mycket spelmusik hämtat inspiration ifrån och vart konsertbesökarna kan vända sig för att hitta mer av samma sak. David är inte helt nöjd med detta tillvägagångssätt.

- De spelar drygt sex minuter av Holst med den enda motiveringen att det är ett klassiskt stycke som låter lite som tv-spel. Och då är det ju helt klart vad de vill göra: de vill locka folk. Det är utpressning. Ingen hade betalat 500 kronor för att höra det och det enda jag tänkte på var allt man kunde kört istället. Jag vill hävda att många orkesterkonserter satts upp för att locka ungdomar till att lyssna på klassisk musik snarare än att hylla spelmusiken. De vill att det ska låta som klassisk musik så mycket som möjligt. De är inte gamers!

För både David och Erik var det ett tydligt bevis på konserthusens övergripande mål med spelmusikkonserterna: att locka till sig ny publik när de alltmer ålderstigna orkesterälskarna med såväl klippkort som hyllmeter med skivor med klassisk musik börjar svika. Samtidigt är det sant att spelfans säkert skulle hitta mycket som de gillar i den klassiska repertoaren, men att det inte är rättvist mot besökarna att introducera dem på det sättet.

En intressant parentes i sammanhanget är den allra första konserten där tv-spelsmusik framfördes av en symfoniorkester, som ägde rum 1987 i Tokyo. Där spelade NHK Symphony Orchestra (Japans svar på Sveriges Radios Symfoniorkester) musik från Dragon Quest 1 och 2, men också den franske kompositören Camille Saint-Saëns orkestersvit ”Le carnaval des animaux”, djurens karneval.

Oavsett vad man tycker om att blanda in klassisk musik på en spelorienterad repertoar eller de fria tolkningarna av Zelda, Metroid och de andra spelen som spelats på de senaste stora spelmusikkonserterna är det nog inte många som undgås att charmas av Davids och Eriks ärlighet och entusiasm.

- Jag har väntat hela livet på att få höra tv-spelsmusik live, men redan efter de första konserterna märker vi att det håller på att gå utför. Jag känner folk som kanske kommer sluta gå på konserterna snart. Då kommer branschen dö ut, och det får den inte göra! Därför ger vi järnet nu och jobbar utan lön för att försöka styra upp det. Vi har ju satt ribban. De andra måste skärpa till sig, menar David.

Bakom varje ord ligger äkta kärlek, respekt och uppskattning för den här musiken. Deras musicerande på repetitionerna skvallrar likaså om deras ambitioner. De gör inte samma sak som Play, Video Games Live eller Symphonic-konserterna i Tyskland. De gör inte samma musik och de gör inte musiken på samma sätt. Men det de gör, gör de med hjärtat – och det märks. Musikerna i "Level Up!" spelar på alla nostalgikers känslosträngar med teknik som proffsmusiker och känsla som riktiga gamers. Alla som går på Gamers X-Mas kommer att uppleva en öppenhjärtig kärleksförklaring från människor som är hängivna sin uppgift och angelägna att få visa det för världen.

- Spelmusik har blivit mycket mer accepterat de senaste åren. När jag tidigare varit på möten och pitchat konserterna till folk behövde jag vara övertygande som fan och verkligen sälja in det. Nu är det enklare, folk förstår att konserterna är bra, avslutar David Westerlund.

Av David Saulesco [2011-11-08]