Kompositör
Nobuo Uematsu
Artikelnummer
SSCX-10037
Utgivet: 20 november 1999
Orkestrerade skivor med spelmusik har alltid varit ett bra alternativ för den som tycker att melodierna låter för tama eller enkla i sina ursprungliga former. Nobuo Uematsu gjorde detta med del sex i sagan om Final Fantasy, i suveräna Final Fantasy VI: Grand Finale, och återigen i minst sagt halvhjärtade Final Fantasy VII: Reunion Tracks. Och nu är det alltså dags för musiken från del åtta att få sig en uppfräschning. Till sin hjälp har Uematsu dirigenten Shiro Hamaguchi, som gjorde ett så fint jobb med de tre låtarna han fick jobba med i Final Fantasy VII: Reunion Tracks.
Man har valt ut tretton låtar till skivan, och tre av dem figurerar i exakt likadana versioner på originalsoundtracket. Redan klassiska ”Liberi Fatali” inleder skivan. I mitten dyker en av spelhistoriens mest omtalade låtar upp, nämligen balladen ”Eyes On Me”, och sen mot slutet hittar vi det pampiga sluttemat. Kvar finns tio låtar som förväntansfullt står och stampar för att få visa sina nya ”kläder”.
Det underskattade karttemat ”Blue Fields” är ett utmärkt smakprov på vad en orkester kan göra för en låt. Jag har alltid varit väldigt förtjust i originalet, men orkestern lyfter den till ännu högre höjder. Det är dessutom glädjande att det inte bara är lugna och fridsamma låtar som förekommer på skivan. Vad som mycket väl kan vara Final Fantasy-seriens bästa kamptema någonsin, ”Don’t be Afraid”, låter inte helt oväntat ännu mäktigare med en hel orkester. Få noter har ändrats sen vi hörde låten i spelet, men att få uppleva den med riktiga instrument är gott nog.
När det gäller nästa spår har man valt att låta ”Balamb GARDEN” och ”Ami” flyta ihop och bilda en ensam låt. Ett mycket klokt val, då enligt min mening ”Balamb GARDEN” blev så hopplöst sönderspelad i själva spelet att man till slut blev trött på den. Här låter det riktigt tjusigt, och övergången mellan låtarna är så snygg att man nästan misstänker att de var skrivna för varandra från första början.
I ”Fisherman’s Horizon” överraskas man av en kör som inleder låten, innan man snabbt börjar känna igen sig i den söta originalmelodin. Hela låten känns avslappnande och bjuder på stor variation, helt klart en förbättring av originalet. Titelspåret är dock skivans stora besvikelse och ett av få tillfällen då man verkligen vill lyssna på original soundtracket istället. Det börjar visserligen bra med riktiga körer och kraftfullare instrument, även om skillnaden mellan de båda versionerna kanske inte är märkbar för det ovana musikörat. Den stora avvikelsen är att mot slutet av låten dyker det upp en kvinnlig vokalist från ingenstans och gör en totalt misslyckad sånginsats, vilket förstör helhetsintrycket.
Skivans stora överraskning är definitivt ”The Man with the Machine Gun”, som skiljer sig rejält från sin techno-aktiga grundform. Melodierna känns lite tydligare och mer varierande, eftersom man använder sig av starka instrument såsom stråkar, valthorn och trumpeter. Det vattnas i munnen när man tänker på vad Hamaguchi och hans orkester skulle kunna göra för andra actionpackade låtar från spelet, som ”The Landing” eller ”Force Your Way”. Här lyckas man behålla både intensitet och rytm, tack vare det smakfulla arrangemanget. Min favorit på skivan.
Gammalmodiga ”Dance with the Balamb-fish” låter först som en ren och skär kopia av originalet, men flyger sen iväg i flera olika riktningar, i samma stil som flera av låtarna på Final Fantasy VI: Grand Finale gjorde. Intressant, men personligen anser jag att ”Waltz for the Moon” hade passat bättre här. Den påminner starkt om Dance with the Balamb-fish, men är ännu vackrare.
”Love Grows” är ytterligare en variant av huvudtemat, men här förstärks upplevelsen av ett hänförande piano och en mer bombastisk avslutning. Har man en orkester så ska det ju höras också! En låt som åtminstone jag inte lade märke till när jag spelade spelet är ”The Oath”, men här framstår den faktiskt som en av de bästa och pampigaste låtarna på hela skivan. Stråkar har sällan låtit så bra i mina öron. Skivan får sen en fin och harmonisk avslutning i vaggviseliknande ”Fragments of Memories”, nu förstås med mer traditionella instrument istället för den lilla speldosan som kännetecknade originalet.
Minnesfragmenten som jag har kvar efter att ha lyssnat igenom skivan är mestadels positiva. Visst, man saknar en eller två favoriter från Final Fantasy VIII OST, men de ansvariga har ändå gjort mycket bra låtval. Det är trots allt i stor grad dessa kompositioner man minns när man slutfört själva spelet. Största klagomålet är att man endast inkluderat två action-spår, vilket känns lite tunt. Speciellt eftersom orkestern lyckas så utsökt med de kampteman man väl försöker sig på.
Det kan vara intressant att jämföra vilken av Fithos Lusec Wecos Vinosec och Final Fantasy VIII OST som känns mest prisvärd. Själv skulle jag inte kunna leva med tanken på att sakna ett originalsoundtrack från Final Fantasy-serien i min samling, så jag skulle i alla fall satsa på originalet. Skivorna skiljer sig nämligen inte så våldsamt mycket i pris som man skulle kunna tro, trots att det rör sig om hela tre skivors mellanskillnad. Därmed inte sagt att det här är en dålig platta, tvärtom är den ett utmärkt komplement till originalsoundtracket. Så har du gott om pengar, köp för all del båda.
