Distant Worlds: Music from Final Fantasy
David Saulesco recenserar

Mycket gammalt och förhållandevis lite nytt kändes som konsertens övergripande tema när jag först läste igenom konsertprogrammet för Distant Worlds. De flesta programpunkterna känner nog många redan från tidigare konserter, eller album som Fithos Lusec Wecos Vinosec och Reunion Tracks med studioinspelade orkesterarrangemang. Redan i pausen mellan första och andra akten fick jag dock lov att revidera den åsikten en smula.

I drygt två timmar inklusive paus bjöd maestro Arnie Roth på en högst behagligt varierad afton, även om de inte vågade låta bli att spela säkra, väl beprövade och garanterat publikvinnande stycken som ”Liberi Fatali” och ”One-Winged Angel”, de i min högst personliga mening mest sönderspelade bitarna ur Nobuo Uematsus digra musikaliska bank.

Det är inte utan att jag känner mig lite som en gammal tjurgubbe när alla omkring mig verkar fullständigt i extas så fort damerna i Uppsalakören Allmänna Sången utbrister sitt första ”FITHOS!” och det enda jag tänker på är hur mycket bättre det hade kunnat låta. För även om kören denna gång (jag jämför alltså med de båda Play-konserterna) var den överlägset bästa på en spelmusikkonsert i Stockholms Konserthus var det ändå inte utan att jag saknade någonting, det där lilla extra som infinner sig när en ensemble känner sig helt trygg med det de framför.

Orkestern skötte sig genomgående exemplariskt. Kungliga Filharmonikerna börjar nog få rutin på att spela musik i den här genren och säkerligen hjälpte det att de spelat in nästan alla stycken på programmet tidigare i år för skivan Distant Worlds, som lanserades officiellt på konsertdagen. Ingen verkade osäker, insatserna satt där de skulle och särskilt piano- respektive gitarrsolisten briljerade i stycken som ”Vamo' alla Flamenco” och ”Love Grows”. Apropå ”Love Grows” så må det vara hänt att det är ett av de arrangemang som lyfts från Fithos Lusec Wecos Vinosec-skivan från 1999, och jag skall villigt erkänna att jag alltid och utan undantag hoppar över arrangemanget och originalversionen när jag lyssnar på skivor hemma. Men. Så som det framfördes på konserten fick det mig att först rysa, sedan darra, och slutligen gråta i tysthet i min stol. Inspelningen på skivan kommer nära, men återspeglar ändå inte hur fantastiskt det lät i Konserthuset den 4 december.

Andra höjdpunkter på konserten var ”Memoro de la Stono” (dock inte ”Distant Worlds”), medleyt från Final Fantasy I-III och öppningsmusiken från Nintendo DS-versionen av Final Fantasy III. Och så operan, förstås, en av de mest kända scenerna i Final Fantasy VI, där en av huvudpersonerna klär ut sig till primadonna och hoppar in i en pågående operaföreställning för att förhindra en kidnappning.

Musiken till just operascenen hör till Uematsus mest uppskattade och framfördes på scen för första gången i Japan 1994 på konserten Game Music Concert 4 i Tokyo (även den spelades in och gavs ut på skiva med samma namn). Versionen från 1994 är nästan dubbelt så lång och känns i alla fall för mig som en mer passande tolkning, både i förhållande till originalmusiken och till den genre som den försöker efterlikna, d v s klassisk opera. Därmed vill jag inte påstå att versionen som framfördes på Distant Worlds är rakt igenom dålig. Flera saker fungerar bättre i arrangemang såväl som framförande av denna korta version, och de tre solisterna gör underverk med det i ärlighetens namn högst tveksamma nyskrivna, engelska librettot.

Efter så mycket klagomål verkar jag nog både kräsen och missnöjd - och jag skall villigt erkänna att, ja, jag är kräsen - men jag är verkligen inte missnöjd. När jag pratar med Arnie Roth märker jag att han älskar musik, att han älskar sin publik och att han brinner för att bekräfta och förstärka den känslan, och att den här musiken äntligen får det erkännande den förtjänar kan man inte annat än tacka och buga för.

Trevande men med målet tydligt i sikte prövar sig Roth fram på outforskad mark för att hitta det rätta formatet för en symfonisk spelmusikkonsert och för varje snedsteg verkar han och hans kollegor ändå bli lite säkrare för varje gång. Distant Worlds skall nu turnera världen runt i tre år, och jag kommer spänd och nästan barnsligt full av förväntan att följa dess utveckling på vägen.

Da capo, maestro Roth! Vi vill ha mer.

Av David Saulesco [2007-12-31]