Artikelnummer
N23D-001
Utgivet: 14 juni 1991
Den fjärde delen i sagan om den ”slutgiltiga fantasin” påbörjade Square till Nintendos 8-bitare, NES, men i och med att Nintendo behövde fler storspel än sina egna för att kunna ta upp kampen mot Segas Mega Drive, så övertalade de Square att istället satsa på deras 16-bitare, Super Nintendo. Eftersom Nintendo ansåg att ju tidigare spelet blev färdigt desto bättre, så var Square tvungna att skynda på; att gå tillbaka till designstadiet och utveckla spelet från början igen, för att pressa ur SNES all den kraft som den hade kontra NES, var alltså inget som kom på tal. Man fick ta vad man hade och putsa på det, och i alla fall smaka lite på vad SNES hade att erbjuda, som t.ex. Mode 7-grafiken som det bjuds på under öppningssekvensen.
Musiken i Final Fantasy IV vittnar om att Nobuo Uematsu inte hade haft mycket kontakt med det ljudchip som finns inuti SNES, SPC700 – tillverkat av Sony faktiskt. Nu är det förvisso så att det inte är komplexiteten i Nobuo Uematsus verk som gjort honom känd, utan snarare den rena och vackra simpelheten i hans melodier, men i Final Fantasy IV OSV är simpelheten väldigt påtaglig, vilket ju också beror på att spelet ändå påbörjades till NES. Soundtracket räddas dock av det man som Uematsu-fantast lärt sig älska, den gedigna känsla för melodier (klichévarning) som detta musikaliska geni besitter, vilket renderar i stycke efter stycke av härlig musik.
Final Fantasy IV OSV består av 44 låtar, vilket kan uppfattas som många eller få, beroende på vad man jämför med – en stadig, successiv ökning har skett, från att FF-soundtracken bestod av 15-20 låtar under början av 90-talet till över 100 låtar cirka tio år senare – men tyvärr är dessa stycken ganska så korta, bortsett från ”Epilogue”, som är hela 11:35 min! Exkluderar man ”Epilogue”, som skiljer sig så pass markant från mängden, så ligger medellängden på runt minuten, vilket funkar okej i själva spelet. Dock så känns de riktigt sköna låtarna väldigt korta utanför spelet, vilket är mindre bra.
En riktig klassiker för alla Final Fantasy-fantaster inleder soundtracket, nämligen ”The Prelude”, som huvudsakligen består av den karaktäristiska ”Final Fantasy-skalan”, som låter som om den hade spelats på oljefatstimbaler, om man skall ge sig på att försöka specificera en massa knepiga, syntetiska SNES-ljud. Något annat, mer spännande, för oss som redan hört ”The Prelude” otalet gånger, är ”Welcome to Our Town!”, som är något alldeles extra. Stycket passar titeln perfekt! Jag kan mycket väl tänka mig att Uematsu på sin lista över musik till spelet läste något i stil med ”Ett varmt och inbjudande stycke…” och utifrån det komponerade.
Instrumenten, då? Ja, du, det var inte det lättaste, men: Cello och överlag stråkinstrument, plus en xylofon – och en dov, manlig kör, i alla fall om jag får bestämma! En annan låt, en mycket viktig sådan eftersom man förmodligen kommer att höra den väldigt mycket under sina strapatser i spelet, är karttemat, eller ”Main Theme of Final Fantasy IV” som den heter på soundtracket. Ett mäktigt stycke som får en komma i precis rätt stämning inför det äventyr som väntar. Någon form av trumpet gör sig hörd tillsammans med de sedvanliga stråkarna, och nog låter det också som om en harpa smugit sig in i ”bilden”. En bastant trumtakt gör låten komplett.
Striderna har alltid varit en viktig ingrediens i Final Fantasy, eftersom utmaningen ligger i dem tillsammans med utforskandet, så ett bra stridstema är, om inte A och O åtminstone viktigt för att få en att hålla humöret uppe när man gång på gång kastas in i strider. ”Fight 1” är, precis som namnet antyder, det första stridstemat; det har en genomgående skön melodi som passar spelet väl, och är helt okej för att vara stridsmusik, men hör ändå inte till favoriterna. Detta mest på grund av att det finns så många andra låtar jag hellre lyssnar på, som t.ex. ”Troian Beauty” och ”Rydia”. Instrumenten i den sistnämnda låter som en tam fagott tillsammans med oljefatstimbaler, inget märkvärdigt alltså, men ändå vackert. ”Troian Beauty”, däremot, känns riktigt intressant; att Uematsu har ett tycke för och har influerats av irländsk folkmusik är en känsla som infinner sig efter några sekunder in i låten. Man drömmer sig bort till grönskan på Irland, till brusande vatten och friska vindar som tillsammans skapar en riktigt vänskaplig känsla. Nobuo Uematsus intresse för irländsk folkmusik, och det faktum att han är mycket intresserad av öl av alla dess sorter, resulterade i att han begav sig till Irland för att spela in en arrangerad skiva med Final Fantasy IV-musik, nämligen Final Fantasy IV: Celtic Moon.
Vad bjuder då Final Fantasy IV OSV på för helhetsintryck? Melodier för nästan hela slanten. Ljudmässigt håller det inte lika hög klass som uppföljarna till samma format, och det är trist att vissa låtar som man gärna vill höra mer av, tar slut så snabbt. Final Fantasy IV OSV är ett okej soundtrack, men jag rekommenderar hellre Final Fantasy IV: Celtic Moon eller Piano Collections: Final Fantasy IV.
