Den ljusnande framtid är vår

Den här sommaren har jag haft förmånen att gå på två riktigt bra, spännande och, i min mening, modiga spelmusikkonserter. Varför jag tycker att de är spännande och modiga kommer jag att förklara snart.

Stockholms Konserthus stod den 1 juni värd för Legends, ett pärlband av musik från gamla och nya Nintendo-spel framförda av Kungliga Filharmonikerna, en av Sveriges absolut bästa orkestrar som vid det här laget dessutom har många års erfarenhet av tv- och datorspelsmusik.

På konsertprogrammet fanns allt ifrån Mario och Zelda till Kirby och till och med F-Zero. Konsertens förlaga i ande och i viss mån även musikaliskt material var Symphonic Legends, den tredje av fyra spelmusikkonserter med Västtyska radions symfoniorkester i Köln, som hölls den 23 september förra året.

En dryg månad efter konserten i Stockholm satt jag själv i konserthuset i Köln den 9 juli, full av förväntan, när den fjärde och hittills sista konserten i Symphonic-serien gick av stapeln: Symphonic Odysseys, en hyllningsafton tillägnad en av världens idag mest kända och älskade kompositörer, inte bara i spelsammanhang utan – vågar jag påstå – överhuvudtaget: Nobuo Uematsu.

Andra skribenter runtom på nätet har redan recenserat båda konserter och uttryckt olika åsikter om dem så jag känner inget behov av att dissekera konserterna ytterligare. Däremot vill jag diskutera andra aspekter som tas upp desto mer sällan. Först och främst hävdar jag att det finns, grovt uttryckt, två olika typer av spelmusikkonserter som riktar sig till två olika typer av publik. Till den ena typen hör till exempel Symphonic-konserterna, men även de inhemska konserter som producerats av Orvar Säfström och Magnus Johansson. Parhästarna Säfström och Johansson gjorde, ur svenskt perspektiv, något unikt redan med sina första konserter då de medvetet valde bort att visa stillbilder och videomontage ur spelen vars musik framfördes. Motiveringen var att musiken skulle stå ensam, på egna ben, och publiken skulle inte distraheras ifrån den.

Dessutom valde de annan musik, lite smalare, lite mer okänd. Större, lite mer påkostade konserter spelade Castlevania, Silent Hill och Kingdom Hearts. Förutom de kanske obligatoriska Mario- och Zelda-inslagen spelades på till exempel Score i Göteborgs konserthus (Säfströms och Johanssons senaste konsert) Shadow of the Colossus, Suikoden och Killzone. Förvisso även de storslagna och hyllade spel, men ändå inte de största celebriteterna på röda mattan. Och om de inte är nog okända, vad sägs om öppningsmusiken ur NES-spelet Wizardry: Proving Grounds of the Mad Overlord från 1990?

Kölns konsertserie karaktäriseras främst av sina arrangörer: finländarna Jonne Valtonen och Roger Wanamo. För varje konsert tar de ut svängarna lite mer, vågar (eller får lov att) göra ännu mer med råmaterialet. De har gått den hårda, finska skolan och lärt sig behärska symfoniorkestern som instrument och som kollektiv på ett alldeles särskilt sätt. De har dessutom gott och celebert sällskap av till exempel Square Enix superstjärna, tysk-japanske Masashi Hamauzu.

Under Valtonens och Wanamos varsamma händer blir The Legend of Zelda till en 35 minuter lång symfonisk dikt, eller Final Fantasy till en pianokonsert i tre satser. Hamauzu bantar ner matglada Kirbys sockersöta, oförtrutet glättiga musik till ett stycke för blåskvintett. Det är väldigt långt ifrån ett Super Nintendo eller PlayStation, ifrån din och min barndoms morgnar, eftermiddagar, kvällar och nätter med handkontrollen i ett svettigt grepp – och det är det som är meningen. Den andra typen av konserter representeras av till exempel Play: A Video Game Symphony som den 14 juni 2006 var Sveriges första symfoniska spelmusikkonsert.

Play bjuder på spelvärldens ”evergreens” i arrangemang som är lätta att känna igen och ta till sig och visar filmsekvenser på stora bildskärmar som skall väcka nostalgiska minnen hos entusiasterna i publiken. En del av filmerna synkroniseras till musiken, vilket för tankarna till biografmusiker på 1900-talet som spelade till stumfilmer direkt i biosalongerna. Video Games Live som huvudsakligen turnerar i Nordamerika är mer än bara konserter; det är ett helt koncept, en varietéföreställning med allt ifrån lasershower till Guitar Hero-spelande live på scen, ackompanjerat av orkestern och ett liveband (istället för ljuden från spelet). Det är som en färgsprakande musikalisk cirkus med tillräckligt många syn- och hörselintryck för att ingen i den koncentrationssvårighetstyngda MTV-generationen ska hinna tappa intresset.

Upphovsmännen bakom Video Games Live skriver på sin webbplats att de strävar efter att uppmuntra och stödja spelkulturen och beskriver själva showen som ”en ny och unik upplevelse med känslan och kraften hos en symfoniorkester kombinerat med spänningen och energin i en rockkonsert och teknologin och interaktiviteten i tv- och datorspel.” I augusti visade SVT just Video Games Live i programserien Veckans konsert, vilket i sig innebar ytterligare en milstolpe i spelmusikens resa från 80-talets pojkrum och ut i 2010-talets populärkultur.

Efter Legends-konserten i Stockholm i juni var det många i publiken som uttryckte sitt missnöje över konsertens experimentella grepp. De kände inte igen musiken som de vuxit upp med och var antingen inte beredda på eller intresserade av att behöva ”tänka om”, så att säga. Lägg därtill ett biljettpris på flera hundra kronor och jag förstår att flera gick därifrån besvikna. För att ytterligare förstå den här reaktionen är det också värt att påpeka att de tidigare konserterna i Stockholm har i regel varit av det mer lättsmälta slaget. Play var som sagt först, och har senare fått sällskap av dels båda Distant Worlds-konserterna (med musik från Final Fantasy-serien) samt Sinfonia Drammatica, en speciellt sammansatt konsert med inslag från skivorna Symphonic Shades (Chris Hülsbeck) och Drammatica (Yoko Shimomura).

Konserthuset i Stockholm skrev själva i programbeskrivningen att Legends ”kanske blir den mest sofistikerade spelmusikkonserten hittills vad gäller själva orkesterarrangemangen”. Däremot är jag osäker på om alla besvikna konsertbesökare förstod vilken slags sofistikering som de syftade på.

När jag gick hem ifrån den allra första Play-konserten i Stockholm med hes röst och ömma handflator (efter att ha applåderat och jublat alldeles för mycket) kände jag mig snarare som en sexåring på julafton än en vuxen man en sommarkväll i juni.

Fem år och ett otal konsertbesök senare inser jag att jag blivit otroligt kräsen, vilket på sätt och vis är tråkigt. Den barnsliga entusiasmen jag hade då har ersatts av ett mer kritiskt öga och öra, både på grund av flitiga konsertbesök och att jag är musiker själv och därför ser och lyssnar efter andra saker än, antagligen, de allra flesta i publiken.

Just därför är jag väldigt glad för att båda typerna av konserter finns och min förhoppning är att båda två kommer att fortsätta utvecklas åt varsitt håll. Jag hoppas att både de inbitna nostalgiska spelfantasterna, som vill återuppliva sina barndomsminnen, och de som liksom jag själv vill höra något nytt, och något annat förutom de gamla klassikerna, får sina önskningar uppfyllda. För mig verkar det i alla fall helt klart att båda grupper vill ha mer.

Av David Saulesco [2011-09-18]