Kompositör
James Hannigan
Utgivet: Som bonus vid förhandsbokning av spelet
Jag har, lite frustrerat, insett att jag är ganska kräsen. Jag ställer ofta ganska höga krav på saker jag äter, ser, lyssnar på, spelar eller på annat sätt tar del av. Samtidigt kan jag i andra fall nöja mig med väldigt enkla medel, som till exempel min cykel. Den är vare sig fin eller avancerad, men den tar mig dit jag vill komma.
En sak som får många spelintresserade att instinktivt rynka på näsan, oavsett de är kräsna i allmänhet eller ej, är filmlicensspel. Listan kan göras lång på populära filmer med åtföljande, inte alls lika populära spel. Som oönskade småsyskon hamnar de snabbt i någon försäljningshylla längst bak i butiken medan filmen fortfarande stoltserar på topplistan.
Med det här i åtanke hade jag i princip inga förväntningar alls när jag skulle lyssna på musiken till Harry Potter and the Deathly Hallows Part 2: The Videogame. Jag hade inte spelat spelet och kände inte till mycket mer om det än att det fått övervägande negativ kritik, liksom Deathly Hallows Part 1-spelet. Jag tänkte, kanske enfaldigt, att om spelet är så här dåligt kan inte musiken vara särskilt mycket bättre.
Vid det här laget anar du säkert att jag i själva verket tycker om musiken, och det stämmer absolut. Jag blev positivt överraskad, minst sagt, av den höga kvalitet som musiken håller. Dessutom har utvecklarna låtit spela in all musik (åtminstone den i soundtracket) med en riktig orkester. En del pålägg går att spåra, framförallt typiska, vulgo-pampiga slagverk, men i stort sett allt verkar vara inspelat i anrika AIR Studios i London.
Kompositören James Hannigan har passerat mig obemärkt förbi fastän han varit aktiv sedan 1990-talet. Han är en 40-årig engelsman som förutom att ha tonsatt dussintals spel och tv-serier även syns och hörs flitigt i tidningar och i radio. Han har skrivit musiken till de fyra senaste Harry Potter-filmspelen och även vunnit pris (International Film Music Critics Association/IFMCA) för musiken till spelet Harry Potter and the Half-Blood Prince. En annan välkänd spelserie som Hannigan jobbat med är Command & Conquer och syskonserien Red Alert.
En sak som slår mig tidigt med Deathly Hallows Part 2 är att Hannigans stil överensstämmer väl med filmmusiken. Framför allt upplever jag tydliga kopplingar till John Williams som skrev musiken till de tre första filmerna och är upphovsman till ”Hedwig’s Theme”, den mest kända melodin från filmserien. I spår som ”Wandering Bittersweet” och ”A Mysterious Calm” där Hannigan använder celesta (ett pianoliknande instrument med skör och ljus klang) går tankarna snabbt till Williams. Även Hannigans eget huvudtema till båda delarna av Deathly Hallows för tankarna till musiken ifrån filmerna, både den av Nicholas Hooper (filmerna Order of the Phoenix och The Half-Blood Prince) och nu senast Alexandre Desplat (filmerna Deathly Hallows Part 1 och 2).
, till exempel ”The LeHannigans spänningsmusikstrange Vault” och ”The Final Duel”, är inledningsvis lätt att placera i samma fack som så mycket annan liknande musik som mest är till för att få publikens/lyssnarens puls att slå lite snabbare. Men lyssnar man lite mer noggrant finns mycket att tycka om och som ändå särställer den bland sina gelikar.
Ta till exempel ”The Lestrange Vault”. Den hade nästan lika gärna kunnat vara ett verk av Hans Zimmer, som har en fetisch för rytmiska, envist drivande stråkar (lyssna på musiken till Batman Begins och The Dark Knight så förstår du vad jag menar). Däremot använder Hannigan andra musikaliska effekter och grepp som gör musiken mer intressant än den kanske annars hade varit.
Allt är dock inte guld som glimmar. ”Fear at Hogwarts” känns lite malplacerad, med mer fokus på standardiserade trummor och ilskna orkestersmällar än i något annat spår. Även ”Angst at Hogwarts” och andra halvan av ”Wandering with Urgency” passerar utan att lämna något större intryck, men lockar inte heller till att hoppa över dem helt.
När Hannigan skildrar mindre, mer inåtvända känslor är han i mitt tycke som allra bäst, åtminstone i det här fallet. Det finns gott om bevis för att han behärskar även mer extrovert musik, men han målar ändå som allra vackrast med kalligrafipenseln, inte rollern.
Musiken gavs ut som present till de som bokat ett exemplar av spelet och går så vitt jag vet inte att skaffa på något annat sätt. Om du får möjligheten kan jag dock varmt rekommendera den till alla som tycker om filmmusik i allmänhet, musiken i Harry Potter-filmerna eller modern västerländsk spelmusik.
