Det stora i det lilla

Vi lever i en tid där spelmusik får allt större uppskattning och dessutom mer och mer uppmärksamhet. Spelmusikkonserter har aldrig varit så populära eller så vanliga som de är idag och man behöver inte längre förlita sig på osäkra och hellre än lagliga metoder för att få tag på musiken utan kan vända sig till Spotify, iTunes Store eller till och med en del skivaffärer för att smörja sitt musikaliska krås.

Spelvärldens giganter (ni vet säkert vilka jag menar) framträder på var och varannan tillställning och deras respektive kompositörer är sedan länge internationella kändisar. Detta är naturligtvis välförtjänt uppmärksamhet - många bekänner sig till skaran som fällt en tår till ”Aeris’ Theme” från Final Fantasy VII eller får gåshud av att höra ledmotivet från The Legend of Zelda. Precis som John Williams har ”Hedwig’s Theme” från Harry Potter-filmerna, Hans Zimmer ”The Gladiator Waltz” från Gladiator, Toto ”Africa” och Lady Gaga ”Bad Romance” har även Koji Kondo, Rob Hubbard, Nobuo Uematsu och de andra stora kompositörerna av spelmusik sina namn och låtar fastetsade i folks huvuden.

Spelmarknaden omsätter idag nästan ofattbart mycket pengar, vilket även märks på att mer och mer resurser läggs på musiken. Men de stora och dyra spelkonsolernas marknadsandelar naggas i kanterna av de nya aktörerna på marknaden: smartphones och surfplattor. Även spelen till de formaten har musik och även den musiken är i många fall riktigt, riktigt bra. Men hur många är vi som tänker på det?

Mitt första exempel är Cut the Rope, ett spel med lika barnsligt koncept som det har charmigt barnvänlig presentation. Genom att skära av snören med fingret skall du få en karamell att landa i munnen på ditt husdjur, en liten grön varelse som bor i en kartong. Den sitter snällt och väntar med ett förväntansfullt leende medan spelaren listar ut hur den ska få karamellen att inte trilla ur lådan.

Redan i huvudmenyn ackompanjeras spelet av lekfull och lite sprallig musik som skulle passa lika bra i en tecknad film. När man väl är inne i spelet blir musiken lugnare och mer metodisk. Den liknar i mitt tycke tidig spelmusik då musikslingan har en tydlig melodi och är väldigt kort så att den upprepas hela tiden, tills man antingen slutar spela eller stänger av ljudet. Men då den är så lugn och återhållsam och väldigt sparsamt instrumenterad går den mig aldrig på nerverna, ens efter att ha sträckspelat i en halvtimme.

Mitt andra exempel heter Tower Bloxx Deluxe 3D och har två musikstycken, båda snarlika i stil och musikalisk form, alltså hur styckena är uppbyggda. Liksom musiken i Cut the Rope spelas den om från början om spelomgången är längre än musiken. Till skillnad från musiken i Cut the Rope är den i Tower Bloxx betydligt mer teatralisk och dynamisk. Båda styckena börjar försiktigt men växer snabbt till något som skulle passa i en teater- eller cirkusföreställning.

Båda stycken är tidsmässigt ganska långa och loopas därför inte så ofta, vilket är tur då de tar så pass mycket plats. Spelmässigt är Tower Bloxx enklare än Cut the Rope: tryck på skärmen i rätt tid för att släppa våningar i en skyskrapa ovanpå varandra. Om de hamnar snett blir byggnaden svajig och ramlar till slut. Högst skyskrapa vinner. Det kräver lite mer nerv och timing än Cut the Rope men erbjuder inget klurigt motstånd. Just därför passar det också med mer händelserik musik, som bygger upp spänningen och får dig att bli lite mer darrig på hand när du nått 297 våningar och måste sätta fyra till perfekt för att slå den magiska 300-våningarsgränsen.

Att jag valt att lyfta fram just de här två spelen är enbart ett personligt val. Det finns många fler mobilspel med riktigt bra musik som är väl värda att spelas på en konsert i en snar framtid. För inte alls särskilt länge sedan spelades till exempel ledmotivet från Angry Birds av London Philharmonic Orchestra sida vid sida med musik från Final Fantasy, Uncharted, The Elder Scrolls och många andra stora titlar på konserten Video Game Heroes. Och då är musiken i både Cut the Rope och Tower Bloxx i mitt tycke mer intressant än den i Angry Birds, hur trallvänlig den än må vara, så förhoppningsvis får även de sin tid i rampljuset snart. Det förtjänar de.

Av David Saulesco [2012-01-01]