Kompositör
Nobuo Uematsu
Artikelnummer
SSCX-10043~6
Utgivet: 30 augusti 2000
Det var många förväntningar på Final Fantasy IX Original Soundtrack när det släpptes. Inte bara det att det var ett nytt soundtrack i den alltjämt växande Final Fantasy-serien, utan även tack vare faktumet att spelet Final Fantasy IX skulle bli en återgång till den äldre FF-stilen, vilket musiken i sin tur skulle reflektera. Final Fantasy IX OST visade sig vara ett av de utan tvekan massivaste soundtracken som har gjorts – det består av 110 (!) låtar som utgör fyra CD-skivor. Trots det fick inte alla låtar från spelet plats och därför släpptes ytterligare ett soundtrack; Final Fantasy IX Original Soundtrack PLUS. Tillsammans blir allt detta hela 152 låtar på fem CD-skivor (nästan sex timmars musik!). Det i sig måste ju klassas som en bedrift.
Som sagt så var det menat att musiken för FFIX skulle blanda det bästa av det gamla med det bästa av det nya. Och det syns (eller rättare sagt hörs) verkligen att kompositören Nobuo Uematsu har gjort sitt bästa för att få ihop det. Som en som har hört alla FF-soundtrack från 1 till 10 kan jag lugnt säga att det finns något från alla tidigare FF-spel i denna musik. Många av låtarna påminner om tidigare mästerverk – ”Freya’s Theme” låter väldigt FFIII, ”The Skies of Alexandria” har övertoner av FFIV och ”The Dark Messenger” har ett intro som får vemsomhelst som har hört FFV’s ”Battle with Gilgamesh” att hoppa till. Kopplingarna till det mästerliga FFVI är många – från ”Moogle Theme” till stridslåtens uppbyggnad. Alla dessa klassiska referenser blandas med Uematsus nyare stil, den som kännetecknas av de mer komplexa, mörka tonerna som dominerar i FFVII och FFVIII. Som om det inte vore nog med allt detta så har flera låtar helt enkelt ”lyfts ut” ur de tidigare spelen och ommixats för att passa in i FFIX. Exempel på sådana är t.ex. ”Gurgu Volcano” från FFI och ”The Castle Pandemonium” från FFII. Ibland känns effekten lite fejkad och ”påklistrad” men överlag är den fantastisk – alla ”old-school”-fans kommer att glädja sig mycket över detta soundtrack. Kortfattat kan man säga att Final Fantasy IX OST är som en sorts ”best of”-samling.
Hur är musiken, då? Det är helt enkelt Nobuo Uematsu i toppform! FFIX har ett av seriens bästa soundtrack, vilket inte vill säga lite. Personligen tycker jag att endast FFIV och FFVI (i den ordningen) har bättre musik i Final Fantasy-serien. Jag hör till den skaran som anser att Nobuo Uematsus musik de senaste åren inte riktigt har varit vad den en gång var. Visserligen har FFVII OST en hel del bra låtar men det finns också många tråkiga moment på det soundtracket, och FFVIII OST var (för mig) seriens lägsta punkt – vissa bra låtar men mestadels en skugga av den gamla storheten. Allt detta gör glädjen bara ännu större när man får tag på ett soundtrack som FFIX OST – det tar de allra bästa bitarna från FFVII och FFVIII, skalar bort de sämre och ersätter dem med nostalgitrippar och skönare tongångar. Det har varit mycket snack om hur endast ”gamla fans” kan uppskatta musiken i FFIX men det är enligt min åsikt ren ”bullshit”. Det finns faktiskt mer än nog av nyare tongångar här. Det är helt enkelt det bästa av två världar.
Musiken är överlag glad och ljus. Om man snackar arrangemang så är det simplare än de två föregående soundtracken, men låtarna förlorar sannerligen inte på det! Trots att det är otroliga 110 låtar så finns det förvånansvärt få slappa och intetsägande kompositioner. Samtliga stridslåtar är magnifika – första gången jag hörde ”Battle Theme” tappade jag nästan hakan! Det är, enligt min mening, Uematsus bästa ”normala” stridslåt hittills. Visserligen har den ett nästan löjligt ”pop-sken” över sig, men de sköna gitarrerna och de snabba syntslingorna lyckas skapa ett oemotståndligt slutresultat. Och visserligen är den ”normala” bosslåten ”Boss Battle Theme” inte riktigt lika stark men den får helt klart godkänt. Låtarna som spelas i slutstriderna, ”The Dark Messenger” och ”The Final Battle”, är helt superba. Det finns också många andra actionorienterade låtar, t.ex. den bombastiskt Wagner-inspirerade ”Assault of the Silver Dragons”.
