Kompositör
Hiroki Kikuta
Artikelnummer: N25D-019
Utgivet: 6 augusti 1993
Den andra delen i Seiken Densetsu-serien släpptes även den till en Nintendo-konsol, men nu var det inte längre Game Boy som var aktuell, utan istället satsade Square på Nintendos 16-bitare, Super Nintendo. Hoppet från en plattform till en annan var dock inte det enda som var nytt med Secret of Mana; Kenji Ito, som komponerade musiken till den första delen i serien, skrev inte musiken till uppföljaren, utan det ansvaret fick istället en annan kompositör, Hiroki Kikuta, som tidigare främst sysslat med ljudeffekter till olika Square-projekt.
Albumet består av 44 spår, och utav dem finns det åtminstone en låt som verkligen sätter sig; Fear of the Heavens, som ljuder ur högtalarna under den klassiska titelskärmen, är utan tvivel ett mästerverk; den gör sig nästan lika bra utanför spelet som i spelet, men helst skall den upplevas i konjunktion med den mäktiga introscen där Mana-trädet uppenbarar sig. De resterande 43 låtarna är inte heller fy skam. Jag tippar på att man, om man inte spelat Secret of Mana, uppskattar ungefär hälften av låtarna, men det är inte illa, eftersom det rör sig om lite över tjugo låtar. De låtar som gör sig bäst utanför spelet är huvudsakligen de melankoliska; ”I Won’t Forget”, ”Phantom and… a Rose”, ”Whisper and Mantra” och ”Still of the Night”, för att nämna några. Men det finns även andra, gladare låtar som är sköna att lyssna på, och exempel på sådana är: ”The Color of the Summer Sky”, ”Leave Time for Love”, ”What the Forest Taught Me”, ”The Little Sprite” och ”Did You See the Ocean”. Bosslåten, Danger, är ingen man gärna lyssnar på utanför spelet, men i spelet fyller den absolut sin funktion, vilken är att få adrenalinet att börja pumpa; för det behöver man!
Det man först lägger märke till när man lyssnar på Hiroki Kikutas musik, förutom de vackra melodierna, är det egenartade sättet låtarna är uppbyggda på; rytmik och takt är nyckelorden. När ett slagverk gör sig tydligt i nåt av Kikuta-sans stycken, känner man nästan alltid att det har fått mycket emfas; det är väl genomtänkt och det känns inte monotont, utan varierande och roligt, åtminstone i jämförelse med annan SNES-musik. Ni som spelat Secret of Mana vet redan hur bra musik spelet har, men för er andra som tycker att soundtracket låter intressant, rekommenderar jag att ni laddar hem lite MIDI- eller MOD-låtar från spelet, då det här soundtracket, liksom mycket annan spelmusik, inte är särskilt lätt att komma över, men om ni har chansen att köpa det för ett rimligt pris och det står DigiCube eller Square på det, slå till!
