Distant Worlds: Music from Final Fantasy
Niklas recenserar

På pappret såg Distant Worlds ut som ett regelrätt Play-evenemang, fast med endast Final Fantasy-musik på programmet. I verkligheten visar det sig vara så otroligt mycket mer. Efter oräkneliga konserter med spelmusik framförda så vet uppenbarligen dirigenten tillika producenten Arnie Roth vad som fungerar och vad som inte gör det. Att döma av världspremiären i Stockholm så behöver han inte göra många justeringar inför den tre år långa världsturnén som stundar för Distant Worlds.

Konserthuset, orkestern och dirigenten är densamma som under sommarens Play-konsert, men skillnaden är ändå enorm. Det märks så tydligt att man verkligen ansträngt sig för att helhetsintrycket ska bli så bra som möjligt, och ingenting har lämnats åt slumpen. Videoskärmarna, till exempel. Deras vara eller icke-vara har debatterats flitigt i de här sammanhangen, och på Play-konserterna har man fått intrycket att bilderna från spelen slängts in på måfå, utan vidare finess. Under Distant Worlds så finns det istället en desto tydligare tanke bakom nästan varje bildruta. Allra bäst blir det i ”Don't Be Afraid” som inleds med dialogscener från oroligheterna på ön Dollet i Final Fantasy VIII, för att sedan explodera i vad som måste vara seriens starkaste kamptema. Samtidigt slåss karaktärerna på videoskärmen, och publiken ger en välförtjänt applåd till han eller hon som kläckte den lysande idén.

Final Fantasy-seriens rika musikhistoria har väl inte direkt gjort det svårt för producenterna att få till en fungerande show, heller. Hedersgästen Nobuo Uematsu har ett så pass brett register att många olika stilar får plats i konserthuset den här kvällen, inklusive gästspel av en akustisk gitarrist och ett mäktigt operastycke. Det blir sällan enformigt och samtidigt känns det aldrig splittrat som så ofta annars på spelmusikkonserter. Samtliga spel i serien (minus del tolv, tyvärr) representeras med minst ett musikstycke, med viss tyngdpunkt på fansens favoriter del sju och åtta. Då de flesta i publiken känner till begreppet Final Fantasy så behöver inte Arnie Roth förklara särskilt mycket mellan låtarna, vilket ger ett bra tempo.

Enda gången som konserten sviktar lite är under ”Memoro de la Stono” från Final Fantasy XI. Jag håller inledningen på det varierade stycket som något av det bästa Uematsu skrivit under 2000-talet, men efter en lovande inledning så försvinner magin när sopranen Elisabet Strid tar ton. Hon sjunger inte dåligt på något sätt, men det hela känns malplacerat och den engelska texten vittnar om samma typ av lyrik som inte direkt förgyllt Uematsus sångteman till de senare spelen i serien. Det blir dock snabbt läge för revansch, då Strid tillsammans med både tenor och bas ger sig på kvällens eldprov: operastycket ur Final Fantasy VI. Det blir en omtumlande resa från start till mål, delvis tack vare videoskärmarna som tar mig tillbaka till höjdpunkten på den första delen jag spelade i Final Fantasy-serien. Där det misslyckade Play-experimentet ”Dancing Mad” lämnade en något bitter eftersmak i somras så ror man här i land hela mastodontstycket, och gensvaret från publiken är slående.

Jag har länge efterlyst ordentliga avslutningar till spelmusikkonserter av det här slaget, och det får vi äntligen här. Efter att stående ovationer ropat in Arnie Roth på scenen igen så kommer det oannonserade extranumret som en tidig julklapp till Stockholm: ”Terra's Theme”. Den redan uppjagade publiken vet knappt var de ska ta vägen och under Uematsus kanske två finaste stunder någonsin (en frustande ”One-Winged Angel” sätter förtjänstfullt punkt efteråt) så är det närmast rockkonsertstämning i Stora Salen. När spelningen är slut går jag ut i foajén och köper skivan med Final Fantasy-musik som Kungliga Filharmonikerna spelat in - trots att jag innan konserten sagt åt mig själv att inte göra det. Det här är nämligen något som jag vill återuppleva igen och igen.

Av Niklas Lundqvist [2007-12-11]