Final Fantasy IX OST har även släppts i en så kallad ”limited edition”. Här ovan ser ni den tjusiga framsidan.
Ett annat område Uematsu gör comeback på i full front är karaktärsteman. FFVII’s karaktärsteman var på vissa håll och kanter lite skakiga, och i FFVIII saknades de helt. FFIX är dock helt annorlunda – alla huvudpersoner och många mindre viktiga karaktärer har sina egna teman som ska representera deras personligheter. Många av dessa låtar har också olika variationer. Låtarna sträcker sig från Zidanes käcka, upplyftande tema och Eikos hemtrevliga, nästan barnsliga dito till de två gycklarnas pianotema och Kujas olycksbådande stycke. Det märks att Uematsu har lagt ner mycket tid på dessa utmärkta kompositioner – de utstrålar individualitet och kompletterar varandra utmärkt.
De flesta delarna av FFIX OST är näst intill perfekta men det finns två problem, varav ett är stort. Det mindre problemet består i soundtrackets enorma proportion. Det är sannerligen förståeligt att vilken kompositör som helst skulle göra vissa fel när vi snackar om 110 låtar. Det är svårt att riktigt sätta fingret på det, men på en hel del ställen märks det att Uematsu haft bråttom. Som han senare skrev så blev han nästan utbränd av att göra klart FFIX OST, vilket är skälet till att han endast gjorde 32 låtar på det efterföljande FFX OST (han lät Masashi Hamauzu och Junya Nakano göra resten). I stort så lider inte soundtracket av detta, men som sagt så hör man på vissa ställen att musiken ibland är överdrivet simpel och enkelspårig. Det värsta exemplet är ungefär i mitten av CD3, där en hel drös tråkiga låtar följer efter varandra.
Det stora problemet detta soundtrack har är vad man på engelska brukar kalla för ”main theme”, dvs. huvudmelodierna som återkommer då och då på ett soundtrack. FFIX har två sådana – ”The Place I’ll Return to Someday” och ”Melodies of Life”. Överlag så har detta varit en av de värsta ”trenderna” i den nyare spelmusiken, och FFIX är nog det allra värsta exemplet på det. Så att ingen missförstår mig vill jag nu påpeka följande: jag gillar verkligen de två ovannämnda melodierna men de (speciellt ”Melodies of Life”) mals om och om och om igen över hela soundtracket så att man till slut blir alldeles trött på dem. Visserligen måste man förstå Uematsu – 110 låtar är ingen barnlek men det hindrar inte att musiken lider av det. Första gången jag hörde ”Melodies of Life” (t.ex. inbakad i den fabulösa ”Over the Hill” som spelas när man befinner sig på världskartan) älskade jag melodin. När jag hade lyssnat igenom soundtracket ett par gånger började den irritera mig smått och nu, nästan två år senare, bryr jag mig inte ett skit (ursäkta, men jag blir verkligen trött på den ibland) om jag inte hör den en enda gång till i hela mitt liv! Det är endast denna sak som förhindrar FFIX OST från att (som FFIV OSV och FFVI OSV) få allra högsta betyg av mig. Nu har jag kanske fått det här soundtracket att låta sämre än vad det är, vilket sannerligen inte var min avsikt. Jag ville bara varna för denna lilla ”svaghet”, och det lär ju finnas folk därute som är långt mer förtjusta i ”Melodies of Life” än vad jag är.
Utöver alla instrumentala låtar finns det en med sång, baserad på (överraskning!) ”Melodies of Life”. Sången framförs av Emiko Shiratori och finns i både en engelsk och en japansk version. Personligen tycker jag verkligen inte om den (speciellt inte texten i den engelska versionen) men eftersom vi bara snackar om 2 låtar av 110 så stör det mig inte så mycket.
FFIX OST har sina små svackor och vissa dagar känns det som helt fel soundtrack att lyssna på. Men, när man tar allt det positiva i åtanke, så går det helt enkelt inte att förneka att Nobuo Uematsu har skapat ännu ett mästerverk. Det finns helt enkelt så många bra låtar på detta soundtrack att det är omöjligt för mig att inte rekommendera det till alla som är intresserade av spelmusik. Om du ska påbörja en soundtrack-samling så är Final Fantasy IX Original Soundtrack ett alldeles utmärkt ställe att börja på!
